Ann Heberlein: Sverigebilden

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Måndag 27 Feb 2017 2017-02-27
E-post 0

Kanske började det redan med Sjöwall/Wahlöö, raserandet av Sverigebilden? Deckarparets polisromaner, med den lågmälde Martin Beck och den brutale Gunvald Larsson i centrum, ger ingen smickrande bild av Sverige. Udden riktades mot kapitalistisk rovdrift och ett cyniskt välfärdssamhälle. Böckerna som skildrade det förment socialistiska paradisets förfall blev en global succé. Berättelserna om rån, missbruk, misshandlade kvinnor, mord och våldtäkter översattes till flera språk och filmatiserades. Redan på sextio och sjuttiotalet spreds alltså en ofördelaktig Sverigebild, uppenbarligen till mångas förtjusning. Med underhållningsvåld som metod drog vänsterparet Sjöwall/Wahlöö ner byxorna på Sverige, och välfärdsstaten stod där med rumpan bar till allmän beskådan.

Henning Mankell tog över stafettpinnen efter Per och Maj. I samma vänstervridna anda kablade han ut bilden av Sverige som ett land med bestialiska mord i varenda byhåla. Längs hela kusten mellan Ystad och Kristianstad blir människor skjutna, knivhuggna, torterade och brända till döds – och när Mankell, i boken Steget efter, förlägger handlingen till Malmö skruvas det till rejält. Mördaren, den tonårige Stefan Fredman, bor i ett av Malmös utanförskapsområden. Hans far är yrkeskriminell och hans mamma vägrar samarbeta med polisen. Systern sitter inspärrad på psyk efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av gangsterpappans vänner. Fredman tar livet av männen en efter en, allt för att hämnas systern. Andra ämnen som Mankell tar upp i sina deckare är trafficking, åldringsrån och brinnande flyktingförläggningar. Det tycks ha varit ett framgångsrecept – Mankells dystopiska Sverigeskildringar har översatts till otaliga språk och sålt i mer än 40 miljoner exemplar.

Den riktigt stora Sverigeskildraren är emellertid varken Sjöwall/Wahlöö eller Mankell. Nej, den som verkligen skapat bilden av Sverige utomlands, kungen av Stockholm Noir, är utan tvekan Stieg Larsson, journalisten och vänsteraktivisten som var med och grundade Expo.

Hans klichétyngda deckare om den märkliga datahackern Lisbeth Salander blev en världsvid dundersuccé – inte minst i USA, det mäktiga landet vars uppfattning om vårt land vi ängsligt bevakar. Ingenting som sagts i någon intervju, skrivits i någon tidning eller visats på tv har påverkat mina amerikanska vänners bild av Sverige lika mycket som Stieg Larssons trilogi om den ensamma, ”feministiska” hämnerskan Lisbeth Salander. Sverige ter sig, i deras Larssonpåverkade ögon, som ett kallt och mörkt land, befolkat av ensamma och olyckliga människor, där våld och mord väntar i varje gathörn. Det enda hoppet tycks vara en våldsam, hyperintelligent men emotionellt handikappad och socialt missanpassad kvinnlig mordmaskin.

Ja, våra hyllade samhällskritiska deckarförfattare med hjärtat åt vänster har gjort sitt för att utmana bilden av Sverige som ett välordnat, tryggt och välmående samhälle. Många miljoner människor i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och USA har mött en svart Sverigebild i bok efter bok, film efter film. Sjöwall/Wahlöö raserade bilden av Sverige som ett rättvist land med ett fungerande skyddsnät. Mankell riktade in sig på att beskriva utanförskap och främlingsfientlighet – och Larsson gjorde en gång för alla upp med idén att Sverige skulle vara ett jämställt land. Hans skildringar av den svenske mannen är inte nådiga.

Under täckmantel av kommunistisk kritik har det pissats på Sverige internationellt i decennier utan att någon reagerat med klander eller avståndstagande. Tvärtom har flera hugade författare, med profit som starkast drivkraft, hakat på och gett sina bidrag till bilden av Sverige som en plats där ond, bråd död ligger precis under ytan bland de röda stugorna och det storslagna landskapet. Kvinnohat, nazism, pedofili och styckmord är några av ingredienserna i de populära Sverigeskildringar som internationellt bästsäljande författare bidragit med – Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Åsa Larsson och Liza Marklund för att nämna några. I Fjällbacka, Lappland, Linköping och Stockholm, ja i hela Sverige, från norr till söder, i storstäder och glesbygd är det lika illa: Mord och misär, alkoholiserade och frånskilda poliser, övergivna barn, otrohet och välfärdssjukdomar. Det är bilden som svenska författare med mycket stor framgång spridit över världen i decennier.

Är det något att yvas över? Nej, faktiskt inte. Men att påstå att bilden av Sverige hotas av några uttalande i utländsk media är huvudlöst. Marken har varit beredd länge. För övrigt borde vi lägga mer krut på att intressera oss för den svenska verkligheten och betydligt mindre på bilden av Sverige.  

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se