Är Järvafältet inte längre en del av Sverige?

Det nästan maniska förhållningssättet till “Sverigebilden” som allt fler aktörer, inklusive Carl Bildt och justitieminister Morgan Johansson, visar upp riskerar att förvärra situationen för många som bor i Sveriges “särskilt utsatta områden”. Det borgar för en självcensur av media som helt motverkar sitt syfte. Att inte få prata om hur delar av Sverige nu utvecklas. Situationen på bland annat Järvafältet, som är akut, riskerar att hamna helt i skuggan. Men det kanske ändå är logiskt. Kanske är det just det dessa vill. Att Järvafältet, Vivalla, Rosengård med flera områden inte ska vara en del av Sverige.

Vi sitter i ett utrymme som nyttjas som konferensrum ibland. En av många funktioner. Bland datorer som inte använts på säkert tio år men som fortfarande tycks fylla någon form av funktion. På ett av alla de kontor som tillhör Järvafältets olika religiösa, i det här fallet en kristen, församling. Någon mer omfattande renovering har inte skett av lokalen sedan den byggdes men allt är rent och prydlig, om än slitet.

Det är mitt i veckan och mitt på dagen när vuxna människor borde vara på sina arbeten och barnen i skolan, men trots det ser jag på torget utanför ett tjugotal personer, alla män, i olika åldrar driva planlöst omkring i olika grupper. De få kvinnor jag ser hastar snabbt förbi i sina slöjor överbelamrade med matkassar på väg hem får vi anta. Den enda som ser ut att arbeta är en renhållningsarbetare som kör fram sin bil och tömmer papperskorgarna. Skandinav till till utseendet.

De som är sysslolösa eller har någon form av väldigt lång rast i sitt arbete kommer från Nordafrika och Mellanöstern. Rasten varar i varje fall under hela min tid hos församlingsmedlemmen vilket var några timmar.

Personen framför mig har levt i Sverige i mer än tjugo år. Hela tiden har personen bott på Järvafältet och varit aktiv i sin församling men även sökt samarbete med andra. Han bor inte längre på Järvafältet. Något skedde 2012 och den senaste utvecklingen har accelererat det skeendet. Framför allt sedan Ken Ring uppmanade regeringen Reinfeldt (innan Löfven tillträdde) att stoppa mottagandet av nyanlända:

”Varför fyller ni på med fler och fler? Ni kan ju inte ens ta hand om oss som redan kommit”

Jag tänker. Jag kommer på mig att under samtalet se ut genom fönstret. På torget utanför driver samma män fortfarande runt. Röker. Pratar i mobiltelefon. En lång rast. Eller inget att göra. Eller så ser de till att kvinnor och religiösa minoriteter blir påminda om sin plats. Männen dominerar med sin blotta närvaro på torget stämningen. Kvinnorna hastar skyndsamt förbi. Med blicken ner i marken, alla beslöjade på olika sätt.

Vi pratar om klanstrukturer. Vi pratar om kravallerna i Husby, polisen hade ingen kontroll över situationen tills ett par fältassistenter lyckades mobilisera klanledarna och familjeöverhuvudena. De gav  dem en roll att spela. Det är lika förbjudet att elda upp bilar i Bagdad som i Husby och dessa män gav sig ut på gatorna för att ta hem de sina. Inte sällan fick de ungdomar som varit med i kravallerna uppleva klankulturens straff. De hade förnedrat klanen genom att kasta sten på polisen och elda upp grannarnas bilar. Genom detta försvann 80 procent av ungdomarna från gatan och polisen kunde återta kontrollen. Männen, men även vissa kvinnor, som annars befann sig i ett utanförskap hade fått en roll att spela. De fyllde, och fyller, en viktig funktion.

Men det finns en baksida. Oviljan hos klanmedlemmar eller de som kommer från en klankultur att vittna beror inte bara på rädsla. Rättsstaten har fått konkurrens av sedvanerätt samtidigt som de bägge rättssystemen kolliderar med varandra.

Min samtalspartner berättar om hur barn från sju års ålder uppmanas att vandalisera andra religioners lokaler med stenkastning och annat. Hatet mot andra religioner finns i hemmen, uppmaningarna kommer från äldre syskon men ibland även från föräldrar. De vet att Sverige inte har kollektiv straffutmätning samt att minderåriga i praktiken är befriade från straff. Om vi undantar samtalet hos ”Blomsterhattstanten” på socialkontoret när föräldrarna kallas dit. Skulle straffansvar utkrävas tillämpar Sverige, likt de flesta demokratiska länder, individuellt straffansvar. Det vet dessa om. Och inte sällan kommer dessa gärningsmän från kulturer med motsatt syn på straffansvar.

Copyright Kjall Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Begår någon klan- eller familjemedlem brott mot annan klan eller familj utkrävs inte sällan kollektivt straffansvar. Ett sätt för att förmå klanen att ta sitt ansvar i relationen till andra. Det är en sida av klankulturerna som nu etableras på Järvafältet. En annan är hedersvåldet mot kvinnor. När Fadime Sahindal ville gifta sig med en svensk så vanhedrade hon familjen i relation till andra familjer och sin egen klan. Kollektivets intresse stod över Fadime Sahindals rätt att enligt svensk lag välja livspartner själv.

Men det regelverket, det kollektiva ansvaret, kan klanerna välja bort i Sverige när det passar dem, den svenska kulturen når inte in. Vid brott som begås i dessa kulturer i dess ursprungsländer straffas hela familjen eller klanen om den inte frivilligt gör bot. Inte i Sverige – där individen är den som skall straffas. Oavsett om hur mycket och i vilken omfattning individen uppmanats eller fostrats i att kasta sten på kyrkor och andra religösa lokaler av sin klan. 

Hade dessa ungdomar och unga vuxna begått motsvarande brott i sina ursprungskulturer som de begår i Sverige hade hela familjen eller klanen straffats. Det är i grunden lika förbjudet att elda upp sin grannes bil i Mogadishu som i Husby. Skillnaden är i straffutmätningen. Här klarar sig gärningsmannen undan. Det gör han aldrig i dessa kulturer där klanen själva tar hand om honom. Denna logik åskådliggör Per Brinkemo bland annat i FOKUS.

Vi återvänder till samtalet. 

”Jag har flyttat härifrån nu. Jag bor två kommuner längre bort. Det gick inte att bo kvar längre med mitt öppna kristna engagemang och mitt arabisk-kristna namn. Efter tredje skadegörelsen mot min bostad och dödshoten fick jag nog. Jag bor ensam utan en familj som kan försvara mig.  Jag har församlingsvänner som inte längre vågar åka hit, även de som bor så långt bort som i Märsta och Upplands Väsby på våra möten och gudstjänster.

Vi är rädda nu”.

Även detta är en del av Sverige. När vi hör före detta utrikesminister Carl Bildt och nuvarande justitieminister Morgan Johansson är det dock inte Sverige. Och kanske är det så som den unga kvinna jag intervjuade för två år sedan sade:

”Varför överger ni oss? Är vi inte svenska nog? Har vi för konstiga namn? Pratar vi fult? Varför överger ni ert eget land”?

Men kanske hon, Carl Bildt samt Morgan Johansson alla har rätt i bilden om Sverige samtidigt. Kanske är det så att Järvafältet håller på att glida ur Sverige och därmed inte skall tas med i Sverigebilden. Tendenserna finns. Står sig trenden är Järvafältet inte längre en del av Sverige om ett par år. I varje fall inte vad avser ett kulturellt perspektiv, inte heller kanske svensk lag gäller allena längre.

I varje fall kommer Järvafältet inte vara en del av det Sverige som regeringen vill stå eller ta ansvar för utåt enligt justitieministern. Och kanske är det därför som SSU Stockholm låter Sveriges Unga Muslimers Rashid Musa föreläsa om separatism. Att det är separatism som är den önskvärda utvecklingen från vissa aktörer. Kanske är det för att vare sig Carl Bildt eller Morgan Johansson längre vill att Järvafältet skall känna sig som en del av Sverige de driver bilden om Sverigebilden så hårt. Att de särskilt utsatta områdena inte längre är Sverige.

Järvafältet. En dag i februari.

 

Redaktörens kommentar

Detta är den första artikeln i en serie om utvecklingen i de olika “särskilt utsatta områdena”. Att Morgan Johansson, justitieminister (S), så tydligt markerat i internationell press att detta är att “sprida dynga” om Sverige är ett remarkabelt och direkt farligt uttalande för att komma från en svensk minister. Särskilt om denne minister säger sig hylla demokratiska ideal.

Med sitt uttalande belägger justitieministern all rapportering om förhållandena i dessa områden med en statscensur.

En censur jag som partikamrat vägrar finna mig i. Det kan inte anses vara värdigt en minister att bortse från, och trycka bort, det Sverige som nu förändrats i snabb takt. Allra minst en justitieminister som enligt min uppfattning skall försvara och bejaka Tryckfrihetsförorningen och yttrandefriheten hos alla. Men jag kanske har fel i min uppfattning. Att jag skall finna mig i det och hålla mig tyst istället, väl innanför de gränser som justitieministern nu sätter för debatt och rapportering.

Det kan inte uteslutas att jag på ett personligt plan ånyo får uppleva kraven på uteslutning från Socialdemokraterna när jag motsätter mig justitieministern. Men jag tar inte order från honom. Tystnar denna rapportering om bland annat Järvafältet gör vi de boende där en otjänst. De som vill vara en del av Sverige kommer vi, om justitieministerns vilja slår igenom, nu slutligen överge.

Justitieministerns uttalande kan faktiskt mycket väl kunna tolkas så. Och om så är fallet är det ännu allvarligare. Aldrig tidigare har i sådana fall en regeringsföreträdare agerat för att peka ut en riktning där vi överger stora delar av vårt land och våra medborgare. 

Kvinnan i artikeln, för att ta ett exempel, har samma rätt att få sin vardag beskriven som alla andra svenskar. Hon är svensk och skall inte finna sig i religiöst förtryck i Sverige. Rättigheter som Carl Bildt och justitieministern implicit berövar henne. Morgan Johansson är på köpet socialdemokrat vilket inte på något sätt ursäktar honom.

Ledarsidorna.se är beroende av sina donatorer för att kunna göra denna typ av reportage och nedslag. reportage och nedslag som inte är helt utan risker. Det finns skäl till varför så få, som bor kvar på Järvafältet, vill gå ut med namn och bild. Om jag tar den förhållandevis lilla risken att bli utesluten ur Socialdemokraterna så tar alla dessa kvinnor och män en ännu större risk när de talar med journalister. Det finns såväl en våldskultur som ett våldskapital i dessa områden.

Jag tar inte order av Morgan Johansson, lika lite som någon annan journalist eller publicist borde göra det.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se