Chris Forsne: Böcker dödar inte – brist på eget tänkande kan få katastrofala följder

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
  • Söndag 5 Feb 2017 2017-02-05
E-post 0

Under min barndoms jular tillbringades alltid Annandagen hos farmor. När de vuxna kommit till groggen och likören, syskon och kusiner till fiaspel så smet jag alltid in genom den andra salongens dubbeldörrar. Längst in, dit taklampans ljus nästen inte nådde, stod bokhyllan med Boken. Den jag inte fick läsa, eller rättare sagt öppna. Mina föräldrar trodde jag skulle få mardrömmar.

Det var en av dessa många reseberättelser om exotiska kontinenter och dess människor som var så oerhört populära runt förra sekelskiftet. En del skrivna av svenska resenärer andra översatta  från engelska och antagligen utgivna i rätt stora upplagor. Det fanns också böcker om fauna och flora.

Den bok jag så drogs till var “De Levande djuren på jorden” av Charles J Cornish i två band. Översatt och utgiven på bokförlaget Frölén och Comp. 1925.

På sidan nio finns en återgiven målning titulerad Apmänniska från Java. Konstnär är en G Max och bildtexten säger ” Så har man tänkt sig att våra kära förfäder i urtiden sågo ut. Det går dock framåt, det måste även den värsta pessimist erkänna”. Målningen föreställer ett par, mitt emellan apor och människor, i vad som kan vara en grotta. Hon med ett nyfött barn vid bröstet. Resten av boken är en rikt illustrerad genomgång av djurraser och var de återfinns på jorden.

Men där bläddrade jag bara förstrött. Det var apmänniskorna som väckt mitt intresse och min nyfikenhet. Och ledde till att jag började läsa alla de reseskildringar som fanns i såväl farmors som mormors bokhyllor. Min enda länk till såväl morfar som farfar som bägge dött innan jag föddes. Senare skulle jag på samma sätt leta igenom de kristna secondhandbutikernas boklager och hitta  mängder av reseskildringar från främmande kontinenter, antingen skriva av missionärer eller bara inhandlade som en nödvändig kunskapskälla innan man gav sig ut för att frälsa världen.

Idag är det svårt att finna dessa böcker. Mycket har slängts vid röjningar i dödsbon, annat har gömts undan eftersom de beskrivningar av fjärran samhällen och människor som gjordes för drygt hundra år sedan inte passar in i vår välmenande men historielösa samtid. Men hur förstå sin samtid om du inte har kunskap om det förflutna. Beskrivet utan facit och skygglappar och samtidigt som detta ”förflutna” pågick?

Med våra europeiska ögon mätt är det många av de foton som publiceras i t ex Jordens Folk av H N Hutchinson(Beijer förlag) eller Länder och Folk (Natur och Kultur) med Otto Nordenskiöld och Gunnar Landtman som redaktörer som idag skulle ses som alltför politiskt inkorrekta. Trots att de bara skildrar en samtid. Hitler. Det räcker med att skriva namnet så väcks en uppsjö av associationer. Vi ser bilderna och filmsnuttarna, nästan löjeväckande, på mannen. Vi associerar till Förintelsen och till Andra Världskrigets fruktansvärda blodbad. Vi har svårt att förstå hur denne man kunde komma till makten. Hur han kunde förblinda tyska folket, hur han kunde intrigera sig hela vägen upp till rikspresidenten Hindenburg.

Det  finns egentligen bara ett sätt att förstå det och det är genom samtida journalistik. I artiklar eller samlade i reportageböcker.

1938 gav den brittiske Timeskorrespondenten Douglas Reed ut boken Insanity Fair. Reed placerades 1927 som korrespondent i Berlin av sin tidning. En bit in på trettiotalet sattes han som Östeuropachef i Wien och rapporterade förutom från Wien även från Warsawa, Moskva, Prag, Athen, Sofia, Bukarest och Budapest. Få hade med andra ord en sådan överblcik över trettiotalets Europa som Reed. Han var långt ifrån den ende journalist som känt sig manad att sammanfatta sina erfarenheter och intryck. Men när Douglas Reeds bok om trettiotalets Europa och Hitlers väg till makten publicerades 1938 blev den överväldigande succé. Bara första året trycktes den i över trettiotalet upplagor i Storbritannien. Den såldes i stora mängder i USA, den översattes till och med till tyska där den senare förbjöds.

I Sverige gavs den ut av Bonniers förlag samma år under titeln Vanvettets marknad. Reed ger en närgången och skrämmande bild av det han själv bevittnat och följt i Tyskland och de övriga länder han har varit verksam i. Pusslet blir plötsligt lättare att lägga, gåtan mer begriplig. Mitt exemplar hittade jag inte i farfars, men i morfars bokhylla. En julklapp eller födelsedagspresent till ”Ville” från hans syster Hedvig.

Reed beskriver idylliska små byar, han beskriver ett Tyskland långt från det lidande samhälle som omvärlden målat upp som ett resultat av första världskrigets nederlag. Kriget hade ju aldrig utspelats på tysk mark. Det krig som utspelades på trettiotalet var ett inbördes krig om revanschen.

Douglas Reed redogör i realtid för varje detalj i maktstriderna i Berlin. Hans egna personliga möten med Hitler och männen runt honom återges. Han beskriver inte bara den ökade pressen på de tyska judarna, men också de grova förföljelserna av kommunister och fackföreningsfolk.

Vid ett tillfälle när han stöter på kollegor, andra utlandskorrespondenter, på ett tåg, reflekterar han över det brödraskap som kåren då utgjorde och det märkliga yrke där man glider in och ut ur verkligheten. Som den franske chefredaktören Raymond Aron skulle komma att skriva ” un spectateur engagé” (en engagerad åskådare). Så skriver Douglas  Reed:

”Man talar med kungar, statsmän och diktatorer medan de står på höjden av sin makt, och man ser dem sitta som miserabla landsflyktingar på ett halvsnyggt kafé i Prag. Man ser en nästan bortglömd exmonark i någon Balkanstat äta middag för sig själv på ett hotell i London och nästa gång träffar man honom som kung Georg av Grekland på slottet i Aten”.

Ingen forskningsrapport eller historikers sammanfattning kan helt ersätta ögonblickskildringen. När jag läser följande rader av Reed börjar jag tänka på alla de makthavare och upprorsledare jag mött och intervjuat och som mött ond bråd död. Varför är det då så få av oss som känner till Vanvettets marknad? Varför har denna succébok, en ovärderlig samtidsskildring, försjunkit i glömska?

Helt enkelt för att Reed senare i livet kom att uppfattas som alltmer antisemitisk. I sin bok, Far and wide, utgiven 1951, då han flyttat till Durban i Sydafrika ifrågasatte han Förintelsens omfattning. Reed själv slog ifrån sig att han skulle vara antisemit och framhärdade i att han var antizionist. Men hans rykte var förstört och det påverkade även Insanity Fair, som då  inte längre fick läsas för vad den var. En reportagbok utgiven före kriget. Den bok som sedan gavs ut 1978, ett par år efter hans död, Controversy of Zion, förstärkte bilden av honom som antisemit.

Under åren i Sydafrika fortsatte Reed att betrakta sin samtid. En hos oss återigen nästan okänd  bok är den där är han kraftigt kritiserar vad han ser som Harold Wilsons och brittiska regeringens  för tidiga avkolonisering av dåvarande Rhodesia. Han menar i Battle for Rhodesia, att folket inte är tillräckligt insatt i ett demokratiskt styre, han anser det vara fel att vända sig till unga marxistiska ledare och hävdar att legitimiteten ligger hos stamhövdingarna. Wilson lyssnade inte.

Resultatet av den politik brittiska regeringen följde heter idag Zimbabve och Robert Mugabe.

Mycket av förbudet runt vissa böcker ligger inbäddat i författarnas förhållande till nazismen. I         betraktande av det är det förvånansvärt att vår förre statsminister Göran Persson, utan kritik, för en del år sedan kunde berätta att han läste och uppskattade Knut Hamsuns Markens Gröda. Boken låg på hans nattduksbord. Hamsun var öppet pronazistisk. Sven Hedin har fått en brunstämpel på sig som berör hans livsverk som upptäckare. Verner von Heidenstams nazistiska sympatier har blivit föremål för rader av böcker och avhandlingar.

Listan kan göras lång. Och är skrämmande. Ska vi verkligen inte läsa om Hedins Tibetresor, ska vi inte läsa om Ura-Kaipa i Svenskarna och deras hövdingar bara för att författarna blivit föremål för kontrovers?

Frågan är om inte Sverige sticker ut värre än övriga europeiska länder en gång till. Ute på kontinenten har den tyske juristen och politiske filosofen Carl Schmitt länge haft ett stort inflytande. Han används som en del i statsvetenskaplig utbildning och i forskning runt allt från teologi till litteraturvetenskap och författningsrättsliga frågor.

Han har varit hårt kritiserad för att ha stött och arbetat för det nationalsocialistiska tänkandet. I bland annat Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA är Schmitt en central gestalt med lärjungar inte minst bland judiska tänkare, t ex Kircheimer, Franz Neumann och Hannah Arendt.

Men i dessa länder och bland dessa tänkare har man förmått se skillnaden mellan verk och person. Och förstått att se i vilka samtida sammanhang han tänkte och skrev. Först häromåret vågade sig det svenska förlaget Daidalos på att försöka hinna ikapp kontinenten. Antologin Vän eller fiende med bidrag av åtta forskare sätter in läsarna såväl i Carl Schmitts  politiska tänkande som den tid han verkade i på ett föredömligt sätt.

Böcker dödar inte. Men brist på kunskap, brist på kritiskt tänkande och brist på eget tänkande kan få tunga följder.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se