Chris Forsne: Journalistikens död och medlöperiets födelse

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

DN och SVD försöker numera styra Trumps presidentskap, franska journalister har i veckor ägnat sig åt en aggressiv ”chasse a l´homme”(människojakt), för att tvinga fram att favoritkandidaten inför presidentvalet i april, centerns och högerns Francois Fillon ska ner på knä. USA har färgats av massiva mediakampanjer mot Donald Trump.  

”Läget” i Sverige avslöjas numera genom rasande polisers inlägg i sociala media, frilansare och begåvade komiker som Jens Ganman eller modiga reportrar i lokalpressen. Fristående nyhetssajter på nätet växer stadigt, inte minst Ledarsidorna.se. Alltför många journalister inom public service och ledande dagspress har snarast blivit antingen politiska aktivister eller väktare av status quo.

I en rad västländer har delar av journalistkåren börjat se sig själva om kungamakare, inte som den av mig ofta citerade franske redaktionschefen Raymond Aron ”un spectateur engagé”. En engagerad åskådare.  Vad gäller USA så ser vi idag en direkt fiendskap mellan presidenten och stora delar av journalistkåren som inte gagnar allmänhetes tillgång till en hyfsat neutral nyhetsrapportering.

I Frankrike har stämningarna nu gått så överstyr att politikens innehåll försvunnit från rapporteringen om presidentvalet i april medan media agerar både åklagare och domare på ett även med franska mått inte tidigare upplevt sätt.  Att mediakåren i allmänhet har vänstersymptier är nuförtiden ett rätt accepterat påstående. Men när den som i Frankrike nu övergivit  sin rapporterande uppgift för att helt bestämma urvalet om vad som ska rapporteras om den ene eller andre kandidaten har situationen blivit bekymmersam. Samma såg vi i Österrike under presidentvalet. Är det någon av oss som egentligen vet vad kandidaterna stod för? Vad vi fick veta var att den ene, Alexander van der Bellen, tidigare partiledare för De Gröna, var den gode medan den andre, extremhögerns Norbert Hofer, var den onde. Media gick in för att heja var och en på sitt lag.

Det är hög grad tid för allmänheten att ställa krav på utövarna av journalistik.

Journalistik är ett yrke. De klassiska svenska utbildningarna med gott renomé, och länge de som hade högsta intagningspoängen, finns på Stockholms och Göteborgs universitet. Södertörn och några andra svenska högskolor och universitet har liksom dussintalet folkhögskolor under senare år givit sig in i denna luckrativa utbildningsbransch. Resultatet har blivit ett mischmasch av utbildningar där korta kurser blandats med fleråriga utbildningar och en omfattande överproduktion i ”Journalistfabriken” för att citera den rapport som för Journalistförbundets räkning skrivits av frilansaren Kent Werne.

Den stora överproduktionen av mer eller mindre godtagbara utbildningar har lett till att vissa folkhögskolor, som Molkoms folkhögskola, beslutade lägga ner vad de kallade sin journalistutbildning i slutet av förra året. 

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling citeras i rapporten Journalistfabriken:

”Det är inte konstigt att branschens tillbakagång nu också påverkar utbudet av utbildningar. Men det är inte bra om det bara är folkhögskolornas utbud som förändras eftersom de har bidragit positivt till en större mångfald på redaktionerna, inte minst ur ett socioekonomiskt perspektiv.”

Så här såg utbildningen ut som Jonas Nordling anser ger ett positivt bidrag till journalistiken:

MULTIJOURNALISTLINJEN

Multijournalistlinjen är en eftergymnasial yrkesutbildning som är till för dig som vill jobba som journalist. Arbetsmarknaden efterfrågar multijournalister som klarar att skriva, redigera, fotografera och producera texter och rörlig bild. En undersökning visar att 7 av 10 kursdeltagare som fullföljt den ettåriga journalistlinjen på Molkoms folkhögskola i dag arbetar helt eller delvis som journalister.

Utbildningsort: Molkom

Längd: 1 år

I en alltmer komplicerad värld där stora företag och kommuner har grupper av kommunikatörer och politiker, kommundirektörer och förvaltningschefer är mediatränade så satsar delar av utbildningssverige på en ettårig utbildning direkt efter gymnasiet där man ska bli ”multijournalist”.

Av Molkomsutbildningen kan man fråga sig hur mycket av en arbetsdag som kan ägnas åt journalistik och hur mycket åt vad som är andra yrkesgruppers specialitet. I de flesta kommuner finns det idag betydligt fler välutbildade kommunikatörer med tillgång till en rad kanaler än vad det finns journalister.

Jag ringde upp Jonas Nordling på Journalistförbundet och frågade honom vad han menade med mångfald, inte minst ur socioekonomiskt perspektiv, som en positiv faktor.  Den fråga jag ställde var om en journalistutbildning på samma sätt som en läkarutbildning inte skulle vara en professionell utbildning och varför han isåfall ansåg att den studerandes socioekonomiska bakgrund skulle ha betydelse. Han tyckte min fråga var konstig, förstod den inte. Jag tyckte inte att jag fick något svar som förde hans uttalande längre.

Jag hade talat om att jag var journalist sedan fyrtio år tillbaka, mångårig medarbetare på SVT och utrikeskorrespondent, numera skrev jag för Ledarsidorna.se. Självklart hade jag under flera decennier varit medlem i förbundet. Nordling ville veta om jag bara ville ha bakgrundsinfo eller om det var en intervju. För då ville han ha citaten skriftligt så att han kunde godkänna dem.

När jag, efter flera års universitetsstudier i bland annat statsvetenskap och på University of Californa Berkeley samt Journalisthögskolan i Göteborg började inom journalistiken på tidigt åttiotal uppfattade jag utbildningen som ett adelsmärke. Att jag tagit en journalistexamen var en form av ”kravmärkning”.  Mina kurskamrater och jag hade, förutom de rent praktiska delarna i  yrkesutbildningen, utbildats i akademiska ämnen som statskunskap, källkritik, statistik, etc etc. Vi hade också utbildats i synen att ”opartiskhet” skulle eftersträvas. I en konflikt skulle bägge sidor komma till tals, journalistiken skulle vara beskrivande inte aktivistisk.

Det har hänt mycket sedan dess.

Journalister har blivit duktigare på ”multitasking”. De har fått lära sig andra yrken än sitt eget: redigering, fotografering, ljussättning etc.

Media måste vara en av de branscher med sämst vidareutbildning inom det som är yrkets kärna: journalistiken. Vidareutbildningar inom t ex statistik, EU-kunskap, kommunal ekonomi etc, initierade av arbetsledningen, har varit i stort sett obefintliga enligt de erfarenheter jag och många av mina kollegor haft.

Ser man då på de medarbetare inom public service som förblivit hela sin yrkeskarriär på en arbetsplats så finns det anledning att bli kritisk. Inom SVT och SR och delar av tryckt media har det länge funnits en obalans som är svår för mediekonsumenten att upptäcka, men förödande för nyhetsutbudet.

De dagliga arbetsledarna, redaktörerna, har ofta suttit på sina stolar i decennier och bestämmer i hög grad urval och vinkling av vad tittarna/lyssnarna/läsarna ska få ta del av. Redaktionerna är uppdelade på fasta, delvis av ledningen ganska illa sedda, medarbetare och en mängd korttidsanställda. De senare är i en tveklös beroendeställning och kan överhuvudtaget att inte ha några allvarligare synpunkter på de arbetsuppgifter de får eller den samlade nyhetsproduktionen utan att riskera sitt vikariat eller sin praktik.

Att vi samtidigt med den stora överproduktionen av ”journalister” har lämnat så stort utrymme åt korta, ickeakademiska utbildningar är en trovärdighetsfråga för branschen. Parat med osäkra anställningar och med alltmer åsiktsjournalistik är det ganska naturligt att allmänhetens misstänksamhet mot media ökar. Vad jag ser hända inom journalistiken nu gör mig rädd.

För att återkoppa till samtalet Jonas Nordling så anser jag att uppgiften att granska makt, korruption, fusk, godtyckliga beslut och fiffel kan inte ha med föräldrarnas inkomst att göra.  Vissa journalisters syn på sin roll blir inte mindre skrämmande av att vi i Sverige alltjämt har så många verksamma inom media som behåller skygglapparna på och att det i USA och Frankrike framträder allt fler ”kungamakare”. Det bådar inte gott för kommande svenska riksdagsval. Så sent som i gårdagens Aftonbladet sattes rubriken:

Annie Lööf är Alliansens ledare!

Lidande blir demokratin.

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.