Chris Forsne: Kaos i femte republiken

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
  • Fredag 24 Feb 2017 2017-02-24
E-post 0

Det finns en röd tråd som förenar svenska, franska och amerikanska väljare numera: föraktet inför politiken och dess främsta aktörer. Allt eftersom media politiseras och lyfter fram spelarnas intrigerande istället för de idéer de ska företräda växer den väljargrupp som helt enkelt  sätter upp skylten ”gone fishing”, lägger sig på sofflocket eller, som i den franska avskräckande presidentvalskampanjen, säger sig beredda att ”aller aux champignons”, dvs gå  ut och plocka svamp på valdagen, även om årstiden är illa vald.  

I Frankrike går knappt en vecka utan nya taktiska utspel och avslöjanden. Senaste nu i onsdags då centerpartiet MoDems ledare Francois Bayrou gjorde ett kanske avgörande utspel för utgången av presidentvalet. Istället för att ställa upp en fjärde gång, utan något som helt hopp om att vinna, gick Bayrou ut och föreslog nykomlingen Emmanuel Macron en allians.

Därmed hoppas Bayrou på eget inflytande samtidigt som han drog undan mattan ännu en bit för den konservative kandidaten Francois Fillon som räknat med ett centerstöd.

Utan att känna dem har jag ändå stött på och kunnat följa många av de ledande politiska spelarna under alla de år jag bevakat fransk politik. Som betraktare kan man kan man ofta uppleva att det rör sig om människor som visserligen har en ideologisk botten men där taktiken, allianserna, maktsuget tagit över i proportioner som folk i allmänhet knappt kan föreställa sig.

I det här franska spelet, vars aktörer oftast varit med i en rad decennier, skulle förre franske ekonomiministern och bankmannen Emmanuel Macron komma att skapa en bild av sig själv som en rak och ärlig nykomling. I mätningarna har han legat jämsides med Fillon, som skakats av en skandal om ekonomiskt fiffel, och haft chansen att gå vidare till den andra, avgörande valomgången. Medias sug efter något nytt gjorde att uppgifter om att offentliga medel skulle ha använts till hans valkampanj och till att bygga det egna partiet En Marche tystades ner. Liksom allt tätare uppgifter om att bakom honom stod finansvärlden och så kallade enarker, den kader av elitämbetsmän som utbildades på  Frankrikes ansedda förvaltningshögskola l’ENA.

Först helt nyligen fick Macron repor på sin gyllene rustning när han i en intervju med en algerisk TV kanal hävdade att den franska närvaron i Algeriet hade varit ett brott mot mänskligheten.

Han började falla i opinionsmätningarna. Som en total överraskning kom så centerledaren Bayrous förslag om en allians.

Bara framtiden kan utvisa om det verkligen är en skänk från ovan som för Emmanuel Macron närmre en seger i franska presidentvalet. Det faktum att han nu lierat sig med en av de verkliga rävarna i det politiska spelet kan dra in honom i det allmänna politikerföraktet.

Så sent om i höstas var Bayrou ytterst kritisk till Macron och kallade honom ”kapitalets man” och hävdade att han inte nådde upp till de krav man kunde  ställa på den som skulle utöva rollen som statschef i Frankrike.

Det är ett sorgligt spel som nu visas upp inför omvärlden från en nation som ridit högt på demokratiska värden och intellektuell höjd.

Frankrike står idag med ryggen mot väggen. Vem av kandidaterna som än vinner presidentvalet om två månader så ser den Femte Republiken, skräddarsydd för Charles de Gaulle 1958, ut att gå mot ett snöpligt slut.

Den franska presidentmakten, en av den demokratiska världens absolut starkaste, ger presidenten möjlighet att lägga sig i i stort sett allt inom inrikes, utrikes och försvarspolitik. Men bara givet att han har den franska Nationalförsamlingen med sig.

Och i år ser detta i det närmaste ut som en omöjlighet vem som än vinner.

Om presidentvalet inte ger en segrare som redan själv eller vars parti redan suttit vid makten bedöms en upplösning av Nationalförsamlingen och ett nyval vara det nödvändiga alternativet för att Femte republiken ska fungera som den bör. En läxa Frankrike lärde sig under de år då den socialistiske presidenten Francois Mitterrand fick samregera med en borgerlig nationalförsamling och en regering ledd av Jacques Chirac. ”La cohabitation” blev ett rävspel som handlade om tolkningar av författningen och knappast gagnade Frankrike.

Med två månader kvar till valet leder Nationella Frontens Marine Le Pen i opiononsmätningarna  men kommer att slås ut i den andra, avgörande valomgången i maj. Francois Fillon har börjat klättra upp igen i mätningarna medan utmanaren den unge Emmanuel Macron halkat  efter till en tredjeplacering. Men Francois Bayrous ”kupp” kan nu åter igen vända upp och ner på spelplanen.

På vänsterkanten för socialistkandidaten Benoit Hamon och vänsterkandidaten Jean Luc Melenchon en hopplös kamp. De är inte med i loppet.

Men vad händer efter valet? Det är nu Femte Republiken och de nödvändiga reformerna av de franska samhället sätts på prov.

Ingen av kandidaterna kan räkna med den egna nödvändiga majoriteten för att kunna utöva presidentmakten som det är tänkt. Man har redan börjat spekulera runt om inte en framtida president skulle föra en mer tillbakadragen roll och lyfta fram sin premiärminister.

Den franska Nationalförsamlingens 577 ledamöter väljs liksom i presidentvalet i två valomgångar. I första omgången krävs egen majoritet, i den andra kan de ställa upp som fått minst 12,5 procent av rösterna i första omgången. För att vinna behövs bara en pluralitet, som i Storbrittanien.

Marine Le Pen skulle inte kunna få en egen majoritet i Nationalförsamlingen. Det politiska underlaget finns helt enkelt inte runt om i Frankrike. Hon har visserligen närmare fyrtio procent av arbetarklassväljarna bakom sig, men det kommer inte att räcka.

Därifrån, till att ha en välsmord politisk organisation med trovärdiga kandidater i ett parlamentsval är det långt. I mätningarna ligger hon stadigt på 25 % men saknar det stöd som krävs för att vinna i andra omgången. Det påpekas ofta också att hon saknar en partiorganisation av det slag som skulle kunna tillsätta en ministär och den omfattande skara av statssekreterare och övriga medarbetare som krävs.

På pappret ser Francois Fillon, om han skulle vinna ett presidentval, ut att ha störst möjlighet att få en borgerlig majoritet vid ett val till Nationalförsamlingen. Men det republikanska partiet är djupt splittrat och omöjligt att tygla. Den förre presidentens Nicolas Sarkozys  anhängare är åtskilliga, liksom Alain Juppés. De skulle, anser franska bedömare, göra allt för att sätta käppar i hjulet för en Francois Fillon och en av honom utnämnd premiärminister.

Med alliansen skulle Emmanuel Macron få Bayrous och ledare inom MoDem:s stöd. Men MoDem har inte en enda deputerande i Nationalförsamlingen i dagsläget.

Macrons nystartade parti, En Marche, har heller ingen förankring i det franska politiska samhället. Hans stöds idag av högutbildade teknokrater och finansfolk. Han har dessutom ett väljarstöd bland tjänstemän. Men han har ingen riktig partiorganisation runt om i landet. Bara grupper av volontärer. Han säger sig ha 192 000 medlemmar, varav 20% är kvinnor. Men medlemskap är bara ett gratis knapptryck på en hemsida.

Fransk allmänhet har tröttnat, journalister och krönikörer frossar i mer eller mindre genomtänkta analyser.

När som helst kommer beskedet om huruvida det väcks åtal mot den konservative kandidaten Francois Fillon. Trots att de fiktiva anställningar han skulle gjort sig skyldig till ligger en rad år tillbaka i tiden. Samtidigt har ett par av Marine Le Pens medarbetare häktats för en liknande historia och man har genomfört husundersökning i partiets lokaler .

Den här presidentvalskampanjen liknar ingen tidigare utan ger i högsta grad skäl för ett annat franskt begrepp: en vaudeville. Ett lustspel med parodisk tendens.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se