Erik van der Heeg: Conrads “Lord Jim” recenserad i vår tid

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 26 Feb 2017 2017-02-26
E-post 0

Lord Jim: ”He is one of us”. Denna replik yttras vid ett flertal tillfällen av Jims välgörare och hävdatecknare, den mystiske före detta sjökaptenen Marlow i Joseph Conrads välbekanta roman. När ”Lord Jim” kom ut år 1900 sågs den också av många kritiker som en allegori över den moderna människan.

Det handlade inte bara om Jims vaga och gåtfulla gestalt, utan också hur karaktärsbeskrivning och tematik återspeglades i den lätt experimentella form som författaren givit sitt verk. Man kan ställa sig frågan hur väl denna bild står sig idag, snart 120 år senare. ”Lord Jim” kan fortfarande betraktas som en av den engelska litteraturens minor classics; den är fortfarande läst, även utanför litteraturstudenternas krets och utkommer fortfarande i nya upplagor – även på svenska.

Romanens berättare är en viss kapten Marlow, som en kväll på en hotellveranda bestämmer sig för att berätta den tragiska historien om sin vän Jim för ett antal hotellgäster.

Jim, påverkad av sin tids populärkultur om äventyr och hjältedåd (”light literature”, som Conrad kallar det), hade bestämt sig för att göra karriär inom handelsflottan. Han avancerade snabbt i graderna, mycket beroende på sitt anslående yttre och en allmän konturlöshet som gjorde att hans omgivning tycktes projicera in egenskaper på honom som han kanske inte besatt fullt ut. Olyckan kom när han tjänstgjorde på skorven Patna som skulle frakta hundratals pilgrimer från Ostasien till Mecka. Under en storm övergav han tillsammans med besättningen fartyget och lämnade passagerarna åt deras öde. Patna gick nu inte under, utan bringades upp av ett franskt örlogsfartyg och kunde bogseras till hamn. Att överge fartyg och passagerare på detta vis är naturligtvis en fruktansvärd skandal och händelsen väcker stort uppseende. Till skillnad från övriga besättningsmedlemmar, så flyr inte Jim från myndigheterna, utan inställer sig frivilligt inför sjöförklaringsnämnden och under vanärande former mister han sin befälsfullmakt. Marlow, som bevistar rättegången, fattar dock tycke för den unge mannen och försöker hjälpa honom på olika sätt. Under flera år i rad lyckas han ordna olika arbeten åt honom som sjöbefäl eller skeppsfurnerare i Sydostasien, men ryktet om skandalen på Patna kommer hela tiden i kapp. Jims reaktion på detta är aldrig att möta anklagelserna öga mot öga, utan att säga upp sig och fly undan hotande skam och förödmjukelse.

Via kontakter lyckas Marlow ordna en plats åt Jim som handelsrepresentant på ön Patusan i nederländska Ostindien (dagens Indonesien), här går det till en början bra. Jim blir något av en ledargestalt efter framgångar i de lokala stamstriderna och blir hövdingen Doramins närmsta man. Han träffar till och med en flickvän och livet ser ut att ta en vändning till det bättre. Men detta tillstånd kommer inte att bestå. En grupp sjörövare, under ledning av den allt annat än gentlemanlike Gentleman Brown, landar på ön för att ta över den. Försöket misslyckas och piraterna omringas på en bergstopp. Jim beger sig dit för att parlamentera men luras av Brown och lokala avundsmän som vill ha bort Doramin. Jim ger rövarna fri lejd. Nere vid stranden går piraterna på nytt till anfall och dödar Doramins son, tillika Jims bäste vän. Dain Waris. Jim vet att han har gjort ett allvarligt fel. Han har svikit lokalbefolkningen och sin vän, men beger sig ändå till Doramin, som skjuter honom till döds i vrede och förtvivlan.

Som så många andra av Joseph Conrads romaner – som ”Nostromo” eller ”Mörkrets hjärta” – utspelas handlingen till sjöss eller i (för en västerlänning) avsides belägna kolonier. Conrad själv, bördig från Polen, var själv sjöman i de franska och brittiska handelsflottorna under många år innan han slog sig ned i England för att verka som författare. I en intervju påpekade han att det kändes tryggast att förlägga sina romaner till sjöss, eftersom han som utlänning aldrig skulle kunna skildra engelskt samhällsliv på ett helt och hållet trovärdigt sätt. Ett flertal av hans romaner handlar om också om kulturkrockar mellan västerland och andra civilisationer, och där jämförelserna inte alltid utfaller till européernas fördel. Rättfärdighet, grymhet, generositet, girighet, mod och feghet är inte knutna till någon specifik kultur, utan personliga egenskaper, som vi ibland är bärare av eller, som så ofta hos Conrad, är resultatet av vad omgivningen tror sig veta eller på oklara grunder tycker sig kunna förutsätta hos sina medmänniskor. Conrads böcker har spelat en betydande roll av vad som brukar kallas ”post-koloniala studier”, framför allt genom Edward Saids läsning av ”Mörkrets hjärta”, men Conrad var ingen onyanserad kritiker av olika koloniala projekt; som så många andra såg han Kongokompaniets verksamhet i Kongofristaten som en styggelse, men betraktade däremot det brittiska imperiet som en större kraft i det godas tjänst, än motsatsen.

Projektioner, föreställningar och förutfattade meningar är några av de tematiska grunddragen i ”Lord Jim”. Conrad bryter med traditionen från den victorianska äventyrsromanen och dess raka berättarstil, där läsaren följer en kronologiskt upplagd handlingslinje reflekterad genom en huvudpersons inre. Istället är berättelsen här en komplex väv av olika narrativ, där Jim tar gestalt genom vad andra har upplevt eller hört om honom ryktesvägen. Det är Marlows inte alltid helt tillförlitliga minnen, som utgör huvudkomponenten, men vi får också ta del andra personers uppfattningar, liksom av redogörelser för samtal som har hållits och brev som skrivits. Gestalten Jim konstrueras hela tiden indirekt via andra människors intryck och uppfattningar, ofta formulerade i andra syften än sanningens. Inte heller tidslinjen är stabil. Conrads text rör sig hela tiden fram och tillbaka mellan olika tidsförlopp och handlingstrådar på ett sätt som närmast kan liknas vid de parallella narrativ som Quentin Tarrantino laborerar med i sin film ”Pulp Fiction”.

Läsaren får alltså närma sig ”Lord Jim” lite som ett pussel eller en sofistikerad underrättelseoperation – varken vi, romangestalten, berättaren eller författaren sitter inne med den fullständiga sanningen om vare sig Jims handlingar eller bevekelsegrunder. Vi får alla dra våra mer eller mindre intelligenta slutsatser, utan att kunna göra anspråk på att ekvationen någonsin kommer att gå ut restlöst. 

Det är denna diffusa huvudkaraktär – gestalten som en projektionsyta för våra egna moraliska bevekelsegrunder, för att inte säga förutfattade meningar – som enligt min mening gör att Conrads bok fortfarande kan läsas idag med stor behållning, trots att solen har gått ned över de miljöer i vilka handlingen utspelas, liksom dess teknologier och ideal. Vad vi får veta om Jim är helt enkelt att han är ”one of us”. Men vad detta är ter sig något motsägelsefullt.

Jim drömmer om ryktbarhet och hjältedåd, men när allt ställs på sin spets visar han sig vara en pultron redo att offra oskyldiga människors liv. Men är detta hela sanningen? Hade han kunnat handla annorlunda under den kaotiska stormnatten? Är hans självhat inte snarare en effekt av omgivningens inställning till honom, än en ärligt upplevd känsla? I kampen för att återvinna sin självrespekt tvekar han inte heller att förlita sig till såväl självbedrägeri, som lögner gentemot omgivningen. Hans metod att hantera kriser handlar aldrig om att möta dem direkt, utan om att dra sig undan eller fly och på så vis förvärra den bild världen har av honom.

Det är först när han hamnar på ön Patusan, där ingen vet något om honom eller hans förflutna, som han fullt ut kan bli den människa som han som han högst av allt önskar att både han själv och omgivningen skall uppfatta. Det är genom att konstruera sig själv som en närmast fiktiv gestalt, som han på ett paradoxalt vis blir som mest äkta i sina egna ögon. Här blir han en ledare, här kan han leda män i strid, här får han vänner, kärlek, respekt och folk i hans omgivning ger honom närmast övernaturliga egenskaper. 

Dock kommer även här det förflutna ikapp. Gentleman Brown kan manipulera Jim till att fatta det olycksaliga beslutet att ge sjörövarbandet fri lejd genom att spela på Jims mindervärdeskomplex och bristande självkänsla. När misstaget väl är gjort flyr han emellertid inte längre. Han går upp till hövdingen Doramin för att ta sitt straff – och först då, inför den död som han möter rakryggat och utan åthävor tycks det som om Jim till fullo kan försonas med sig själv.

Jim är på många sätt en Hamletgestalt, som pendlar mellan obeslutsamhet och handlingskraft, självömkan och hybris, lögn och sanning, förställning och äkthet, men det som Conrad visar i sin roman är att dessa så mänskliga egenskaper inte nödvändigtvis har sin boning i vårt inre, utan i lika hög grad skapas åt oss i vår relation till omvärlden.

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se