Erik van der Heeg: Gellert Tamas bok “Det svenska hatet”

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet – en berättelse om vår tid” (2016) är den tredje och avslutande delen i vad författaren kallar sin ”Sverigetrilogi” – ett försök att teckna bilden av vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla nationens psyko-politiska anatomi under de senaste decennierna. 

De tre delarna binds framför allt samman på ett stilistiskt plan – de är alla journalistiska reportageböcker byggda på omfattande intervjuer och arkivresearch, men är samtidigt skrivna i ett slags halvlitterär, new journalism-inspirerad stil där Tamas dramatiserar sina gestalters liv för att försöka fånga deras rationella och känslomässiga bevekelsegrunder; en metod som, enligt min mening, inte alltid är så fruktansvärt lyckad. Vad gäller ämnesval skiljer sig emellertid böckerna åt i hög grad.

Den första delen, ”Lasermannen – en berättelse om Sverige”, kom redan 2002 och handlar om mördaren och bankrånaren John Ausonius. Boken blev en storsäljare, mycket på grund av ämnets dramatiska karaktär. Tamas skriver att den handlar om hur en ensam gärningsman påverkar ett samhälle – och hur samhället påverkade honom. Jag misstänker dock att flertalet läsare bläddrade förbi de avsnitt där Tamas presenterar sina samhällspolitiska tankar, för att i stället koncentrera sig på de fascinerande avsnitten om hur Ausonius planerar och genomför sina fruktansvärda dåd. 

En bärande tankegång hos Tamas är att riksdagspartiet Ny Demokrati genom politiska utspel och okonventionell retorik på något vis lyckades skapa en politisk miljö där mord på invandrare plötsligt kunde uppfattas som legitimt, vilket i sin tur resulterade i Ausonius’ fasansfulla mord och mordförsök på människor med utländskt utseende. Ausonius själv värjer sig dock mot en sådan tolkning. Visst gillade han Ny Demokratis partiledare Ian Wachtmeister, men skjutningarna var ett led i en metod att binda upp så mycket polisresurser som möjligt för att göra det enklare att genomföra olika bankrån – vilket för Ausonius var själva huvuduppgiften. Seriemord på invandrare skulle skapa ett så exempellöst medialt och politiskt tryck på polisen att den inte skulle ha tid eller resurser till något annat. Ausonius’ egna ord är dock inget som Tamas har tagit hänsyn till, trots att just ett sådant överarbetat och komplicerat tillvägagångssätt skulle ligga helt i linje med den bild av Ausonius’ temperament som författaren själv så övertygande mejslar fram i sin bok.

Trilogins andra del är den kontroversiella och starkt kritiserade ”De apatiska – om makt, myter och manipulation” (2011), som behandlar det egenartade fenomenet att barn framför allt från de centralasiatiska delarna av det forna Sovjetunionen drabbades av närmast katatoniska tillstånd om deras familjer inte fick uppehållstillstånd i just Sverige. Enligt Tamas handlar det här inte om simulerade tillstånd, utan om autentiska sjukdomar.

”Det svenska hatet” publicerades ursprungligen som en följetång bakom en betalvägg på Aftonbladets hemsida. Tanken är att två aktörer – radikala islamister och islamfientliga grupperingar – i själva verket göder varandra genom sitt utövande av verbalt (och fysiskt) våld. Som en konsekvens av detta förändras hela det svenska offentliga samtalet, som nu är genomsyrat av ”hat” – framför allt manifesterat på diverse web-platser och i sociala medier.

Detta är en intressant ambition. Jag tror precis som Tamas att det offentliga samtalet har ändrat karaktär och blivit oförsonligare i takt med att allt mer av den politiska debatten flyttat ut i digitala medier.

Dock tror jag inte att detta fenomen skall begränsas så strikt som författaren vill göra. Det ”hat” som Tamas talar om går att identifiera på betydligt fler platser än bland anhängare eller motståndare till islamism. En sådan studie väntar dock ännu på att skrivas. Men inte heller Tamas mer begränsade syfte genomförs på något konsekvent sätt. Det här är en i alla meningar obalanserad bok. Den handlar inte om hur svenska islamister och högerextrema ”göder” varandra genom hatfull retorik. Delarna om islamism i Sverige är ytterst rudimentära. Boken handlar inte heller om specifikt om Sverige eller svenska förhållanden, utan lika ofta om fenomen och tendenser i utlandet, även om de inte har någon direkt bäring på situationen i vårt land.

Vad Gellert Tamas bok handlar om är, först som sist, den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth. 

Med en till besatthet gränsade pedantisk noggrannhet studerar Tamas personen Ekeroth ner på nästan molekylär nivå. Ingen aspekt är för ointressant för att förbises. Läsaren får sig till livs hans släktförhållanden intill femte led, vi får läsa om hans barndom, skolgång och politiska karriär. Vi får reda på närgångna detaljer om hans matvanor, klädsmak, sexliv och alkoholvanor. Tamas har intervjuat en stor mängd personer som tyvärr ofta framträder anonymt – rädsla för repressalier antyds här – och ingen har något positivt att säga:

Kent Ekeroth är snarstucken, hämndgirig, falsk, lögnaktig, aggressiv, hotfull, fysiskt våldsam och feg. Samtidigt lyckas Ekeroth, som en veritabel häxmästare, bygga upp omfattande kontaktnät, både i Sverige och utomlands, och linda Sverigedemokraternas partiledning runt sitt finger för att styra den i den enda riktning som tycks betyda något för honom, nämligen utplånandet av islam i Europa. Han är dessutom en märklig dubbelnatur: i ett kapitel kan vi läsa om hur ensam och asocial han är; i nästa att han har folk hemma i lägenheten hela tiden (allt givetvis lika klandervärt); på ett ställe heter det att inte vågar närma sig det motsatta könet, men på ett annat att han nästan monomant plockar upp tonårstjejer ur ungdomsförbundet SDU och sedan spelar in deras amorösa förehavanden på sin mobiltelefon.

Kent Ekeroth är en intressant och inte på något vis oproblematisk karaktär på den svenska politiska scenen; han har varit central för framväxten av Sverigedemokraterna, han har varit betydelsefull för utformandet av deras politik, framför allt vad gäller utrikes- och rättsfrågor, han har vidare varit viktig vad gäller etablerandet av vad vissa kallar ”alternativmedia” och andra ”hatmedia”, genom sitt engagemang i siten Avpixlat, något som bidragit till att transformera hela mediesituationen i vårt land för alltid. Han har också varit ett rött skynke för många politiska motståndare, genom sin upptagenhet av islam, sin oförsonlighet och ofta konfrontativa debattstil. Hans roll förtjänar alltså att lyftas fram sakligt och kritiskt, men Tamas kunde med fördel bespara läsaren sina bysantinska spekulationer om vilken exakt betydelse vi skall lägga vid ett e-mail där Ekeroth beklagar sig över att någon har spillt chokladsås på hans toalettstol under en efterfest. Ibland är en cigarr ingenting annat än en cigarr…

En svaghet i Gellert Tamas bok är det tydliga vänsterperspektiv som tid efter annan skall föras till torgs, ofta på bekostnad av värdet i det omfattande researcharbetet. När den tidigare amerikanska Bush-regimen skall bedömas hänvisar Tamas till uttalanden från Center for American Progress som något slags objektivt facit, utan att meddela läsarna att det här handlar om en demokratisk think-tank på vänsterkanten, som var svurna motståndare till president Bush; när danska förhållanden skall redovisas beläggs det genom den kontroversiella debattören Lena Sundström och hennes kritiserade bok om Danmark ”Världens lyckligaste folk”. 

Ofta förvandlas personer som härbärgerar uppfattningar som Tamas av någon anledning inte gillar till karikatyrer. Deras åsikter beskrivs genomgående som uttryck för ”hat”, vilket då regelmässigt ”spys” ut. Tamas tycks tillhöra en kategori skribenter på vänsterkanten, som investerat sin intellektuella och moraliska trovärdighet i en viss syn på samhället, särskilt när det gäller flykting- och invandringspolitik. När denna syn bryts mot verkligheten blir det problem och konsekvenserna är tydliga i denna bok. Påståenden om att tiggeri kan vara organiserat värderas inte utifrån om det är sant eller falskt, utan klassas av författaren som ”hat”; kritik av islam kan omöjligt vara vederhäftig, utan är städse uttryck för ”hat”; trots att polisrapporter säger annorlunda antyds att bränder på flyktingförläggningar uteslutande är anlagda av personer som ”hatar”, och så vidare.

Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” och den närmast metafysiska roll som tillskrivs Kent Ekeroth har måhända fått en förnyad aktualitet när han nu blivit åtalad för ”ringa misshandel” efter en incident på en av krogarna vid Stureplan i Stockholm. Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, har givetvis avkrävts sin syn på det skedda, och har meddelat att Kent Ekeroth nu måste ta en ”time out” från riksdagsarbetet, samt antytt att Ekeroths saga i partiet torde vara all om domen blir fällande. Allt detta sker i en kontext där möjligheten till samarbete mellan Sverigedemokraterna och ett eller flera borgerliga partier för första gången har aktualiserats i syfte att stänga ute de rödgröna partierna från makten efter valet 2018.

Man skulle kunna tro att incidenten med Ekeroth skulle kunna ligga SD i fatet, men sanningen kan mycket väl vara det omvända. Åkesson är väl medveten om att Kent Ekeroth är ett problem när det kommer till samarbete med de borgerliga. Att kunna ställa Ekeroth åt sidan utan att detta behöver resultera i uppslitande inre strider är givetvis välkommet, samtidigt som det kan bli lättare för de borgerliga partierna att enas kring ett samarbete med SD om deras värste ”maverick” nu inte längre finns med.

Tamas bok tjänar här ett viktigt syfte. Måhända var hans ambition att genom presentationen av Ekeroth framställa SD som ett parti som ingen normal politisk rörelse skulle kunna samarbeta med, men genom att fokusera så tydligt på en enda person, framstår ett SD utan Ekeroth som ett tämligen normalt och sansat parti.

När nu Åkesson har en möjlighet att göra sig av med Ekeroth kommer den politiska logiken i Tamas bok på ett märkligt sätt motverka sitt eget syfte. I Goethes drama ”Faust”, beskrivs Mefistofeles som ”ein Teil von jener Kraft, die stets das Böse will und stets das Gute schafft”. Detsamma skulle Åkesson kunna säga om Gellert Tamas.

 

Erik van der Heeg

 

Gellert Tamas, ”Det svenska hatet – en berättelse om vår tid” (Natur & kultur, 2016).

Bokus

BokPlus.se

Adlibris

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se