Erik van der Heeg: Recension av “Två systrar”

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 12 Feb 2017 2017-02-12
E-post 0

Åsne Seierstads bok ”Två Systrar” (Albert Bonniers förlag, 2016) – i förtjänstfull översättning av Jan Stolpe – har kanske inte rönt lika stor uppmärksamhet som ”Bokhandlaren i Kabul” (2002) eller hennes bok om den norske terroristen Anders Behring Breivik, ”En av oss” (2012). Enligt mitt förmenande är detta kanske lite oförtjänt. Åtminstone jag ser den som den som hennes viktigaste bok hittills och jag skall snart förklara varför. Både som journalist och författare är Seierstad en av de mer intressanta när det kommer till att artikulera det som jag – kanske lite melodramatiskt – skulle vilja betrakta som vår tids stora ödesfråga, nämligen förhållandet mellan västerland och islam – och här passar hennes senaste bok in som en viktig och konsekvent infogad byggsten.

Kanske med undantag för intervjuboken ”Med ryggen mot världen” (2004), utgör alla hennes böcker varianter på detta tema, vare sig de utspelar sig i Kabul efter talibanregimens fall, i det blödande sår vi kallar Tjetjenien, på Utøya efter massmordet, i Oslos invandrargetton eller i ISIS-fästet Raqqa. Det är en civilisationernas sammandrabbning som utspelar sig lika mycket i ett kulturhistoriskt och storpolitiskt sammanhang, som i människornas inre. Det handlar om misstro, hat och våld, men också om en fundamental och djupt mänsklig oförmåga att någonsin förstå varandra över vissa kulturgränser. Det är en situation där varje försök till försoning riskerar att falla på hälleberget, ”where no good deed ever goes unpunished.”

För att kunna utföra denna uppgift använder sig Seierstad av ett klassiskt litterärt grepp. Hennes utgångspunkt är alltid den konkreta individen. Det är utifrån den enskilda människans unika bevekelsegrunder som det dagspolitiska spelet rekonstrueras. Individen blir till det prisma genom vilket hon låter oss se hur kulturernas uråldriga tektoniska plattor nöter mot varandra med obeveklig kraft. Seierstad skriver sina böcker i det litterära reportagets form.

För att denna genre skall kunna fungera måste den bygga på ett omfattande researcharbete och härvidlag utgör ”Två systrar” inget undantag. Här får vi följa två somalisk-norska systrar – Ayan och Leyla – och deras väg in i religiös fundamentalism. Flickorna ter sig till en början som tämligen vanliga tonårstjejer, men steg för steg låter de sig påverkas av radikalislamistiska tankegångar. Föräldrarna ser till en början detta som något positivt. Intresset för religion kanske kan skydda flickorna från att alltför mycket frestas av den inte alltid så sedliga norska tonårskultur, som nu gjorts världsbekant genom tv-serien ”Skam”. Men allt får ett abrupt slut när Ayan och Leyla plötsligt rymmer hemifrån och beger sig till Syrien för att förena sig med ISIS. Försök från föräldrar, vänner och norska myndigheter att få dem att återvända visar sig lönlösa. Flickorna är övertygade om att deras högsta uppgift är att utbreda det islamistiska kalifatet, om inte med vapen i hand, så åtminstone som fruar till ISIS-krigare och mödrar till så många pojkar som möjligt som kan bli framtidens jihadister. De vill inte tillbaka till Norge; de vill till varje pris stanna i det mörkrets hjärta som utgör den islamiska staten.

Att två ”norska” flickor begav sig till Syrien en oktoberdag 2013, ledde naturligtvis till stora rubriker i den norska pressen – framför allt sedan fadern Sadiq också begav sig ned till området för att utan framgång försöka återbörda sina döttrar. Seierstads bok är resultatet av ett omfattande detektivarbete. Systrarnas liv rekonstrueras genom intervjuer med släkt och vänner, via brev, bloggar och SMS-konversationer, genom personer knutna till moskéer och ljusskygga salafistiska nätverk, genom smugglare vid gränstrakterna mellan Turkiet och Syrien, samt norska myndigheter och säkerhetspolis. Vad som kommer fram är att flickorna, hur osannolikt det än kan låta, har agerat utifrån ett fritt val. De hade inte lurats eller tvingats, inte hotats eller tubbats till att lämna såväl Norge, som föräldrarnas traditionella somaliska kultur bakom sig. Valet att viga sina liv åt en blodbesudlad och utopistisk ideologi hade skett fullkomligt frivilligt.

Det finns en allmänmänsklighet som träder fram på varje sida i denna bok. Här finns berättelsen om unga, viljestarka och intelligenta människor vilkas missriktade idealism leder dem in i sektliknande tillvaro. Här finns föräldrarnas förtvivlan över sina förlorade barn och deras envetna kamp att återförena familjen igen. Här finns kärlek, sorg, mod, hopp och bitterhet. Men Seierstads bok ger oss också en närgående och närmast unik inblick i hur den muslimska och i synnerhet somaliska diasporan lever och verkar i ett modernt västerländskt samhälle. ”Två systrar” är på många sätt även ett dokument över integrationspolitikens haveri i dagens Europa. Sadiq och hans familj kommer till Norge med påhittade flyktingskäl – de måste fly för sina liv ”från krigets Somalia”; men landet tycks dock inte vara farligare än att familjen kan åka dit på semester varje sommar, så snart som uppehållstillstånd har ordnats. Sadiq hankar sig fram på ströjobb, men lyckas snart bli långtidssjukskriven, så att han kan tillbringa sin tid med att spela trumma, dricka kaffe och surfa på internet.

Hustrun Sara deltog i en jobbkurs vid ett tillfälle, men hoppade av ”eftersom hon behandlades som en slav” (i arbetsuppgiften ingick att hon skulle stå på en stege och lägga varor på en hylla) och sedan dess har hon föredragit att leva på socialbidrag. Norge ses konsekvent som en mjölkko som skall bistå med pengar, allehanda tjänster och bostäder – och om något inte klaffar direkt, så beror det på att de rasistiska norrmännen ”inte tycker om somalier”. I stort sett varje personligt misslyckande skylls på det norska samhället och dess omoral. Samtidigt betraktas ingen lögn som för fräck om det handlar om att tillskansa sig fördelar. Intresset för norsk kultur och samhällsliv är minimalt. En återkommande förolämpning är att antyda att en somalier håller på ”att bli norsk”. Familjen faller i onåd bland exilsomalierna när de trots allt anmäler döttrarnas försvinnande till den norska polisen och därigenom drar vanära över hela samfundet. Polisen skall man helt enkelt aldrig tala med. Vi får här bilden av en minoritet som är i det närmaste omöjlig att integrera, genom sitt snudd på aktiva motstånd att delta i samhällslivet. Men vi möter också ett majoritetssamhälle vars reflex är att i missriktad tolerans vika undan och kasta pengar på varje problem.

Ett bestående intryck av Seierstads bok är också att de västerländska samhällena på ett paradoxalt sätt bidrar till upprätthållandet av ISIS. Radikala moskéer och organisationer tillåts verka för rekrytering och understöd. Flickorna finansierar sin resa till Syrien genom att utnyttja den moderna kredit- och konsumtionskulturens alla möjligheter.

Här tecknas otaliga SMS-lån och telefonabonnemang – mobilerna säljs sedan vidare på svarta börsen och när breven från inkassobolagen börjar trilla in är flickorna redan på väg. De utländska rekryter som bott i Västeuropa bildar ett slags överklass inom ISIS, med högre lön, bättre villkor och fri tillgång till ”krigsbyte”, det vill säga statusprylar och slavar. Deras uppgift är lika mycket att hålla den lokala syriska befolkningen – som de överhuvudtaget inte har någon relation till – i schack, som att slåss mot ”de otrogna”. De har dessutom kontakter i väst – kriminella eller familjebaserade – som kan utnyttjas logistiskt i Kalifatets syften på plats eller som potentiella resurser för framtida terrordåd i Europa. Underrättelsetjänst och säkerhetskrafter i väst ligger här hela tiden ett steg efter. Detta beror inte så mycket på att organisationer av ISIS typ, skulle vara så effektiva eller sofistikerade, utan på att den muslimska diasporan blivit så pass stor att även om blott en minoritet stödjer mer radikala ideologier, så är den ändå så pass stor att den har blivit ohanterlig.

Finns det något hoppfullt i allt detta? Seierstad presenterar inte några lösningar. Hennes uppgift är att skildra hur situationen ser ut idag, där konflikter inte längre står mellan nationer med tydliga gränser och där frontförflyttningar kan markeras ut med knappnålar på en karta. Seierstad skildrar istället en kulturell konflikt som i grunden är amorf och skär igenom varje land, varje stad och ibland igenom familjer och samfund. Hade Behring Breivik blivit massmördare om inte islam hade varit ett alltmer påtagligt inslag i Norge? Kanske inte. Hade Ayan och Leyla slutit sig till ISIS om deras far hade stannat kvar i Somalia? Förmodligen inte. Ett litet hopp står dock kanske till brodern i familjen, Ismael. Hans konfrontation med koranundervisningen i Norge fick snarast motsatt effekt än den åsyftade.

Istället för att låta sig dras in religiös fanatism och bli påverkad av hatet mot allt norskt, så stöttes han bort av det han uppfattade som imamernas hyckleri. Hos honom tändes istället ett slags kärlek till vetenskapen och en moral som inte nödvändigtvis måste vara grundad i religiös dogmatism. Där finns något att bygga på. Ismael och hans likar är inte många, de är svagt lysande stjärnor på stort avstånd från varandra; vi får bara hoppas på att det västerländska samhället förstår att ta tillvara på dessa människor. 

Erik van dar Heeg

Åsne Seierstad, ”Två systrar” (Albert Bonniers förlag, 2016). Översättning: Jan Stolpe.

Adlibris

Bokus

CDON.COM

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se