Heberlein: Den svenska skolan har spårat ur

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Häromveckan fick jag ett mail från min dotters klassföreståndare som förbryllade mig. Klassföreståndaren meddelade att hon och övriga undervisande lärare nu blivit tvungna att vidta åtgärder mot den allt större oron i klassrummet. Det där lät ju betryggande – enligt min dotter är det vissa lektioner nästan omöjligt att ta del av undervisningen eftersom elever pratar, stökar och bråkar. 

Hon har berättat om klasskamrater som porrsurfar på skolans datorer under lektionstid, om regelrätta slagsmål med flera elever inblandade, om elever som kommer och går som de vill. Själv har jag, till min förvåning, upptäckt att min dotter inte så sällan är inloggad på sin Facebook och andra sociala medier när jag vet att hon faktiskt sitter i ett klassrum för att lära sig engelsk grammatik eller bli undervisad i Europas historia.

Vad tusan gör hon då på Facebook?

Det finns alltså en del övrigt att önska angående elevernas arbetsmiljö och deras uppförande på min dotters skola, en högstadieskola i centrala Lund. Alltså välkomnade jag lärarnas initiativ att strama upp det hela. Min dotters lärare meddelade att följande åtgärder skulle vidtas: nolltolerans för prat och småprat i klassrummet som inte har med undervisningen att göra, förbud mot mobiltelefoner i klassrummet, förbud att använda datorn till annat än skolarbete under lektionstid (alltså inga spel, inga sociala medier, och, hoppas jag, inget porrsurfande). Vidare har lärarna bestämt att tre sena ankomster leder till kvarsittning före eller efter lektionstid, samt att målsman underrättas.

Dessa vällovliga initiativ för att bringa ordning i klassrummet ter sig självklara – och det var därför jag blev förbryllad. Att dessa regler och åtgärder införs nu, andra terminen i klass åtta, måste ju innebära att sena ankomster till lektioner och omotiverat prat, mobiltelefoner, dataspel och nätsurfande i klassrummet hittills varit, om inte tillåtet, så i alla fall inte förbjudet. Hur blev det så här? När tappade lärarna kontrollen över klassrummet?

Den situation som min dotters lärare beskriver är inte unik för just hennes skola – tvärtom vågar jag påstå att min dotters skola är betydligt lugnare än många andra högstadieskolor i Sverige. Min dotter är också så lyckligt lottad att hon har engagerade och kunniga lärare. Ändå har situationen i klassrummet spårat ur, med sjunkande resultat och ökad oro för eleverna samt stress och sjukskrivningar för lärarna som resultat. Det här är tveeggade problem, som drabbar både lärare och elever. Ingen mår bra i ett sammanhang som ter sig allt mer anarkistiskt och laglöst.

Svensk skola mår inte bra. Att svenska elever presterar sämre än elever i våra grannländer är vid det här laget välkänt sedan många år tillbaka. De senaste årens PISA och OECD-rapporter har inte varit munter läsning. Dock visade den senaste PISA-undersökningen (2016) att svenska elever förbättrat sina resultat gällande läsförståelse och matematik något. Tyvärr tydliggjorde PISA 2016 även att elevernas socioekonomiska bakgrund spelar allt större roll för deras skolresultat. Kunskapsklyftorna mellan elever från en mer priviligierad bakgrund och elever från mindre priviligierade sammanhang växer. Det är ytterst bekymmersamt, eftersom den höga sociala rörlighet som i decennier präglat Sverige vilat på en jämlik skola. Även barn från mindre studievana miljöer har erbjudits god skolundervisning, och med hjälp av flit och ambition har de lyckats utbilda sig och därmed fått högre levnadsstandard än sina föräldrar. Idag växer läxhjälpsföretagen, och föräldrar med ekonomiska muskler kan köpa extra undervisning till sina barn. Floran av företag och entreprenörer som erbjuder hjälp med läxläsning och privatlektioner är en indikation på att den svenska skolan inte förmår möta alla elevers behov. De stora förlorarna är de barn som växer upp i hem där det inte finns föräldrar som kan läsa läxor med dem, eller har pengar över för att köpa läxläsningshjälp. De barn som är i störst behov av hjälp får alltså inte hjälp.

Oron, våldet, bråken och skadegörelsen tycks ha ökat i skolan under senare år. Rapporterna i media om slagsmål, våld, skolbränder, vandalisering och sexuella trakasserier kommer allt tätare. I december stängdes en skola i Hässleholm på grund av oroligheter, våld och bråk. I november ledde ett stort slagsmål på Värnhemskolan i Malmö till att fler elever stängdes av i en vecka och att hela skolan var stängd i några dagar . I anslutning till skolavslutningen inför jullovet drabbade över hundra elever samman i ett bråk på en skola i Ronneby . Sofiedalsskolan i Gävle stängdes efter våld mot lärare. En skola i Sandviken stängdes i slutet av förra månaden efter grov vandalisering. I Malmö har skolor brunnit i flera år, och MSB uppger att Sverige toppar Europaligan gällande skolbränder.

Flera undersökningar bekräftar bilden av skolan som en stökig och otrygg plats. Enligt Friendsrapporten, 2016 utsätts 60 000 barn för mobbing i våra skolor, 20 % uppger att de blivit kränkta av en annan elev och 40 % av eleverna i årskurs F till 3 känner sig otrygga i skolan. Enligt NOA:s översiktsrapport om sexuella kränkningar av unga är skolan den plats där unga tjejer är mest utsatta för sexuella trakasserier. Situationen för lärarna är inte bättre – enligt tidningen Skolvärlden ökade förekomsten av hot och våld mot lärare med 57 % under 2015 (20160419). Enligt en undersökning från Försäkringskassan och Lärarförbundet har sjukskrivningar bland lärare fördubblats under en femårsperiod. Allt fler sjukskriver sig på grund av stressrelaterade sjukdomar som depression och utbrändhet (svt.se 20150615).

Ordningen måste återställas i våra klassrum – för både lärarnas och elevernas skull. Svenska skolor har stora problem med disciplinen – vilket för övrigt en OECD-rapport från2015 betonade. Av de 34 skolor som ingår i deras undersökning låg svenska skolor i botten när det gäller disciplin. Till exempel är svenska elever sämst i Europa på att komma i tid till lektionerna. Så kan vi inte ha det. Makten måste återbördas till lärarna.

Skolan är inte en demokratisk lekplats. Skolan ska ge eleverna nödvändiga kunskaper för att kunna vidareutbilda sig, navigera i en komplicerad värld och hantera sina liv. Utgångspunkten måste vara att lärarna faktiskt vet mer än eleverna (och föräldrarna!), och att eleverna (och föräldrarna!)därför måste finna sig i och rätta sig efter lärarnas instruktioner och skolans regler. Lärarna måste ges mandat att tillrättavisa och klandra elever som gör fel, liksom de naturligtvis ska berömma och uppmuntra eleverna när de gör rätt. Så fostrar man ansvarstagande individer – genom att klandra felaktigt beteende och berömma rätt beteende. Ansvarstagande är f ö den egenskap som svenska arbetsgivare efterfrågar allra mest, följt av pålitlighet och känsla för service (Almega, 2011).

Elever i svenska skolan får sina första betyg senare än barn i våra grannländer. I exempelvis Finland, Italien, Tyskland och Frankrike får eleverna sina första betyg i klass ett. I Storbritannien ges elever betyg från första året i skolan, då de är fem år gamla. Jag är övertygad om att svenska elever kan hantera att få sina kunskaper värderade lika bra som barn i Tyskland och Finland – och jag är övertygad om att det är utmärkt om både föräldrar och lärare på ett tidigt stadium ser om någon elev halkar efter. Det är en sak att i ett utvecklingssamtal få veta att en elev är svag i ett ämne. Det är en helt annan sak att se ett F, underkänd, i ett betyg.

I många europeiska länder ges eleverna betyg i uppförande och ordning – behöver jag påpeka att disciplinen är betydligt bättre i skolor länder med sådana betyg, än i den svenska skolan? Det är värt ett försök att återinföra betyg i uppförande och ordning i våra skolor. Ordning och reda måste återställas i våra klassrum – och lärarna måste ges verktyg för att hantera en urspårad situation. 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.