Hur den svenska vänstern blev en destabiliserande kraft i MENA

  • Tisdag 21 Feb 2017 2017-02-21
E-post 0

I historieböckerna kommer starten på den arabiska våren att sättas till den 17 november 2010. Dagen då den arbetslöse akademikern och grönsakshandlaren Muhammed Bouazizis brände sig till döds i protest mot regimen i Tunisien.  Sedan den dagen har hela Mellanöstern, inklusive Nordafrika, på något sätt påverkats. I Tunisien, Libyen, Egypten och Jemen har respektive regeringar avsatts. I Syrien råder ett bestialiskt inbördeskrig sedan många år. Samtidigt är stora delar av Irak laglöst land eller kontrolleras av IS, terrororganisationen Islamiska staten. 

Libyen är endast en stat i teorin då även det territoriet är att beteckna som laglöst land. Med två regeringar, två arméer och 1 700 milisgrupper har situationen kommit att bli så farlig att inte ens biståndsorganisationer eller ärrade krigsjournalister vågar upprätthålla någon form av närvaro.

Libyen gick från att kontrolleras av Muammar Khadaffis despoti och statsterrorism till att bli något som hotar regionens stabilitet. Landet är en tummelplats för minst tre terroriströrelser som använder sig av destabilisering i sin krigföring. I Libyen kan al-Qaida, Boko Haram och Islamiska staten röra sig mer eller mindre obehindrat. Gränsen mellan Algeriet och Mali är så pass flytande att al-Qaidas soldater rör sig fritt över den, och numera är al-Qaida även etablerade i Polisarios flyktingläger i Västsahara.

Den arabiska våren hyllades av media och intellektuella i västvärlden och fick namnet ”twitter-revolutionen”. Bilden av protesterna på Tahirtorget – där unga upplysta studenter samlades genom uppmaningar spridda på sociala medier – spreds över världen och gav skenet av en verklig folkresning, baserad på liberala och sekulära ideal. 

Det fanns dessvärre aldrig någon substans i analysen, även fast missnöjet var stort med de lokala regimerna. Bara tio procent av Egyptens befolkning hade tillgång till internet och endast tre till fem procent av medborgarna hade tillgång till en smartphone. Vid de efterföljande valen styrktes detta.

Det var definitivt inte de sekulära, liberala alternativen som gick framåt när folken gick till valurnorna. Majoriteten av väljarna i Egypten valde i stället, till västvärldens stora förvåning, något av de konservativt religiösa alternativen och Muslimska brödraskapet kom därmed till makten.

De egyptiska väljarna valde att rösta på kandidater som låg närmast de egna klantillhörigheterna. I tider av oro, vilket den arabiska våren får anses utgöra, rör sig människorna i denna region till tryggheten i sitt ursprungstillstånd, klanens. Klanen hålls som regel ihop av den lokala moskén och madrasan (koranskolan) är den naturliga samlingspunkten i alla ärenden, stora som små, samt utgör medelpunkten i denna regions struktur för skola och social välfärd.

Mellanöstern och Nordafrika tycks vara på väg tillbaka till sitt ursprungstillstånd. Samma samhällsstruktur som rådde vid tiden för de första kalifaten för 1 400 år sedan. Inledningsvis fanns inga distinkta statsgränser utan dominerades av klankontrollerade områden. Klanerna var över tid allierade men slogs även sinsemellan om resurser och kontrollen av de regionala handelsvägarna. Klankultur dominerar fortfarande hela regionen. Något profeten Muhammed och hans efterföljare var väl medvetna om och som man tidigt utnyttjade för spridandet av islam. Kalifatet sträckte sig år 750 från dagens Pakistan ända till Spanien och Marocko.

Islam lanserades som en övergripande ”klan” att samlas under. Expansionen skedde med mer av förhandlingar och erbjudanden än regelrätta strider. Kalifatet erbjöd både skydd och säkra handelsvägar, men även vissa anpassningar till lokala uttolkningar av Koranen erbjöds i utbyte mot omvändelse. Det förklarar diversiteten i islam, inte bara uppdelningen i sunni och shia utan även de olika tolkningar som finns inom de två huvudfårorna.

Efter det Osmanska rikets slutliga kollaps 1923 – det hade från 1200-talet ersatt delar av det ursprungliga kalifatet – ritades kartan slutligen om. Redan under kolonialtiden, men kanske främst efter första världskriget, konstruerades en rad nya stater som inte hade det minsta med regionens ursprungstillstånd och naturliga gränser att göra.

Gränserna mellan Egypten, Sudan och Libyen – som exempel – präglas av linjalens räta linje. Linjer som utan eftertanke drogs upp vid kart- och förhandlingsborden i Paris och London då kolonialmakterna styckade upp Mellanöstern och Nordafrika.

Territorier som tidigare kontrollerats av en klan klövs itu och hamnade i två eller flera olika stater. Missnöjet som detta fortfarande skapar ger än i dag upphov till olika former av frihetsrörelser och maktkamper. Vissa av dessa frihetsrörelser har som ambition att i första hand påverka de religiösa uttolkningarna av Koranen, såsom Muslimska brödraskapet, medan andra har territoriella anspråk, som Polisariogerillan i Västsahara och al-Shabab på Afrikas horn.

Ett tydligt exempel över tid är södra Libanon där Hizbollah kontrollerar stora områden. Hizbollah är mer än en väpnad gerillagrupp. Det är en klanbaserad struktur för vård, skola och social välfärd.  I södra Libanon skulle samhällsstrukturerna kollapsa utan organisationens skolor och sjukhus samt sociala välfärdsåtagande. Hizbollah, precis som alla andra liknande rörelser, existerar så länge som klanerna tillåter dem att existera. 

Den svenska vänstern har sedan slutet på 1960-talet valt att stödja olika frihetsrörelser i Mellanöstern och Nordafrika, såväl politiskt som ekonomiskt. Exemplen är otaliga på lokala organisationer som fått svenskt stöd. Allt från Muslimska brödraskapet i Egypten till Polisario i Västsahara.

Personbanden till dessa rörelser är väl­dokumenterade och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har, inte minst genom förre ordföranden Peter Weiderud, gjort sig kända för nära kontakter med Muslimska brödra­skapets europeiska organisationer. Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, som är en känd aktivist i bland annat Gazafrågan, är förbundets nye ordförande har en plats i Socialdemokraternas viktiga verkställande utskott.

SSU och Olof Palmes Internationella Center är andra som aktivt verkar för politiskt och ekonomiskt stöd till Polisario­gerillan i Västsahara, en gerilla som numera står al-Qaida nära. Polisario har sedan lång tid fått kritik från FN:s säkerhets­råd. Biståndspengar används till vapen och Polisario är ovilliga att släppa in FN:s höge representant i flykting­lägren i Algeriet. Samma säker­hets­råd som Sverige nu är medlem av. 

Under stor dramatik dras Mellanöstern och Nordafrika i dag tillbaka till sitt ursprungstillstånd. Ett tillstånd av laglöshet där klanstrukturen övertar statens styre och kontroll när statsmakterna där mer eller mindre imploderar. Men ”frihetsrörelserna” fortsätter att okritiskt stödjas ekonomiskt och politiskt av den svenska vänsterns olika grenar.

Därmed utgör också delar av den forna arbetarrörelsen en aktiv part i destabiliseringen av hela regionen. Man har inte förmått att löpande omvärdera de rörelser som man solidariserat sig med. Trots att spelplanen ändrats totalt och den arabiska våren övergick till isande vinter.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se