Kultursöndag på Ledarsidorna.se: Recension Oline Stigs “Hägring”

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Söndag 19 Feb 2017 2017-02-19
E-post 0

Min väninna religionsfilosofen brukade mot slutet av sitt liv säga att det inte var Gud som var det stora mysteriet – utan människan. Efter att ha sysslat med klassiska religionsfilosofiska frågor som frågan om Guds existens och gudsbevis, relationen mellan Guds förmodade godhet och allmakt och diskussionen om Guds egenskaper slöt hon sig till att människan, trots allt, är både svårare att förstå sig på och definiera än Gud. Jag är böjd att hålla med henne: all den energi och tankemöda vi lägger på att försöka förstå varandra, upptagenheten av den egna identiteten och betydelsen är uttryck för detta, mysteriet människan.

Jag påminns om min väninna religionsfilosofens påstående när jag läser Oline Stigs nyutkomna novellsamling Hägring (Albert Bonniers Förlag). I ett dussin noveller undersöker Stig den förbryllande och undanglidande varelse som människan är. Oline Stig är utan tvekan en av Sveriges främsta novellister, med flera novellsamlingar bakom sig, exempelvis Ett familjeliv och nio andra samt Över gränsen. Oline Stigs texter är på ytan ofta vardagliga, spelplatsen förlagd till den intellektuella medelklassen, händelserna tillsynes triviala – men som i goda noveller skruvas det alltid till. Det är tvära kast, perspektivförskjutningar och oväntade upplösningar, och påfallande ofta låter Stig trådarna hänga lösa. En del händelser får aldrig någon förklaring, människor dyker upp och försvinner utan att egentligen fylla någon funktion, ord faller platt till marken. Ungefär som i verkligheten, alltså.

Människorna som Stig beskriver ter sig paradoxala – den bild de har av sig själv står inte sällan i bjärt kontrast till deras handlingar. Skickligt gestaltar Stig självbedrägeri och självrättfärdighet.

Novellen om en kvinnlig författare som talar vackert om litteratur som en väg att väcka empati och samtidigt betraktar andra människor som störande intrång i hennes tillvaro, som en kränkning av hennes konstnärliga rum, dröjer sig kvar. Hon påminner om en hel del kulturarbetare jag mött – den typen som gärna skriver känslomättade epos om utsatta människor, ställer upp i välgörenhetssammanhang men privat går bärsärk om grannen glömt att rensa luddfiltret i bostadsrättsföreningens gemensamma torktumlare. En yta av godhet, välvilja och empati döljer inte så sällan avgrunder av förakt och högmod.

Ett par av novellerna behandlar diskrepansen mellan den vi en gång var, den vi blev – och den vi föreställde oss att vi skulle bli. När vi minns våra liv, vår ungdom, våra val, allt det som formade oss till dem vi är, ingår med nödvändighet ett visst mått av självbedrägeri.

”Människan blygs för det fulaste hon tänkt – och det vackraste”,

sade författaren Sara Lidman. Det är en analys som jag känner igen mig.

De stora känslorna skrämmer. De generar. De stör. Och samtidigt finns det en saknad, en längtan tillbaka till det där som kändes på riktigt, som var så viktigt att det var på liv och död. I den dragkampen – mellan nu och då, mellan de behagliga minnena och de pinsamma – befinner sig flera av Stigs karaktärer. Vad som är sant och falskt, vad som verkligen hänt överlåts åt läsaren att lösa. Det är mycket elegant gjort – och dessutom utomordentligt underhållande.

Ann Heberlein

Oline Stig

 

Hägring

Albert Bonniers Förlag

Adllibris

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se