Läget på Järvafältet och bristerna inom polisen allvarligare än justitieministern vill erkänna

Featured Video Play Icon
  • Tisdag 28 Feb 2017 2017-02-28
E-post 0

På Järvafältet i Stockholms stad är där stenkastning mot blåljuspersonal fått störst uppmärksamhet i media på senare tid. Det är en snedvridning av nyheterna då stenkastning i de ”Särskilt utsatta områdena”  inte är någon ovanlighet. Från den politiska nivån, idag främst från justitieminister Morgan Johansson (S), anförs med viss emfas att det inte finns några ”No go-zoner” men frågar vi blåljuspersonalen själva är det just det begrepp de själva använder.  Videoinslaget är ett av många som pekar i en annan riktning än den som justitieministern menar vara en absolut sanning.

Svårigheterna för blåljuspersonal att verka i de särskilt utsatta områdena där de växt fram i miljonprogramsområdena är ytterligare en komponent. Ur en polisiär synvinkel är miljonprogramsområdena ofta svåra att arbeta i då reträttvägar saknas. Dessutom gör vägarnas placering att bilar lätt kan hindras att köra ut ur området. Områdena är även svårspanade eftersom husen är placerade så att de boende har uppsikt över innergårdar. Polisens känsla av att vara bevakad är påtaglig i enlighet med deras egen rapport som finns inbäddad i slutet av artikeln.

Den blåljuspersonal som intervjuats under senare tid bekräftar de egna erfarenheter som Ledarsidorna.se har. Känslan av att vara övervakad är påtaglig, främst efter mörkrets inbrott. Områdena på Järvafältet binds dessutom samman med gångbroar över matargatorna och inte sällan kan man identifiera hur grupper av män uppehåller sig vid brofästena under lång tid utan synbart annat skäl än att övervaka trafiken. Vid brofästena finns i regel inget annat än eventuellt en trasig utomhusbelysning. Ingen kiosk eller annat som skulle kunna motivera längre tids passiv sysslolöshet.

Känslan av att vara övervakad förstärks av med vilken snabbhet som folksamlingar bildas och stenkastningen inleds. Poliser och väktare som Ledarsidorna.se varit i kontakt med under lång tid vittnar om förekomsten av SMS-kedjor hos aktörerna och på sina håll fynd av mindre lager av stenar som lagts upp.

Majoriteten av de utsatta områdena har varit föremål för en rad insatser över tid vilket i sig är ett kvitto på att de tidigare insatserna inte varit tillräckligt omfattande för att få en bestående effekt på problematiken.

  •  Polisär närvaro sker mestadels reaktivt i områdena vilket lett till en bristande tilltro till polisen och rättsväsendet.
  •  Ju längre tid ett samhälle har upplevts leva utanför samhällets normer desto svårare är det för polis och andra samhällsaktörer att återta sin auktoritet.
  •  Flertalet områden har varit utsatta under så lång tid att det har skett en normalisering av det exceptionella inte bara för de boende i områdena utan även för polisen och andra myndighetsföreträdare.

För att möta situationen i dessa områden i nuvarande situation utvecklade polisen efter Göteborgskravallerna en ”Särskild Polistaktik”.  Den särskilda polistaktiken (SPT) är en av polisens arbetsmetoder vid särskilda händelser. Den används för att upprätthålla ordning och säkerhet i samband med folksamlingar vid bland annat torgmöten, demonstrationer och idrottsevenemang. Enligt metoden arbetar polisen med kommunikation och dialog för att minska risken för konflikter snarare än att försöka kontrollera folksamlingar genom fysiska åtgärder.

Grunden i särskild polistaktik består av fyra konfliktreducerande principer: kunskap, underlättande, kommunikation och differentiering. Målet är att personerna i en folksamling själva ska känna ansvar för sitt och övriga personers uppträdande och handlingar genom så kallad social kontroll. Dialogpolisen utgör en särskilt viktig roll i relationen mellan personerna i en folksamling och polisen.

För att vara lyckosam kräver det särskilt utbildad personal och en långsiktighet i genomförande. Inom polisen diskuteras idag hur denna taktik kan implementeras på Järvafältet med god effekt. Poliser i yttre tjänst konstaterar att det i praktiken är omöjligt.

  • En region med Stockholms storlek skulle behöva två avdelningar som fokuserade på Särskild Polistaktik, SPT, för arbete i särskilt utsatta områden mellan 16:00 och 02:00. För att lösa detta krävs en personalstyrka på cirka 70 poliser, civila från andra samhällsfunktioner oräknade.
  • Idag finns inte utbildad personal i tillräcklig omfattning. De som tidigare utbildats har slutat på sina tjänster då deras löner ligger kvar på 2008 års nivåer. Arbete enligt SPT i särskilt utsatta områden har inte premierats av arbetsgivaren i löneförhandlingarna.
  • Idag finns inte heller instruktörer då de ofta får lägre löner än de kollegor de utbildar. För att utbilda krävs att de är frånvarande från sina ordinarie tjänster och hamnar därmed vid sidan i löneförhandlingarna.

När justitieministern påstår att det inte finns några ”No-go” – zoner talar han ett språk som blåljuspersonal inte förstår. I deras värld är detta ett begrepp. Vi kan ställa oss frågan om det är den politiska makten som skall göra definitionerna eller om det är den politiska maktens ord som skall rama in den verklighet som blåljuspersonal lever i. Polismannen eller ambulansföraren i Rinkeby, där endast en tunn glasruta skiljer människan från den flygande stenen eller om det är justitieministern som sitter vid ett skrivbord innanför minst en, ofta två, rigida säkerhetskontroller som kompletteras av skottsäkert glas i entrén.

Det finns även skäl att ifrågasätta rikspolischef Dan Eliassons alla planer och verklighetsbeskrivningar. För att få samhälsskyddet och våldsmonopolet att fungera krävs omfattande strukturella förändringar i den omorganisation som Eliasson genomför och ansvarar för. Att höja lönerna för personal och instruktörer i yttre tjänst är bara en åtgärd, att återskapa kompetens för SPT är en annan, i allra grad högst akut, åtgärd.

Debatten om det finns ”No-go” – zoner eller inte är i allra högsta grad politisk semantik. Justitieministern fastnar vid ett begrepp som används av blåljuspersonalen själva istället för att erkänna alla de problem som finns i ”de särskilt utsatta områdena”. På samma sätt bollar inrikesministern och rikspolischefen med polisnumerärer som inte finns inom poliskåren. Polismän i yttre tjänst, med kompetens inom SPT, finns helt enkelt inte om inte Eliasson och Ygeman avser att avlöva andra delar av landet på poliser i yttre tjänst.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se