Regeringen börjar i fel ända av arbetsmarknadspolitiken

  • Onsdag 15 Feb 2017 2017-02-15
E-post 0

Jobb som kräver kort eller ingen utbildning bör i första hand tillsättas med arbetslösa personer i Sverige. Samtidigt bör det bli lättare att rekrytera kvalificerad personal från andra länder, skriver Mikael Damberg (S) och Karl-Petter Thorwaldsson, LO på DN Debatt.

– Jag tror att de flesta svenskar tycker att det är lite märkligt att när det gäller städare, köksbiträden eller till och med tidningsbud att vi inte skulle ha möjlighet att rekrytera dem i vårt eget land, utan att vi vänder oss till länder som ligger väldigt långt bort som till exempel Thailand, säger Mikael Damberg senare till SR.

Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Elisabeth Svantesson, anser att förslaget från Mikael Damberg och LO är en sidomanöver.

– Problemet är inte att det kommer människor till Sverige och plockar bär. Problemet är att det är så många i Sverige som inte jobbar, och inte kan försörja sig själv. Men att vi inte ställer krav på att de faktiskt ska vara aktiva och söka jobb och ta de jobb som finns. Det är där vi har det stora problemet, säger Elisabeth Svantesson.

Inledningsvis har Svantesson rätt. När Damberg pekar på Thailand så är det nästan uteslutande bärplockningstjänster han pekar på. Få eller inga thailändare arbetar som städare eller köksbiträden utan den thailändska arbetskraften är främst av säsongskaraktär som bär och svampplockare eller som barnflickor. I detta kunde Damberg vara tydligare. Han är, som minister, inte ovetande om detta.

Frågan är nu hur Mikael Damberg, som är ansvarig för frågan som näringsminister, ska generera fler enkla jobb i näringslivet åt nyanlända med den lägsta utbildningen. Privata näringsidkare, som bärföretagen, har redan idag en affärsmodell som innebär en lönsamhet på en viss nivå med ackordsbaserade löner. Kommunal har gjort ett ensidigt försök att ta fram ett kollektivavtal som ger en bärplockare 19 000 kronor per månad. Med begränsad framgång. Arbetsgivarna vill bara betala för produktionsresultatet, oavsett hur lång tid det tar, och är inte benägna att bli anvisade en lönemodell genom lagstiftning.

Bärplockare får betalt per kilogram bär de plockar. Livsmedelsföretagen kommer inte acceptera en intervention som innebär en lägre produktivitet till en högre kostnad. En bärplockare kan tjäna 10 000 kronor i månaden i Sverige. I Thailand tjänar de endast 2 000. I snitt levererar plockarna 40-70 kilo bär om dagen. Säsongen brukar omfatta runt 50 dagar. 2016 började säsongen i slutet av juli. Den brukar pågå någonstans till den 10-20 september och omfattar som mest 4 000 arbetstillfällen.

Ett normalt arbetsår är 200 – 220 arbetsdagar.

Skulle regeringen ändå lyckas med att få fram en ersättningsmodell för bärplockning i detta fall som garanterar livsmedelsföretagen samma avkastning återstår en rad med problem. Arbetskraftens produktivitet och vilja att tillbringa 50 dygn per år i skogen med tio-tolv timmars arbete per dag eller tills produktionskvoten är fylld.

Vi vet redan att asylsökande från Syrien haft svårt att acceptera boenden i skogslänen på grund av förekomsten av varg och björn samt det stora avståndet till storstäderna. Dessa skulle med stor sannolikhet se en kommendering till denna form av arbete som någon form av straff. Vi kan fundera på hur effektiv en syrisk asylsökande, rädd för varg och björn, presterar i en norrländsk skog en kall och regnig sommardag. Eller i en motsvarande med tryckande hetta på en sank myr i ett moln av norrländska knott. Vare sig varg, björn eller knott är något denne är van vid.

Liknande problem finns inom den somaliska diasporan som gestaltats av Åsne Seierstad i sin bok ”Två Systrar”.  Fadern Hadiq hankar sig fram på ströjobb, men lyckas snart bli långtidssjukskriven, så att han kan tillbringa sin tid med att spela trumma, dricka kaffe och surfa på internet.

Hustrun Sara deltog i en jobbkurs vid ett tillfälle, men hoppade av ”eftersom hon behandlades som en slav” (i arbetsuppgiften ingick att hon skulle stå på en stege och lägga varor på en hylla) och sedan dess har hon föredragit att leva på socialbidrag. Norge ses konsekvent som en mjölkko som skall bistå med pengar, allehanda tjänster och bostäder – och om något inte klaffar direkt, så beror det på att de rasistiska norrmännen ”inte tycker om somalier”. I stort sett varje personligt misslyckande skylls på det norska samhället och dess omoral. Något vi tyvärr känner igen även i Sverige. Somalier själva, som integrerats, vitsordar även svårigheterna att bryta klankulturerna för att bättre anpassas till svensk arbetsmarknad och svenskt samhälle.

Detta är inte ett enskilt fall även om det finns många positiva undantag.

I Sverige finns det såväl varg, björn, lo samt knott. I Sverige regnar det. Även på sommaren under bärplockningssäsongen i Bergslags- och Norrlandslänen. Något som även Mikael Damberg bord vara medveten om, trots att han bor i Stockholm.

Men det finns en väg framåt, om än oprövad i den svenska kontexten. Det innebär dock att vi måste vrida klockan tillbaka och villkora delar av det svenska samhällskontraktet. I Michigan, USA, uppvisar somalier med permanenta uppehållstillstånd den högsta förvärvfrekvensen samt antal egenföretagare. Incitamenten finns att finna i bidragssystemen:

  • Efter ankomst, och beslut om permanent uppehållstillstånd, har den enskilde rätt till fem års etablerings- och försörjningsstöd. Ett stöd som till hälften betalas ut i matkuponger som ej kan överlåtas. Efter fem år är stödet slut, vad den enskilde försörjer sig på är den enskildes problem. Om han eller hon blir kriminell för att förtjäna sitt uppehälle kommer den personen i regel repatrieras efter avtjänat straff.
  • Inför absolut försörjningskrav för anhöriginvandring såvida inte de anhöriga har asylskäl eller är kvotfyktingar enligt UNHCR. Den som annars ansöker om att få ta hit sina anhöriga måste vara i egenförsörjning.

På samma sätt som nu inrikesminister Anders Ygeman (S) rullar över ansvaret för att bekämpa organiserad brottslighet på medborgarna bör den politiska nivån rulla över försörjningsansvaret på de nyanlända efter en rimlig etableringstid. Fem år, som i Michigan, kan mycket väl tjäna som riktmärke.

Rulla över ansvaret för försörjning till individen. På den enskilde. Efter fem år är det inte rimligt att det längre är samhällets ansvar utan individens med tanke på hur många som saknar arbetsmarknadsadekvat utbildning som måste ut i produktionen. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se