Svensk media, och dess politiker, har intet förstått av USA

Göran Persson, fd Statsminister (S) menar i DN att USA:s president Donald Trump kommer att komma att avsättas av USA:s kongress. Att Donald Trump är en extrem personlighet finns det sannolikt en viss koncensus kring men huruvida en avsättning kommer kunna komma till stånd är inte så enkelt som det låter.

De steg som måste tas är noga reglerade i USA:s konstitution.

  • Representanthusets motsvarande justitieutskott måste resa ett åtalsärende
  • Åtalsärendet, som skall vila på att presidenten brutit mot lagen eller konstitutionen, måste få enkel majoritet i representanthuset
  • I konstitutionen finns en paragraf om olämpligt beteende som skulle kunna vara aktuell
  • När åtalet är utformat, och vunnit gehör i representanthuset går ärendet vidare till senaten som agerar domstol med USA:s Högsta Domstols ordförande som leder processen
  • För att sedan avkunna dom enligt ”åtalet” krävs två tredjedelars majoritet, eller att 67 av de 100 senatorerna bifaller kongressens åtalsformulering.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete. med Ledarsidorna.se

I USA har denna process inletts tre gånger, alla med friande utslag för sittande president som resultat. Processen mot Richard Nixon hann aldrig så långt att representanthuset hann formulera ett ”åtal” innan han avgick. Han visste att han skulle bli fälld i senaten. Det senaste åtalet, med senatens utslag, som genomförts var processen mot Bill Clinton som bland annat ertappades med att ljuga i utskottsförhör i relationen till Monica Lewinsky.

De argument som börjar höras är Donald Trumps eventuella neuropsykiatriska diagnoser som därmed skulle öppna för “olämplighet”.

Vi bör dock i sammanhanget fundera på om dessa psykiatriker och andra inom sjukvården har någon trovärdighet själva då de gör uppenbara avsteg från den kodex som omfattar alla läkare och psykologer, även internationellt. Att som psykolog eller psykiatriker i yrket ställa offentliga diagnoser utan att ha träffat klienten säger en del om hur dessa kanske agerar i andra sammanhang.

Riksrätt, eller ”Impeachment” är en process med många risker. De som driver en sådan process måste kunna hantera en förlust. Bill Clinton blev skakad men kom att gå stärkt ur den processen trots uppenbara lögner.

Ett annat, mer uppenbart, problem som få eller ingen tar upp är vad president Obamas tid under de senaste åren egentligen resulterat i. Enligt amerikanska mått var Barack Obama en extrem president. Inte bara genom sitt reformprogram ”Obamacare” utan även att han var färgad. Rasfrågor är, om än nödtorftigt undansopade under mattan, sprängstoff i USA. Säkerheten kring Obama var extrem och hela det politiska systemet fruktade under hans första mandatperiod ett attentat med dödlig utgång. Ett sådant attentat skulle inte ha spelat den liberala mittenfåran i amerikansk politik i händerna utan flyttat ut sympatierna ännu längre ut till vänster. Med identitetspolitiska förtecken.

På samma sätt kommer ett attentat mot president Donald Trump, oavsett utgång, inte flytta in sympatierna i det amerikanska politiska mittfältet utan förskjuta dessa ytterligare till extremerna. Med konsekvenser som de som önskar Trump ett sådant öde bör fundera igenom en gång till.

Vi kan tycka vad vi vill om George W Bush, men han representerade de facto den sista presidenten inom den i och för sig breda amerikanska politiska mittfåran. Både Obama och Trump är och var extrema poler i en amerikansk kontext. Sveriges och Europas problem under de senaste åtta åren är att vi ha bedömt Obama efter vår egen måttstock, inte den amerikanska, varför reaktionerna blir kraftigare än de behöver vara. USA befann sig redan i en extremposition, som vi tyckte fungerade rimligt väl för oss, för att slå över i den andra extremen.

Den som nu ropar på att president Donald Trump skall försvinna på ett eller annat sätt bör fundera på resultatet av en misslyckad process eller ett attentat som antingen lyckas eller misslyckas.  Det finns inga garantier att något sådant stabiliserar situationen och spelar ett amerikanskt politiskt mittfält i händerna.

Amerikansk politik har varit avsevärt mycket mer polariserad än vad som framgår i svensk media de senaste åtta åren. Vårt problem är, och har varit, att vi trott att Obama representerade en politisk mitt med stora inslag av koncensus. Så är inte fallet alls. Han kom att spegla den ena ytterlighetspositionen i amerikansk politik med en amerikansk vänster, en intellektuell vänster med fäste i New England och New York samt den amerikanska västkusten som redan den är starkt ifrågasatt i övriga USA.

Vi tar inte heller in att en Demokrat i sydstaterna har väldigt lite gemensamt med sina partikamrater i New England och runt den intellektuella miljön runt UCLA i Los Angeles. Demokraterna i sydstaterna står ofta längre ut till höger än en republikan av genomsnittligt mått.

Nu lever vi med den andra ytterlighetspositionen med en förvånad min. 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se