Brott och straff – när ska vi utkräva ansvar?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

I Malmö sitter en femtonåring häktad, misstänkt för mordförsök på en vaktmästare. En trettonåring i Olofström misstänks ha knivmördat en jämnårig pojke. I Lund våldtog en fjortonåring och en sextonåring en fjortonårig flicka i våras. Enligt polisens egen kartläggning är det 200 unga män som driver på gängkriminaliteten i Malmö. När förövarna blir yngre och brottsligheten grövre finns det anledning att fundera över straffmyndighetsåldern, inte minst för att de påföljder som tilldöms unga brottslingar ofta är så låga att det strider mot allmänhetens rättsmedvetande. Straffmyndighetsåldern varierar kraftigt i Europa – från åtta år i Skottland till sjutton år i Polen.

I Sverige blir man straffmyndig när man fyller 15. Dock betraktas man som ”ung person” mellan 15 och 18 – och ända tills man fyller 21 år kan man räkna med straffrabatt. Svenska domstolar vill inte ge lika stränga straff till människor under 21 år som till vuxna.

De olika myndighetsåldrarna ter sig lite motsägelsefulla. Du anses vuxen och ansvarig nog för att ingå äktenskap, rösta i demokratiska val, ta körkort och förtära alkohol på krogen när du är 18. När du fyller 20 får du köpa sprit på systembolaget – men inte förrän du är 21 betraktas du som en person som fullt ut kan ta ansvar för dina brottsliga handlingar och dömas till påföljd som vuxen. Hur kan samma individ betraktas som tillräckligt autonom och ansvarstagande för att kunna rösta och gifta sig – men inte fullt ut ansvarig för sina egna handlingar om han eller hon våldtagit, misshandlat eller mördat en annan människa?

I en tio år gammal artikel i Polistidningen (20071003) med rubriken ”Poliser vill sänka straffmyndighetsåldern” intervjuas tre poliser som arbetar med just ungdomskriminalitet. Niclas Johansson, polis i Södertälje, beskriver hur en grupp ungdomar tagit över en hel stadsdel, nämligen Hovsjö med cirka 5000 boende. Ett tjugotal ungdomar i åldrarna 13 till 20 år, med en svans av ännu yngre barn som medhjälpare, terroriserar området genom att bränna bilar, kasta sten, hota med våld. Ett postkontor har bränts ner och ett boende för handikappade har också utsatts för brand. Johansson beskriver uppgivet hur nidingarna bemöter honom och hans kollegor – ”jag är fjorton, det kan inte hända mig något”. Johansson föreslår sänkt straffmyndighetsålder till 12. Han önskar att polisen i alla fall kunde skriva böter när människor i den här åldern sätter fyr på bilar eller kastar sten på bussar.

Anders Hulting är polis i Skåne län. Han är gruppchef för en piketgrupp och säger i intervjun att Landskrona och Rosengård tillhör de besvärligaste områdena i distriktet. Hit kallas piketgrupper för att hantera gängbråk och upplopp. Hultling säger att de unga lagöverträdarna är mycket medvetna om sina rättigheter, men har föga respekt för vuxenvärlden. ”Min personliga polisiära uppfattning är att man skulle vara straffmyndig betydligt tidigare”, säger Hulting och fortsätter: ”Många 12-14-åringar sätter i system att utföra brott som exempelvis en 17-åring planerat.” Hulting efterlyser kraftfullare och mer kännbara konsekvenser för den som begått brott. Ett samtal med socialtjänsten är inte mycket att hota med.

Den tredje polisen som intervjuas, Magnus Lindegren, arbetar som utredningsbefäl för området i närpolisområdet Hisingen där stadsdelar som Biskopsgården och Backa ligger. Han är lika frustrerad som kollegorna i Malmö och Södertälje. Lindegren säger att de möter hela spannet i brottsbalken – ungdomarna gör sig skyldiga till alla typer av brott: våldsbrott, sexualbrott, narkotikabrott och så vidare. Han beskriver också vilken roll ungdomarna spelar i den organiserade brottsligheten. Det finns, säger han, indikationer på att barn under tolv år förekommer i sammanhanget. ”Jag vill ha sänkt straffmyndighetsålder till 12 år. Tar vi inte tag i problemet med barns brottslighet, mer än vi redan gör, så kommer det att växa. När de når sexton-sjuttonårsåldern är den kriminella identiteten redan befäst”, menar Lindegren.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hänt om våra beslutsfattare lyssnat på de här tre poliserna när de efterlyste strängare påföljder och en sänkt straffmyndighetsålder för tio år sedan. De tre poliserna beskrev alltså redan för ett decennium sedan de problem som idag präglar ett större antal bostadsområden i Sverige. Enligt polisens egen kartläggning från 2016 definieras 53 områden idag som ”utsatta”. Det är ingen hemlighet att det i hög grad är unga män, tonåringar och i en del fall barn, som skapar otrygghet i dessa områden. Stenkastning mot blåljuspersonal, bilbränder, hot, våld, vandalisering av affärer och restauranger samt en omfattande narkotikahandel gör vardagen svår för alla andra som bor i de utsatta områdena. Också den organiserade brottslighet som i många fall utgör bakgrund till dödsskjutningar med unga offer bedrivs i hög utsträckning av människor som nätt och jämt passerat gränsen för att, i det svenska rättsväsendets ögon, betraktas som fullt ut ansvariga för sina handlingar, det vill säga 21 år gammal.

Kunde den destruktiva utveckling som vi sett i alltför många förorter de senaste decenniet hejdats om det funnits större möjligheter att lagföra och döma unga brottslingar? Det kan vi naturligtvis inte veta något om, bara spekulera i. Under de år som passerat sedan Polistidningen skrev om krav på sänkt straffmyndighetsålder har polisens befogenheter att ingripa då unga begår brott inte ökat, utan snarast minskat. De problem som växt, och växer, i förorterna har hanterats med hjälp av satsningar på diverse kulturprojekt, stadsdelsvärdar, dialogpolis och dylikt. Ansvariga politiker har valt att tycka synd om dem som gjort fel istället för att straffa dem. När oron sprider sig i ett bostadsområde tycks politikernas första respons vara att plöja ner några hundratusen i en poetry slam-festival eller en skateboardramp, köpa in några kameler eller bygga en fotbollsplan. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Dåligt uppförande ska bestraffas och ett gott uppförande ska belönas.

De stora förlorarna är alla de människor som tvingas se sitt bostadsområde förvandlas till en spelplats för uppgörelser mellan kriminella gäng, bilägare som får sina bilar förstörda, boende som inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott, föräldrar som oroar sig över att deras barn ska dras in i kriminalitet, affärsidkare som får sina butiker och restauranger vandaliserade. Mest tragiskt är att så många unga män dött i gängrelaterat våld – kunde någon av dem räddats om möjligheten att straffa unga brottslingar funnits? Hade någon av dem valt en annan väg om de på ett tidigt stadium i sin brottskarriär fått en tydlig signal om att den bana de slagit in på är fel?

Bortsett från att straff fyller en funktion som upprättande för offret och avskräckande för potentiella brottslingar, samt bidrar till att skapa och upprätthålla samhällets värderingar och normer kan straffet också leda till goda konsekvenser för den felande. Bestraffning kan nämligen syfta till att hjälpa den som blir straffad att inse vad som är ett moraliskt acceptabelt beteende. Således fyller straffet en korrigerande och rehabiliterande funktion för den felande. Föreställningen om straff som moralpedagogik bygger på grundtanken att människor som begår fel, gör det på grund av okunskap, en tanke vi finner redan hos Platon. Alltså finns det en potential till förändring hos människor som begår fel – med hjälp av klander kan den felandes inneboende känsla för rätt och fel, ont och gott uppväckas. Exempelvis skriver filosofen Jean Hampton följande angående straffets funktion: ”Wrong occasions punishment not because pain deserves pain, but because evil deserves correction.” Den som gör fel bör straffas, inte för att han eller hon förtjänar att lida utan för att felaktiga handlingar förtjänar korrigering. Straffet skapar alltså en moralisk kunskap hos den straffade – en kunskap som kan hjälpa honom eller henne att göra bättre val, vara en bättre människa och leva ett bättre liv.

Efter att ha praktiserat någon form av ”Släpp fångarna loss, det är vår-ideologi” i decennier kanske det är dags att pröva något annat: mindre daltande och mer ansvarsutkrävande, också av unga kriminella och våldsverkare.

 

Ann Heberlein

Redaktörens kommentar

Det är läsarnas donatorer och övriga  engagemang som gör Ledarsidorna.se möjlig. I den fas vi går in i för att stå starka inför valåret 2018 kommer detta att behövas ännu mer. Sverige står inför ett vägskäl nu och jag vill tacka för allt stöd som gjort att vi tagit oss ända hit. Men mycket återstår.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.