Det kravlösa goda

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 11 Mar 2017 2017-03-11
E-post 0

Redan 2003 beskrev etnologen Bo Nilsson den märkliga tendensen att vi betraktar allt fler som offer för än det ena, än det andra. I sin bok Brottsoffer skriver han, lite raljerande, att alla tycks vara offer för något – rökare är offer för tobaksindustrin, tonåringar för våldsamma dataspel, överviktiga för socker, och så vidare. Det tycks som om det skett en förskjutning i användningen av begreppet offer – och den förskjutningen har nu gått så långt att en rektor kan beskriva två pojkar som våldtagit en minderårig flicka som offer och en rikspolischef i direktsänd tv ömkar en man som knivmördat en ung kvinna på ett HVB-hem. 

Hur är det möjligt? Vem är egentligen ett offer? Historikern Eva Österberg skriver i antologin Offer för brott (2002) att begreppet offer ursprungligen betecknar ”någon som fått lida utan egen skuld, för att blidka Gud eller en fiende, eller helt enkelt av en grym slump”. Ett offer är, i ordets ursprungliga betydelse, oskyldigt och utan ansvar för det lidande hon är utsatt för. Är det då rimligt att, som rektorn i Lund, anse att en pojke som straffas för att han våldtagit en flicka är ett offer? Naturligtvis inte. Det – i sammanhanget ytterst milda – straff pojken fick har sin grund i hans frivilliga handling och är inte uttryck för någon grym slump. Han har, som Kant uttrycker det, dragit straffet på sig själv.

Offerskapet är, under vissa omständigheter, eftertraktat. Statusen offer ger dig rätt till stöd och sympati – och en identitet som oskyldig. Den som är ett offer är inte ansvarig och kan inte klandras. När rikspolischefen Dan Eliasson funderade över vad den ”unge killen som begått en så fruktansvärd handling” (det vill säga mördat en kvinna) ”egentligen varit med om, vilka erfarenheter han haft”, ger han uttryck för just det här. Eliasson vädjade till våra känslor av sympati för ”den unge killen” istället för att klandra honom och förkasta hans handling. Det är inte alls osannolikt att den unge man som bringade Alexandra om livet de facto har varit utsatt för våld, för övergrepp, för kränkningar. Inte alltid, men ofta, finns erfarenheter av våld med i förövares bagage. En individ kan vara både offer och förövare – men i den konkreta situationen är det lätt att avgöra vem som är utsatt och vem som utsätter. Alexandra blev mördad, och den unge mannen mördade henne. Han är en förövare, och för det ska han klandras, oavsett vad han varit utsatt för själv. Vi kan inte låta vårt moraliska omdöme grumlas av missriktad sympati. Det är att svika både offret och förövaren.

Sharon Lamb försvarar i boken The Trouble with Blame: Victims, Perpetrators and Responsibility (1996) ”viktimiseringsideologin”: Alla människor är i någon mening offer för något – för fattigdom, övergrepp, hjärtlösa föräldrar, svekfulla älskare, sexism eller arbetslöshet. Problemet är, menar hon, om statusen ”offer” befriar en person från ansvar för sin felaktiga handling. Filosofen John Kekes resonerar kring samma problematik i Facing Evil (1990). Han kallar tendensen att se alla förövare som offer för ”det tragiska perspektivet”. Det tragiska perspektivet innebär uppfattningen att människan i hög grad styrs av sina erfarenheter, av omständigheter och händelser utanför hennes kontroll. Kekes kritiserar det tragiska perspektivet, och menar att det bara är till hälften sant. Om det tragiska perspektivet på livet vore helt riktigt skulle det innebära att vi inte har någon som helst kontroll över våra liv och att vi är totalt utlämnade åt omständigheter vi inte kan påverka.

Kekes menar att människan visst har makt över sitt liv och kan styra sina handlingar – även om vi kan vara begränsade av till exempel genetiska förutsättningar. Det innebär dock inte att vi är utan makt att påverka hur dessa omständigheter präglar oss. Det är inte omöjligt att kontrollera i hur hög grad vi tillåter oss att agera utifrån ett hett temperament, eller i hur hög grad vi handlar i enlighet med erfarenheter av kränkande och traumatiska upplevelser. Alla offer blir trots allt inte förövare.

Jag tänkte på Kekes och hans resonemang när jag såg Janne Josefssons reportage om Fittja. Josefsson återvänder till Stockholmsförorten sjutton år efter att han sände ”Fittja Paradiso”. Han vill ta reda på vad som hänt med de fem pojkar som fastnat på en bild från den tiden. Bröderna Musse och Gabbe är två av pojkarna som Josefsson mötte 1999. Deras uppväxt uppfyller alla kriterier för att betecknas som tragisk – våld, missbruk och svek från vuxenvärlden. De har dock hanterat sina liv på olika sätt. Gabbe sitter inne efter att dömts till sex års fängelse. Han berättar om ett liv som kriminell. Hans bror Musa har inte levt ett helt fläckfritt liv, men idag arbetar han, tränar och har planer för framtiden. Två bröder med samma barndom, två sätt att hantera det och två olika typer av framtid. Människor, även människor som varit utsatta för svek, kränkningar och våld, har förmåga att välja.

Det är nödvändigt att tillerkänna människor, också människor som i någon mening är offer, ansvar för sina liv, för hur de agerar och varför.  Filosofen P F Strawson definierar i sin artikel ”Freedom and resentment” (1962) en moralisk person som en individ som är föremål för klander respektive beröm, det vill säga en individ som vi har vissa förväntningar på.  Moraliskt ansvarstagande är en förmåga i utveckling – och den förmågan utvecklas genom att vi klandrar felaktigt beteende och uppmuntrar föredömligt. Att ursäkta en individ med hänvisning till hans eller hennes traumatiska erfarenheter är kränkande. En människas moral är inte dålig för att hon har oturen att ha en dålig bakgrund.  Alla förtjänar att bli tagna på allvar.

Jag är tämligen övertygad om att rektorn i Lund betraktar sig själv som en föredömlig person med rätt värdegrund. Att han svek flickan tycks han inte ha funderat särskilt mycket på. Inte heller att hans agerande knappast gagnar den dömde pojken. Rektorn anser säkert att han gjorde pojken som fälldes för våldtäkt och hans yngre, ännu icke straffmyndiga medbrottsling, en tjänst, gav dem stöd och en andra chans. Han ville pojkarna gott – men resultatet blev det motsatta. Rektorns kravlösa bemötande av två personer som kränkt en tredje person grovt är ett uttryck för att han inte har några förväntningar på de två förövarna. Som om de inte kan bättre. Som om de är hopplösa fall. Pojkarna som våldtog en yngre skolkamrat behöver klander och tillrättavisning – tydliga signaler om att de betett sig på ett oacceptabelt sätt – för att ha någon som helst chans att växa till vuxna och ansvarstagande män. Daltande, kravlöshet och ursäkter har inte omvänt några mördare eller våldtäktsmän hittills. Det är dags att överge den idén.

Efter medias uppmärksamhet valde skolan i tisdags att flytta de båda pojkarna från skolan. I torsdags eftermiddag meddelade Lunds Kommun att rektorn lämnat sin tjänst. Låt oss hoppas att den diskussion som förts i anslutning till Lundaskolans märkliga agerande blir början på ett rimligare sätt att betrakta förövare och deras ansvar. I skrivande stund känner jag till ytterligare två fall som innehåller samma ingredienser som Lundafallet – våldtagna flickor, förövare som ömkas och skolpersonal som ser genom fingrarna, ett på en skola i Västernorrland och ett i Uppsala. Låt oss hoppas att rektorerna på dessa skolor omvärderar sina beslut att låta förövarna gå kvar på deras skolor och därigenom ger de kränkta flickorna upprättelse.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se