Ett annat politiskt landskap – det är alltid någon annans fel

Tyngda av åldrande befolkning och dåliga finanser är kommunerna ofta tvungna att sänka kostnaderna. Men nedläggningar av byskolor har flera gånger lett till kraftiga protester och bildandet av nya partier. Det gör det i sin tur ännu svårare att forma majoriteter som kan tackla de svåra problem som kommunerna står inför. Detta menar Patrik Kronqvist, Expressen, i sin signerade ledartext från igår. 

Hittills har Stefan Löfven, med visst stöd av högkonjunkturen, hankat sig fram hjälpligt. Delvis är denna konjunktur dopad med omfattande bidrag till den kommunala sektorn. Men vad händer med partisystemet nästa gång Sverige drabbas av en stor kris och politikerna måste fatta riktigt tuffa ekonomiska beslut även på nationell nivå?  Kronqvist ställer den relevanta frågan.

Kanske kommer vi en dag att se tillbaka på Löfvens minoritetsstyre som den gamla goda, stabila tiden.

Det är relevanta frågeställningar som vi bör ställa oss. De stora ekonomiska besluten på nationell nivå har redan börjat smygas igenom. Nyanlända mödrars rätt till föräldraersättning skall börja begränsas samtidigt som nyanländas rätt till arbetsmarknadsintroduktion begränsas till två år. Rimliga begränsningar i ett välfärdssystem som bygger på att fler bidrar med ett överskott i relation till de som verkligen är i behov av stöd. Av envar efter förmåga, åt envar efter behov. Unga män förutsätts bidra mer än våra gamla med utslitna kroppar efter ett liv i arbete. Tino Sanandaji, docent i Nationalekonomi, borde fått sätta punkt i den ekonomiska debatten med sin bok ”Massutmaning” men dessvärre fortgår den med en annan debatt som växer och kommer bli ännu jobbigare. Integrationsdebatten.

Migrationsdebatten är egentligen endast ”a numbers game”.  En enkel debatt i förhållande till vad vi har framför oss.

Det är i integrationsdebatten vår värdegrund, detta idag förpestade och utslitna ord, kommer att prövas. Det är där livbåtsteoremet kommer att ställas på sin spets. Vem som skall få ta del av hur mycket av den generella välfärden. Tjugotvå-åringen som är fysiskt sett fullt arbetsför eller den ensamstående pensionären som efter ett hårt arbetsliv har ett behov inte bara av tak över huvudet utan även en livssituation som motsvarar vad han eller hon byggt upp i pensionskapital och förväntningar.

De flesta debattörer skuldbelägger nu högerpopulisterna för att de skördar framgång efter framgång i opinonsundersökningar och val. Som om det vore Geert Wilders fel att han gick fram i jämförelse med förra valet i Nederländerna. Eller att det är Marine Le Pens fel att hon nu har 26 procents stöd i de franska opinionsundersökningarna alternativt att det är Jimmie Åkessons alla fel och brister som gör att SD är näst största parti i de senaste mer traditionella svenska undersökningarna. Ingen har på något sätt pekat på Ruttes, Hollandes eller Löfven / Kinberg Batras roll i sammanhanget. Det är enkom Wilders, Hollandes och Åkessons fel och brister som föranlett detta och är orsaken för att de går så bra för dem.

”Det är motståndarens fel, att de upplevs om mer trovärdiga i sin problem- och vardagsbeskrivning än vi och att väljarna ser deras förslag som bättre än våra, som gör att högerpopulismen skördar framgångar. Det är motståndarnas fel – inte vårt”.

Är detta inte en lite märklig försvarslinje? Skuldbelägg de som bättre beskriver vardagen för väljarna? Det är hela tiden någon annans fel att de själva misslyckas. Igen och igen. Kronqvist har sannolikt rätt. De äldre partierna har inte svaren på väljarnas frågor samtidigt som de två största, socialdemokraterna och moderaterna, inte har vågat eller på annat sätt förmått ta i migrationsdebatten, leken med siffror, förrän helt nyligen.

Fortfarande skyr dessa två partier integrationsdebatten som pesten även om socialdemokraterna nu gör försök att komma åt den debatten bakvägen genom att sakta öka kraven på de nyanlända. Men mycket kommer återstå.

När de statliga kraven och begränsningarna slår igenom i den nyanländes vardag kommer försörjningskravet rulla över på den kommunala nivån. Den kommunala- och landstingsnivån har den egenheten att den är nära väljarnas vardag. Beslut som att lägga ner ett BB i Sollefteå för att pengarna tagit slut blir högst vardagsnära. Väljarna får helt enkelt inte ihop bilden när de tittar på sitt skattebesked och ser hur grannar och vänner måste föda sina barn i bilar. Väljarna får inte heller ihop bilden vid motsvarande jämförelse när de läser krigsrubrikerna från miljonprogrammen eller, som i Östersunds kommun, kan få vänta i mer än en timme för en polisinsats för pågående brott.

Årets partikongresser, i form av Socialdemokraternas och Moderaternas, kommer fälla avgörandet. Socialdemokraternas partistyrelses riktlinjer samt Magdalena Anderssons åtstramningar i statens budget visar på en viss tillnyktring samt att Aftonbladets ledarredaktions inflytande på regeringen därmed sjunkit. Hur Moderaterna utvecklas är den andra avgörande faktorn. Anna Kinberg Batras, Reinfeldts egen kronprinsessa, har försatt partiet i fritt fall. Ett enkelt offer för vargarna.

Så länge de två idag största politiska partierna skyller på sin omvärld för sina tillkortakommanden och väljarnas sympatiutveckling, så länge kommer vi färdas längs vägen mot instabilitet. Den dagen ansvarstagande gör entré igen och nyktra samt pragmatiska ställningstaganden kan vi kanske färdas åter mot där vi en gång var.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.