Ett parti är sin politik, inte sitt namn eller sin historia

Det holländska valet engagerar nu helt plötsligt, när det väl genomförts, de flesta. Gårdagkvällens analyser i SVT av tre partiföreträdare var i allt väsentligt en pinsam historia då okunskapen om vad som skett i holländsk politik slog igenom. Jan Björklund, L, gjorde vad han kunde för att utropa högerliberalismen som segrare i det holländska valet men tycks inte ha följt den valrörelsen tillnärmelsevis så noga som han hade behövt. Björklund hade med viss fördel behövt läsa Chris Forsnes mycket tidiga analys, en analys som blev verklighet, nu gjorde han sannolikt intellektuella liberaler i sitt parti en stor otjänst genom sin grunda analys.

Det holländska VVD tappade tio mandat men segrade ändå samtidigt som Geert Wilders PVV erkände sig besegrad efter att ha gått fram sedan tidigare val. Det som inte framgått var premiärminister Mark Ruttes oerhört kraftiga markering den sista veckan mot Turkiets valkampanj i Europa där han retoriskt lade sig mycket närmare Geert Vilders än någonsin tidigare. Denna svängning i retorik och politik gav sannolikt utdelning i slutfasen. Den politiska mitten har förflyttats i Holland, oavsett vad Jan Björklund säger om sitt systerparti. Ett parti är inte sitt namn, ett parti är sin politik och många holländare drog sannolikt en suck av lättnad över att i sista stund slippa behöva rösta på Wilders alltmer radikala parti.

På samma sätt kan vi se hur nervositeten slår igenom i det svenska politiska landskapet. Inför socialdemokraternas kongress den 8-12 april har partistyrelsen lagt ett förslag till riktlinjer som hade varit omöjliga att få igenom för bara ett halvår sedan. Inom det migrationspolitiska området är det en spurt in i Sverigedemokraternas förslagskorridor från 2014 samtidigt som mer fokus läggs på trygghet. Borta med opinionsvinden är de vänsterliberala postmoderna berättelserna om oändliga resurser. Riktningen andas mer av Göran Persson och Ingvar Carlsson än av Mona Sahlin och den identitetspolitiska falangens mer postmoderna inriktning. En inriktning som mycket väl kan ge utdelning 2018 om inget oförutsett händer. Dock händer oförutsedda saker nästan varje vecka med regeringspartnern Miljöpartiet som på pappret ser ut att mer och mer utvecklas till socialdemokraternas raka motsats. Om de socialdemokratiska riktlinjerna antas borde det vara teoretiskt omöjligt med ett fortsatt samarbete med Miljöpartiet redan innan valet 2018.

Den politiska mitten har, precis som i Holland, förflyttats och partierna står idag – med några få undantag – för en annan politik än 2014. Ett parti är sin politik, inte sitt namn eller sin historia.

Skärmavbild Barth-Kron Facebookflöde

Men är då dessa förflyttningar stabila? Moderaterna ger mer och mer intryck av att vara ett parti i fritt fall.  Ett parti som säger sig ta ansvar samtidigt som de mest signalerar ut en förvirring.

Viktor Barth-Kron, DN:s klart lysande stjärna som politisk krönikör och en analytiker med både spets och förmåga, formulerar Alliansens trovärdighetsproblem i allmänhet och kanske moderaternas i synnerhet med något som måste vara den mest geniala sammanfattningen av svensk oppositionspolitik på länge.

Men svagheten och nervositeten återfinns även inom socialdemokraterna även fast riktlinjerna talar ett tydligare och mer ansvarstagande språk. Sammansättningen av Programkommissionen, den del av partiet som skall arbeta med partiets mer långsiktiga politikutveckling, är något som bör oroa de som gläds åt den mer ansvarstagande hållningen i riktlinjerna. Programkommissionens sammansättning vittnar inte om den tillnyktring i grunden som skulle behövas för att få en stabilitet.  Postmodernister och apologeter är i majoritet i förhållande till mer pragmatiskt inriktade kommunalpolitiker som framgent får finna sig i en undanskymd roll i partiets utveckling.

Programkommissionens förslag till sammansättning ser ut som följer:

Ordinarie:

  • Stefan Löfven, ordförande
  • Emma Vigren, Västerbotten
  • Ardalan Shekarabi, Uppsala län (nyval)
  • Ann-Sofie Hermansson, Göteborg (nyval)
  • Gabriel Wikström, Västmanland

Suppleanter:

  • Morgan Johansson, Skåne
  • Lawen Redar, Stockholms AK (nyval)
  • Peter Persson, Jönköping
  • Ulrika Falk, Stockholms län (nyval)
  • Niklas Nordström, Norrbotten (nyval)

Av de ordinarie representerar Vigren, Shekarabi, Hermansson och Wikström samtliga den tidigare identitetspoliska strömningen, kanske främst Shekarabi och Wikström. Bland namnen hos suppleanterna så känns såväl justitieminister Morgan Johansson som Lawen Redar igen bland de som in i det längsta försvarade de öppna gränserna och förnekelsen av målkonflikterna som uppstår i ett generellt välfärdsåtagande och en gränslös värld. Morgan Johanssons flygande lappkast och efterföljande spurt in i den sverigedemokratiska förslagskorridoren är sannolikt inte något han bör förlåtas för då han var en aktiv del i att in i det längsta försena den återreglering av migrationspolitiken som hade krävts redan tidigt 2015 för att undvika det kaos som senare uppstod.

Att inte Johansson efter detta fick ett misstroendevotum mot sig måste betecknas som mandatperiodens största politiska mirakel. Johanssons internpolitiska manövreringskonst ligger helt i klass med en magikers.

Han behåller likväl sin position i ett av de mäktigare partipolitiska organen en period till som belöning för denna prestation. Om det är det elegant genomförda flygande lappkastet, inlösta politiska skuldsedlar eller svajigheten som meriterat Johansson för fortsatt förtroende är okänt.

Att dessa postmodernister och apologeter skulle genomgått en transformation är orimligt att anta varför det finns all anledning att på lång sikt ifrågasätta stabiliteten i de annars bra politiska riktlinjerna. Nervositeten i socialdemokraterna, och förflyttningen, är minst lika stor som inom moderaterna. Den är bara inte lika synlig och sammansättningen visar med vilken nervositet som relativister och apologeter försvarar sina mer långsiktiga positioner.

Det holländska valet har åskådliggjort, med viss tydlighet, att ett politiskt parti inte är sitt namn. Det är sin politik och det politiska spelet om positioner bakom. Den politiska mitten förflyttas nu i hela Europa och de politiska partierna i den tidigare mitten visar upp en allt större instabil nervositet. Så även socialdemokraterna även fast det för dagen är moderaterna som hoppar fallskärm. Hur hårt de senare landar 2018 är mer en semantisk fråga då revorna i den politiska fallskärmen Anna Kinberg Batra förfärdigat nu är synliga även för blinda.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.