Helene Bergman: “Det andra könet” av Beauvoir är aktuell än idag

Helene Bergman. Photo: Photo by Wilmarsgård
  • Onsdag 1 Mar 2017 2017-03-01
E-post 0

“Trots slöjor och hattar blir den “feministiska” regeringen alltmer naken,” skriver jag på Facebook, medan jag läser “Det andra könet” av Simone De Beauvoir.  Jag undrar i mitt stilla sinne om finansminister Magdalena Andersson, jämställdhetsminister Åsa Regnér och forskningsminister Helen Hellmar Knutsson har läst Det andra könet i vilken Simone de Beauvoir myntade begreppet:

“Man föds inte till kvinna, man blir det.” 

Hattklädda ministrar som raljerade över Jan Björklunds (L) försvar, i Agenda, av Iranska kvinnors protest mot tvånget att bära slöja.  Själv är det andra gången jag läser Det andra könet. Första gången var 1973, precis när den förkortade versionen av den epokgörande boken, som skrevs av Simone de Beauvoir 1947, kommit ut.

Jag fick Det andra könet av min mamma. Ett år tidigare hade jag själv blivit mamma, var gift och arbetade heltid i ett Sverige där en dagisplats var en nåd att stilla bedja om. Konflikten mellan att bli hemmafru eller att satsa på mitt yrke, journalistens, upptog hela mitt jag.  Gåvan jag fick av min mamma – fattar jag först nu – var en tyst uppmaning till en dotter:

“Lev ditt eget liv! Lev inte det livet jag själv tvingades leva i ett ekonomiskt beroende av en man!”

Jag hittar understrykningar som jag gjorde 1973.  Apropå rösträtt och att kvinnan inte längre måste lyda sin man, har jag markerat Simone de Beauvoirs ord:

“Men dessa medborgerliga rättigheter är abstrakta tills kvinnan blivit ekonomiskt oberoende – yrkesarbetet är det enda som kan garantera henne konkret frihet. Så snart hon slutar parasitera rasar hela systemet som bygger på hennes beroende, det behövs inte längre någon manlig förmedlare mellan henne och universum.” 

Redan 1947 skriver Simone de Beauvoir i en tydlig och klar analys att:

“Resignation är avsägelse och flykt, det finns ingen annan utväg för kvinnan än att arbeta på sin frigörelse. Denna frigörelse måste vara kollektiv och kräver framför allt att villkoren för kvinnans ekonomiska ställning till fullo utvecklas.” 

När hennes bok, i en förkortad version, kom ut 1973 hade redan kvinnorörelsen, inte bara i Sverige, utan även internationellt startat.  Året innan 1972, höll till exempel Grupp 8 den första 8 mars demonstrationen i Stockholm.   När jag nu läser Simone de Beauvoirs epokgörande bok igen, drygt 40 år senare, slås jag av att det blir tydligt i vilken kontext hon befinner sig i när hon skriver.

  • Det är i efterkrigstidens Frankrike, där de flesta kvinnor var hemmafruar. Det är i ett land där moderskapet anses vara kvinnans främsta uppgift. Det var olagligt att använda preventivmedel. Kvinnor fick inte ha egna bankkonton.
  • Det var ett samhälle som egentligen inte var så hemskt olikt det svenska samhället 1973. I Sverige blev till exempel inte fri abort lagligt förrän 1975 och fortfarande var de flesta kvinnor hemmafruar.

När Beauvoir skriver sin bok är den synnerligen radikal och omstörtande. Hon beskriver ingående sexualiteten, kvinnors lust och njutning. Hon värjer inte för att beskriva den kvinnliga orgasmen, inte heller mannens. Hon talar om det borgerliga äktenskapet som ett ojämlikt förhållande där kvinnan är beroende av mannen och måste blidka honom.  Hon tar i kapitlet Modern upp det hon kallar Mater Dolorosa. Moderns masochistiska tillgivenhet:

“En moder som gör sig till slav för sina barn, för att kompensera hjärtats tomhet eller för att straffa sig för en fientlighet de inte vågar erkänna.”

Dessa mödrar försakar allt, offrar allt och alla dessa uppoffringar ger dem också rätt att vägra barnet all självständighet. “Denna mater dolorosa smider sina lidanden till ett vapen som hon sedan gör sadistiskt bruk av.” skriver Simone de Beauvoir med sin intellektuella kyla. En kyla som genomsyrar Det andra könet i den analys av kvinnans utveckling, från barndomen fram till ålderdomen, som författaren beskriver.

Det är en välbehövlig kyla som beskriver den tidens franska borglighet. En borgarklass där kvinnorna inte har så mycket att göra, där deras enda funktion är att vara hustru eller älskarinna. Kanske det var därför Det andra könet blev en av kvinnorörelsens mest revolutionära verk. Av den enkla anledningen att det kvinnoliv som Beauvoir beskriver inte var ett liv att sträva efter – ett kvinnoliv i tomhet, i frustration och i slaveri.

När jag läste Det andra könet första gången kände jag igen mig i den kvinnoomgivning jag växt upp i. I min närhet fanns begåvade, intelligenta kvinnor som aldrig kunde – ville – fick blomma ut.  Och som Beauvoir skriver i kapitlet Barndomen:

“En av de förbannelser som vilar över kvinnan är att hon i sin barndom överlämnas i kvinnohänder.”

Och att kvinnans dotter inte vill bli lik sin mamma. Nej vi ville inte leva de tomma kvinnoliv vi hade vuxit upp med.Jag kände igen mig i den roll som kvinnorna hade då när jag läste Det andra könet 1973. Vi tog Simone de Beauvoirs ord om kamp, frihet och jämställdhet på allvar och gick ut och gjorde samhället till vårt. Vi lyckades ganska bra med det.

Nu när jag läser om Det andra könet 2017 kan jag inte låta bli att återigen göra jämförelser med det samhälle vi lever i idag. Det är så med stor litteratur att du alltid hittar något som är aktuellt idag, trots att boken skrevs för 70 år sedan.

I vårt jämställda Sverige har vi ett stort antal kvinnor från andra kulturer som lever ett kvinnoliv i förtryck. Många under religionens tak. Ett kvinnoliv där mannen är herre och kung och med guds hjälp sätter agendan om hur kvinnor ska uppföra sig och klä sig. Naturligtvis tar Simone De Beauvoir upp religionens kvinnoförtryck och skriver:

“Lagstiftare, präster, filosofer, skriftställare och lärde har gjort allt för att bevisa att kvinnans underordnade ställning bestämts i himlen och att den var till gagn för livet på jorden. De religioner männen utformat återspeglar denna vilja att dominera och de hämtar vapen ur legenderna om Eva och Pandora.” 

Detta patriarkat som menar att kvinnans största uppgift på jorden är att föda barn. Och Simone de Beauvoir skriver:

“Det ligger ett utomordentligt hyckleri i den oheliga alliansen mellan föraktet för kvinnan i allmänhet och respekten för mödrar i synnerhet. Det är en kriminell paradox att vägra kvinnan all offentlig verksamhet, att utestänga henne från manliga yrken, att utbasunera hennes oförmåga på alla områden och sedan anförtro henne den ömtåligaste av alla uppgifter nämligen att fostra en mänsklig varelse.”

Vad Simone de Beauvoir beskriver i sitt storverk är den komplexa utvecklingen av att från att vara född flicka bli till vuxen kvinna. Att under den utvecklingen hela tiden stå emot förtrycket och själv som kvinna arbeta på att bli och att vara en fri människa. Att vara medveten om de fallgropar som finns utmed vägen.  Eller som Barbro Hedvall skrev i DN 2009. Då hade även hon läst om Det andra könet:

“Idag står flickorna inte bara framför spegeln, de lägger ut sig på nätet, tar kontakter och testar gränser. De skär sig, äter lugnande piller, de klär sig “utmanande” för att använda ett gammaldags ord. Undersökning efter undersökning talar om för oss att unga flickor är en grupp som mår dåligt, de känner sig pressade i en ständig tävlan om att duga.”

Myten om kvinnligheten och kvinnan lever kvar och uppmuntras via reklam och media. Och här förenas Simone de Beauvoirs beskrivning av 30-talets franska familjeflickor med dagens unga kvinnor. Därför är Det andra könet fortfarande aktuell och viktig för de kvinnor som lever idag. Den är inte minst viktig att läsa för ministrarna i vår “feministiska” regering.

Och i Simone de Beauvoirs anda återger jag ett uttryck jag hörde nyligen.

Kvinnor stig ned från vågen och storma barrikaderna!

 

Helene Bergman 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se