Internationella Kvinnodagen och Sonjakomplexet

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Det finns kvinnor som lever för andra. Kvinnor, som tror att deras värde är beroende av andras tacksamhet. Kvinnor som flödar över av självutgivande kärlek. Kvinnor som inte tycker att de är något om de inte står i relation till någon annan, är någons mamma, fru eller barmhärtiga samarit. Jag brukar kalla dem Sonja-kvinnor, efter den änglalika karaktären Sonja Marmeladova i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Sonja är självuppoffrande till självutplåningens gräns. Hon prostituerar sig för att försörja sina halvsyskon och sin värdelöse, försupne far. Hennes elaka styvmor slår henne och föraktar henne för att hon prostituerar sig – men tar gärna emot hennes ”horpengar”. 

När Sonja möter mördaren Raskolnikov dömer hon inte utan visar honom nåd och medkänsla. Hon bönfaller honom att bekänna sina hemska handlingar, och när han döms till straffarbete i Sibirien följer hon med för att vara vid hans sida. Hans väl och ve blir hennes livsuppgift, och hennes kärlek till honom vet ingen gräns. Det får hon, kan jag avslöja, inte mycket för. Raskolnikov är avvisande, självömkande och självupptagen. Först när hon gett upp sitt liv och så närt mist det sker en förvandling hos Raskolnikov. Hennes osjälviska kärlek förvandlar honom, bryter ner hans försvar och tränger in i hans hjärta. Hon, Sonja, gör honom till en bättre människa. Man kan ju tycka att Sonja är ett föredöme – så oändligt god. Man kan också invända att Sonja lider av en total brist på självrespekt och tolererar att bli behandlad som skräp.

Alltför många kvinnor bär på Sonja-genen. En gen som får dem att tro att deras uppgift i livet är att ta hand om trasiga män och vilsna pojkar, vårda, dalta och ömka. En gen som dominerar så starkt att all annan moralisk hänsyn slås ut och känslan för det egna värdet sjunker till sjukligt låga värden. Sonjakvinnorna hamnar inte sällan i destruktiva förhållanden. De tror att de ska lyckas frälsa knarkaren, misshandlaren eller alkoholisten med sin kärlek. Det lyckas ytterst sällan. Livet är ingen roman, och kärlek botar varken missbruk eller våld. Inte sällan blir resultatet istället att den självutgivande kvinnan utsätter både sig själv och sina barn för fara.

 I mörka stunder fruktar jag att stora delar av den svenska feminismen har drabbats av ett enormt Sonjakomplex. Svenska feminister slåss inte längre för sina egna och andra kvinnors, rättigheter och värde, nej svensk feminism har valt en annan väg. Överordnat värde är inte längre jämlikhet och jämställdhet mellan könen utan antirasism. Likt Sonja devalverar svensk feminism sig själv och sina hjärtefrågor för att istället värna mångkultur och en urspårad flyktingpolitik.

Det borde inte vara en motsättning mellan feminism och antirasism – en grundläggande feministisk idé är att alla människor, män som kvinnor, har samma värde och samma rättigheter. Detta alldeles oavsett etnicitet och hudfärg. Det är värderingar jag delar fullt ut. Därför är jag arg, förvånad och bekymrad över den form av feminism som idag bedrivs av Gudrun Schyman och FI, av vår ”feministiska” regering och av en flock mediefeminister. Flickors och kvinnors fri och rättigheter offras för att skydda det mångkulturella projektet – i förlängningen män. Paradoxalt nog leder det feministiska antirasistiska projektet till att kvinnor med en annan bakgrund än svensk särbehandlas. Antirasismen blir till ren och skär rasism som drabbar en svag grupp med få röster i offentligheten, invandrade kvinnor och flickor. Var är feministernas kritik av den hedersetik som dominerar alltfler invandrartäta områden i Sverige? Vem tar kampen mot barnäktenskap och månggifte i feminismens namn? Varför vägrar den etablerade feminismen att diskutera ökningen av sexuella övergrepp? Vem ska ta kvinnors växande känsla av otrygghet på allvar om inte feministerna gör det?

Historien borde ha lärt alla kvinnor att vårt värde inte betraktas som varken absolut eller okränkbart. Kvinnors rättigheter tycks alltid gå att förhandla med. Vår frihet, våra liv och våra kroppar betraktas aldrig som lika mycket värda som pojkarnas och männens. Därför måste vi, med näbbar och klor, värna de rättigheter och den frihet vi åtnjutit i Sverige.

I Sverige ska alla flickor ha rätt till sin barndom. De ska inte giftas bort, könsstympas eller tvingas bära slöja och andra otympliga plagg som hindrar dem att leka och vara barn. I Sverige ska flickor och pojkar från början lära sig att de har samma rätt till att vistas i det offentliga rummet – och att de måste samsas och samexistera. Inga separerade badtider, gymnastiklektioner eller annan könsuppdelad undervisning. I Sverige ska alla flickor och kvinnor kunna röra sig tryggt och utan rädsla – och den som tvingar sig på en flicka eller kvinna ska straffas hårt. Det sexuella våldet mot kvinnor måste tas på största allvar. Samhället måste tydligt markera att vi tar starkt avstånd från sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter.

Denna åttonde mars, Internationella kvinnodagen, önskar jag tillnyktring och uppvaknande. Det är hög tid att agera nu och stå upp för alla flickors och kvinnors fri och rättigheter.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.