Moderaternas kris – De blindas rop på hjälp

  • Fredag 24 Mar 2017 2017-03-24
E-post 0

Anna Kinberg Batra dras med usla opinionssiffror, internt missnöje och avgångskrav. Inför partiets Sverigemöte kräver en lång rad tunga moderater att hon levererar en tydlig berättelse om vad partiet vill göra om de når makten. Men frågan är om moderaterna har kvar något av det som krävs för att komma tillbaka. Dagens interna debatt, och politiska analysförmåga, inom moderaterna borde skrämma bort fler väljare än attrahera. En katastrof utöver det vanliga väntar 2018. Det finns heller inget inför moderaternas Sverigemöte som tyder på att en katastrof kommer att undvikas.

– Vi har varit dåliga på att kommunicera vår politik, säger Lars-Ingvar Ljungmann, ordförande för M-distriktet i Skåne.

Ljungmann är inte helt sanningsenlig. Det finns ingen politik att kommunicera, än mindre en samhällsanalys av moderaterna att debattera utifrån. Det är tomt. Ett annat exempel på frustrationen är en insändare i Dagens Samhälle av kommunalrådet i Österåker, Michaela Fletcher (M). Fletcher menar att väljarna förväntar sig att Moderaterna tydligt befinner sig på höger planhalva, och det är utifrån det som de måste bestämma vilka Moderaterna är och vad de vill. Fletcher menar att

Vi är ett parti som rakryggat borde stå upp för valfrihet, ordning i ekonomin, låg skatt, stärkt polis, stärkt rättsväsende, strängare straff och ett starkt försvar.

Låg skatt som ett av de sju huvudmålen som Fletcher räknar upp. Inte som effekt vilket samhällskontrakt som skall råda. Skattetrycket är i Fletchers fall överordnat samhällskontraktets utformning. Annars hade hon inte uttryckt sig på detta sätt.

Fletcher, lika lite som moderaterna av idag i övrigt, kommer ihåg vad som bar partiet och Alliansen till en valseger 2006. Fletcher hamnar därmed i exakt samma fälla som Bo Lundgren gjorde inför katastrofvalet 2002. Fletcher, lika lite som Kinberg Batra eller Fredrik Reinfeldt var någonsin en del av det som formade basen för moderaternas valframgång 2006. Det är i sammanhanget tämligen märkligt att Aron Etzler och främst vänsterdebattörer förstått arkitekturen och den politiska ingenjörskonsten bakom moderaternas framgång 2006 bättre än moderaternas egna företrädare gör idag.

I Etzlers bok”Reinfeldteffekten”, och genom samtal med bland annat Sven Otto Littorin, blir framgångssagan tydlig. Det var partisekreteraren Littorin, partiledaren Bo Lundgren, gruppledaren i Riksdagen Mikael Odenberg samt Ulrika Schenström som skapade valframgången 2006 genom att utan politiskt raster analysera samhället och väljarnas syn på bland annat välfärden för att först därefter lägga en ideologiskt formad politik ovanpå. Med ökat ansvarstagande från individen ledde detta till reformer som i sin tur gav utrymme för skattesänkningar. Ett samhällsbygge baserat på ett ansvar som ligger mer på individen än på kollektivet leder till sänkta skatter. Fredrik Reinfeldt var aldrig en del av denna process och resultatet av att han inte riktigt förstod kom i valet 2010 samt mest dramatiskt 2014.

Reinfeldts dogmer kom att styra politiken, inte de grundläggande förhållningssätten som bakats fram av kvartetten som skapade framgången. Sakläget fick framför allt under Reinfeldts andra mandatperiod stryka på foten. Migration fick inte debatteras. Försvaret blev ett särintresse bland andra. Totalt verklighetsfrånvänt men ändå finns det moderater som längtar tillbaka till hans syn på världen. La-la-la-la-landet.

Fletcher, med flera moderater, har fastnat i att fokusera på resultatet av ett samhällsbygge, inte samhällsbygget i sig. Precis som alla misslyckande partiledare och företrädare gjort innan henne. Precis samma misstag som Bo Lundgren gjorde 2002 som försatte moderaterna i ett krisläge då som liknar dagens. 

Bo Lundgren valde att dra lärdom 2002  av vad som händer om du som partiledare fokuserar på effekterna av en tänkt politik istället för grundarkitekturen i ett samhälle, samhällskontraktet. Lundgren, och hans trio, skapade den process som Reinfeldt sedan skördade frukterna av. Reinfeldt själv förstod aldrig denna process vilket i sig i med eftersläpning lett  moderaterna till dagens situation. Alla arkitekter är utrensade, bara svansen – de som genom åren fostrats till blind lydnad – finns kvar idag. Efter valvinsten 2006 hamnade hela partiapparaten i en situation där de likt mätta katter dästa låg och sov i solskenet.

Det är inte utan att det känns rätt märkligt att moderaterna själva är så okunniga om sin historia. Kunskapen om vad som byggde framgången 2006 finns inte längre kvar i de politiska ledarskikten, att fokus måste ligga på samhällsbygget och samhällskontraktets utformning. Därefter kommer effekterna, i moderaternas fall med ökat individuellt ansvar och därmed sänkt skattetryck, naturligt. Ingen moderat företrädare, ens suppleanter på kommunal nämndsnivå,  tycks förstå detta samband längre.

Minnet är vare sig speciellt bra eller har någon längre tillbakablick inom Moderaterna vilket leder detta parti till en situation där ett valresultat under 10 procent inte alls är orimligt 2018.

Det är de blindas protestrop som vi nu hör genom Lars-Ingvar Ljungmann, Michaela Fletcher med flera. De första börja ana den sannolikt annalkande katastrofen 2018 men kan inget göra då hela partistrukturen fostrats i att blint följa efter i en partikultur som inte tillåter någon form av tänkande och samhällsanalyserande intern opposition.

De blinda ropar på vägledning eftersom de aldrig lärde sig läsa eller tolka kartan.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se