MSB har endast gläntat på dörren för nödvändig forskning

  • Måndag 13 Mar 2017 2017-03-13
E-post 0

Debatten efter Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap om Muslimska Brödraskapet är på något sätt inte över. Samtidigt manar fyra professorer på DN Debatt, Marie Demker, Henrik Ekengren Oscarsson,  Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck att politiska ledare och debattörer smutskastar medierna, misstror experter och använder sig av felaktig och förvanskad kunskap och efterlyser en politisk satsning på en debatt grundad på kunskap som en nödvändighet för demokratins trovärdighet.

Att det inte finns tillräcklig forskning kring Islam och de religiöst extrema miljöerna är dock ingen nyhet. 2015 varnade bland annat Leif Stenberg, professor i islamologi vid Lunds universitet, för detta samt implicit pekade på det alla vet om men ingen vill erkänna. Att vi vet för lite.

För det slappa förhållningssättet bör dagens forskare vid flera universitet förtjäna stark kritik men samtidigt finns det goda skäl att ta Demker et al´s röster på allvar trots att de slår in öppna dörrar. I World Value Survey från 2011 framkom att så många som var fjärde ung svensk väljare hellre såg en stark ledare än en svag demokratiskt vald motsvarande. De med de starkaste preferenserna för ett mer auktoritärt system var den grupp med högst grundskoleexamen eller gymnasium. Desto högre utbildning, desto mindre benägenhet att efterfråga ett auktoritärt samhällssystem eller expertstyre.

MSB kunskapsöversikt eller rapport (den är diarieförd som rapport) har anklagats för att vara rasistisk och pressen har varit stor på MSB att dra tillbaka den. Ett tillbakadragande är dock sannolikt inte något som för kunskapssamhället vidare och skulle då bara riskera att spela konspirationsteoretiker i händerna. Kring just den muslimska diasporan och Brödraskapet finns det stora hål av okunskap.

Det finns en del som kritiserar användandet av ordet diaspora i diskussionen om Islam men dessvärre har begreppet stöd i religionen då den definierar sig själv som en religiös nationalitet som står över dagens statsgränser. En allomfattande ”umma”, eller stam alternativt källa. Denna ”umma”, eller nationalitet, har enligt Brödraskapet som mål att införa ett globalt kalifat men idag med fredliga medel. Officiellt tog Brödraskapet avstånd från våld 2011 men helt frikopplade är de inte. I vissa länder är de förbjudna, som Egypten, i andra länder har deras politiska grenar säte i parlamenten, som i Jordanien. Men våldet som metod är inte raderat. Den politiske analytikern Haitham Abu Zeid åskådliggör en del av den litteratur och principer som format Brödraskapet.

Ett brödraskap som delar slutmål med rörelser som Al Quaida, IS, Boko Haram och al Shabab. Ett globalt kalifat. Hamas benämns för övrigt som Brödraskapets palestinska gren. Jag har själv träffat Brödraskapets offer som kunnat uppvisa färskare skador än om de uppkommit 2011 då Brödraskapet i Egypten officiellt tog avstånd från våld. Våldet är i allra högsta grad ett av flera verktyg, dock ej i den europeiska kontexten.

Brödraskapet skiljer sig inte heller nämnvärt retoriskt från dessa andra extrema rörelser. Abderizak Waberi, M, och före detta riksdagsledamot är idag vice president för FIOE, Brödraskapets europeiska paraplyorganisation. Han har, likt alla andra ultraortodoxa eller extrema uttolkningar av Islam låtit förstå att det endast finns en tolkning av Islam, något som går stick i stäv med Ammanprotokollet som bejakar skillnaderna inom de olika erkända lagskolorna eller ortodoxa korantolkningarna. De fyra sunnimuslimska, de två shiamuslimska samt Abadi. Ammanprotokollet konstaterar, sannolikt helt korrekt, att det finns mer som förenar olika uttolkningar än som skiljer. Det viktiga är att de som ratificerat Ammanprotokollet eller på annat sätt bejakat detta inte hävdar att det finns en enda tolkning av Koranen.

Det finns, med andra ord, gott om forskningsprojekt. En forskning som inte är helt enkel materia att hantera. Då Sverige har religionsfrihet samt ett förbud att registrera trosinriktning finns ett stort mörkertal om vilka muslimer som Ibn Rushd-sfärens olika anslutna organisationer representerar. Om det är Abderizaks ”enda Islam” och om detta Islam är detsamma som Nalin Pekguls Islam samt vad “det muslimska civilsamhället” representerar när kulturministern bjuder in till samtal. Det är ingen hemlighet att den Islam som praktiseras i södra Somalia har inslag av afrikanska naturreligioner trots att de flesta somalier ansluter sig till den sunnimuslimska uttolkningen som benämns som Maliki och som är densamma som i Marocko i teorin. Islam är, med sin historia, en religion som i allra högsta grad präglats av MENA-regionens diversitet i klanstrukturer och klankulturer.

De som hävdar att det bara ett enda Islam är de som spelar islamofoberna i händerna. Det behövs bara en misshandel av en kvinna i denna religions namn, där förövaren hänvisar till Koranen, haditherna och Profetens sunna när han legitimerar sin gärning, för att smutskasta samtliga Sveriges muslimer och ge islamofober mer bränsle. Det behövs bara en ringaktande kommentar mot HBTQ-kollektivet i denna religions namn för att uppnå samma effekt. 

Ett angeläget tvärvetenskapligt forskningsprojekt är därmed, exakt det som Demker et al pekar på, forskning om hur pass diversifierad Islam i Sverige är. Orimligheten i uttalandet om att det bara finns”ett Islam” är tydlig. Ett annat forskningsområde, som kanske skulle kunna hamna på Utrikespolitiska Institutet, är vilka kontakter som finns med den svenska politiska sfären och rörelser som Milli Görüs och turkiska IHH. Mehmet Kaplan fick avgå som en följd av alltför nära och kamratliga band med Milli Görüs samt IHH har ett samarbete med svenska ”Ship to Gaza” med professor Ulf Bjereld som frontnamn. IHH:s status som biståndsorganisation är omtvistad internationellt. Bjereld är ordförande för den del av Vetenskapsrådet som fördelar statliga forskningsanslag inom Humaniora och Statsvetenskap. De anslag som nu i allra högsta grad bör fokusera på att bringa klarhet i en rad med frågor som försummats under allt för lång tid.

Ett annat studieområde är antisemitismen inom Islam. I en studie från 2005 anges det att omkring 5 procent av Sveriges befolkning har antisemitiska uppfattningar. Men det finns grupper där antisemitismen är betydligt starkare. I samma studie står det att

”Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke-religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning”.

Antisemitism är, för att prata ett språk som alla – inklusive statsministern och professor Ulf Bjereld – något som är vanligare bland svenska muslimer än hos den svenska populationen som helhet.

Demker et al har i allt väsentligt rätt, trots senfärdigheten. Mer forskning kring Islam i Sverige är i allra högsta grad nödvändigt. En tvärvetenskaplig forskning av forskare som inte är kopplade till institutioner och som kan vända på varje sten. En forskning som inte får isoleras vid ett institut utan bör bedrivas av fler aktörer med olika samhällsuppdrag som huvudmän, gärna tillsammans med internationella erkända institut som kommit längre i sin forskning än vad vi har. Vare sig Göteborgs Universitet, Segerstedtinstitutet eller Uppsala Universitet kan eller får ha ett forskningsmonopol för att denna forskning och dessa studier skall vara framgångsrika och mångsidiga.

Det stora hotet är okunskapen. Samt falla i farstun för alla de som påstår att det bara finns ett Islam som till exempel Muslimska Brödraskapets företrädare och anhängare. Dessa aktörer spelar, trots att de själva är muslimer, bara på samma planhalva som de som önskar se mer av islamofobi i samhället. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se