När kyrkan mötte marxismen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Ann Heberlein recenserar “Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” av Johan Sundeen

Idéhistorikern Johan Sundeens märkligt förbigångna bok om 68-rörelsens inflytande på Svenska kyrkan är obligatorisk läsning för alla som förundras över Svenska kyrkans transformering från lutherskt-evangeliskt samfund till ett verktyg för vänsterpolitisk aktivism.

Sundeens gedigna analys är det andra resultatet av ett forskningsprojekt som syftar till att undersöka arvet efter 1968 i en svensk kontext. Inger Enkvist, som ingått i samma forskningsprojekt, var först ut med sitt intressanta bidrag till en förståelse av den svenska skolans moras, Den svenska skolreformen 1962-1985 och personerna bakom den (Gidlunds, 2016). Efter att ha läst Sundéns och Enkvists bidrag är jag mycket intresserad av att se vad övriga i projektet – f ö finansierat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, naturligtvis inte av något statligt forskningsinstitut – kommer att presentera.

Den som är något insatt i Svenska Kyrkans organisation, de ledande figurerna, ideologi och strategier kan konstatera att den är starkt influerad av de idéer som föddes i slutet av 1960-talet. ”Den långa marsch” som den tyske aktivisten och studentledaren Rudi Dutschke talade om är fullbordad. Nyckelpersoner i svenska kyrkan, biskopar, utbildningsledare och forskare är chockerande ofta sprungna ur 68-rörelsen – och att de använder kyrkan i syfte att bedriva vänsterpolitik är uppenbart. Dutschke formulerade sin idé om ”den långa marschen genom institutionerna” inspirerad av den italienske filosofen Antonio Gramscis tes om kulturell hegemoni. Revolutionen skulle inte, skrev Gramsci, komma av sig själv som en historisk nödvändighet utan genom ett övertagande av samhällets intellektuella liv, genom kulturen och offentligheten. Dutsckes begrepp är strategin för att uppnå den kulturella hegemoni som Gramsci ser som medel för att uppnå målet revolution.

Vi ser effekterna av denna strategi i utbildningsväsendet, inom våra kulturinstitutioner, i akademin, i media, i domstolsväsendet. Kanske ser vi konsekvensen av den långa marschen allra tydligast inom just Svenska Kyrkan? Den politisering som präglar svenska kyrkan och tar sig uttryck i politiska utspel från biskopar och ärkebiskop, återkommande upprop i politiska frågor samt märkliga interreligiösa samarbeten saknar motstycke. Dock har resultatet sannolikt inte blivit det förväntade – antalet medlemmar som lämnar kyrkan var av historiska siffror 2016 och fortsätter i oförminskad takt.

Alla medlemmar tycks alltså inte vara lika förtjusta i kyrkans oförblommerade vänstervurmande. Marxistiskt influerad teologi är uppenbarligen inte lika självklar för alla lutheraner som för kyrkans ledning. Sundeens analys sträcker sig dock inte fram till dagens situation, utan koncentrerar sig på tidsspannet 1965 – 1989. Efter murens fall och massakern på Himmelska Fridens torg rannsakade en del av den kristna 68-vänstern tidigare ställningstaganden – men tillräckligt många valde att fortsätta att tro på att Marx var svaret på alla böner. 

Själv började jag läsa teologi 1994, kort efter att Per Frostin, professor i systematisk teolog, marxist och övertygad befrielseteolog tragiskt dött alldeles för ung. Hans ande fortsatte dock att sväva över den teologiska fakulteten, och flera generationer präster har matats med Gutierrez, bröderna Boff, Duchrow och andra marxistiskt influerade teologer. Per Frostin beskrivs av Sundeen som en av de mest tongivande teologerna/aktivisterna i Svenska kyrkan, jämte Martin Lind, KG Hammar och Carl-Henrik Grenholm. De började som ”gerillapräster” och nådde ända fram till professorsstolar – Grenholm i Uppsala och Frostin i Lund – och biskopsstolar. Både Lind och Grenholm uppger att Världskyrkomötet i Uppsala var avgörande för deras framtida gärning i kyrka och akademi. I ett reportage från 2016 som handlar om den religiösa vänsterradikalismen resonerar Lind och Grenholm om mötet i Uppsala i närmast existentiella termer. ”Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär” säger Lind.  68-kyrkans avantgarde trodde inte bara på kristendomen, utan på marxismen, skriver Sundeen. Av detta följde ett engagemang för proletariatet, stöd till revolutionära gerillatrupper och uppslutning bakom marxist-leninistiska stater i tredje världen. De drog sig alltså inte för att stötta och därmed skänka legitimitet åt totalitära samhällsprojekt.

Det är ur det perspektivet, menar jag, Svenska Kyrkans bristande engagemang för förföljda kristna i världen ska förstås. Kyrkans ledning tycks se som sin främsta uppgift att stötta islam – ytterligare ett samhällsprojekt med totalitära ambitioner – och motverka ”islamofobi”. Eftersom det är just muslimer som förföljer, trakasserar och dödar kristna blir det omöjligt för Svenska Kyrkans företrädare att ta tydlig ställning i frågan. All kritik av islam – oavsett om den är rättfärdigad eller inte – kan ju leda till ”islamofobi”. Det är ingenting annat än ynkligt.

 

Ann Heberlein 

 

Bokus

Baldh by Bladh

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.