Slow Culture: Aischylos och samhällskontraktet

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 12 Mar 2017 2017-03-12
E-post 0

Ibland är det intressant att återvända till den västerländska civilisationens ”urtexter” och se vad de kansäga oss i våra dagar. Personligen är det allt som oftast epiken som brukar bli mina föremål för omläsning – Aeneiden läser jag nog om nästan varje år, och Odysséen, säkert vartannat. Men i veckan bestämde jag mig för att läsa om dramatikern Aischylos trilogi ”Orestien”. Av de tre stora grekiska pjäsförfattarna – Aischylos, Sofokles och Euripides – har jag själv alltid gillat den förstnämnde bäst. Om Sofokles kan beskrivas som den mest filosofiske av tragöderna, och Euripides som den mest psykologiskt intresserade, kan man nog säga att Aischylos är den mest politiske av de tre. Med politisk menar jag här inte att han skulle vara ”ideologisk” på något sätt, även om man nog kan spåra ett slags allmänkonservativ hållning i hans verk, utan snarare att han har ett djupgående intresse för politik i termer av ”statskonst”, det vill säga staternas principiella grundvalar i termer av lag och rätt, och hur kultur och vad man lite anakronistiskt skulle kunna kalla civilisation interagerar med varandra.

Ett bra exempel utgörs härvidlag av Aischylos drama ”Perserna”. Här ställs två kulturer mot varandra, den österländska och den grekiska. Platsen för dramat är den persiska konungen Xerxes ”stabsplats” under sjöslaget vid Salamis. Slaget vinns av den atenska flottan och på så sätt räddas Aten och Grekland från att förvandlas till en provins i det Persiska världsväldet. De viktigaste aktörerna i pjäsen är inte konkreta människor, utan två olika kulturer som avtecknar sig genom de persiska dignitärernas reflektioner över sitt eget och grekernas diametralt olika samhällssystem. Här ställs ett österland dominerat av despoti, kollektivism och självsvåld mot ett västerland präglat av demokrati, individuell frihet och lagar.

I Aischylos trilogi ”Orestien” är det ett annat politiskt problem som sätts i fokus, nämligen nödvändigheten av att ett rättssystem baserat på klaner och blodshämnd, måste ge vika för ett individuellt ansvar under lagen och där rättsskipning först sker efter rättegång och formella domslut. ”Orestien” skildrar alltså själva stiftandet av den viktigaste komponenten i vad som brukar kallas ”samhällskontraktet”, nämligen när människan överlämnar sitt våldskapital till staten, som därigenom får ett våldsmonopol.

Aischylos föddes på 520-talet f.Kr. i den lilla staden Eleusis, utanför Aten. I sin ungdom lär han mest ha sysslat med vinodling, tills han fick en uppenbarelse där guden Dionysos befallde honom att bli pjäsförfattare – och debuten skedde år 499 f.Kr. Kriget mot perserna kom att spela en viktig roll i hans liv och han deltog med glans såväl vid slaget vid Maraton (490 f.Kr.), som vid Salamis (480 f.Kr.). Hans karriär som ytterst uppburen tragöd blomstrade framför allt sedan kriget bringats till sitt slut och Greklands frihet återupprättats på 470-, 60- och 50-talen. Som så många andra grekiska berömdheter under antiken dog även Aischylos en ytterst märklig död. Om man skall tro Plinius’ ”Naturalis Historiae” avled han i den sicilianska staden Gela år 455 f.Kr. Ett orakel hade förutspått att han skulle dö en viss dag av att ett föremål skulle falla ned och träffa honom i huvudet. Just denna dag bestämde han därför att han skulle vara utomhus på ett stort fält ända fram till solnedgången för att på så sätt undvika att en kruka eller takbjälke skulle rasa ned över honom. Det bar sig dock inte bättre än att en örn kom flygande med en stor sköldpadda i klorna. När fågeln var precis ovanför fältet tappade den taget om sköldpaddan som trillade ned och krossade skallen på Aischylos.

”Orestien” hade premiär 458 f.Kr. och består som sagt av tre delar. Den första, ”Agamemnon”, skildrar den segerrike kung Agamemnons återkomst till sitt palats i Argos, efter det trojanska krigets slut. Under sin bortavaro har Agamemnons hustru, Klytaimnestra, skaffat sig en älskare, Aigistos och tillsammans mördar de den återvändande när han tar sig ett bad innan middagen. Pjäsen avslutas med att Agamemnons och Klytaimnestras gemensamma son, Orestes, kommer tillbaka, fast besluten att hämnas sin far.

Del två, ”Gravoffret”, börjar med att Orestes möter sin syster, Elektra, vid faderns grav för att planera hämnden på Klytaimnestra och Aigistos. Genom att falskeligen hävda att han är dödssjuk lyckas Orestes lura sig in i mördarnas sängkammare och dödar sin mor och hennes älskare. I slutscenen ansätts Orestes av erynierna, uråldriga hämndgudinnor, som förföljer var och en som dräpt en blodsanförvant. Den sista delen, ”Eumeniderna”, handlar om Orestes skuld. Gjorde han rätt som utkrävde blodshämnd för sin far, när han samtidigt har förbrutit sig mot samma blod genom att döda sin mor? Erynierna driver bort honom från Argos och han tar sin tillflykt till ett Apollontempel. Apollon var den gud som uppmanade honom att hämnas, men erynierna, som är mycket äldre väsen än gudarna, fordrar att Orestes utlämnas. Avgörandet faller på Atena, visdomens gudinna, som förklarar att ett beslut måste fattas av en domstol efter en laga process. Eftersom juryn inte kan enas huruvida Orestes har gjort rätt eller fel, så frikänns han. Atena förvandlar erynierna till eumenider, det vill säga från hämndgudinnor till väktare av rättvisan. Pjäsen avslutas med att Atena betonar att all rättvisa måste styras av förnuft, att rätten måste vara förankrad i folkviljan, samt att sann frihet bara kan existera under lagarna.

Den omedelbara politiska kontexten utgörs här av Aischylos stora respekt för den atenske statsmannen Solons författningsreform från år 594 f.Kr. Solon gjorde här definitivt upp med ett tidigare rättssystem som baserats på lojalitet mot klan och anförvanter och där rättsskipningen kom till uttryck genom att berörda parter utkrävde blodshämnd eller kanske lät sig nöjas med ekonomisk gratifikation, under förutsättning att de förfördelade hade styrka nog att genomdriva sin vilja. Solons författning befäste det som vi kallar den atenska demokratin, med dess betoning av folkviljans primat under lagarna. Från och med Solon upphör rättsskipning och våldsutövning att vara en privatsak. Funktionerna övertas av det allmänna. Folket lämnar över sina vapen med garantin att staten från och med nu skall upprätthålla lag och ordning, samt straffa förbrytare. Ett våldsmonopol har uppstått.

Upprättandet av denna form av samhällskontrakt ägde alltså rum för ganska så exakt 2600 år sedan. Det handlar om ett kontrakt som utgjort fundamentet för den specifikt västerländska uppfattningen om vad som är en rättsstat. Det är ett kontrakt som tjänat oss väl på alla plan och som i högsta grad bidragit till såväl intellektuell frihet och ekonomisk framgång i vår del av världen. 

När jag nu läser om ”Orestien” slår det mig att den utveckling som Aischylos ville lyfta fram i sina pjäser inte på något sätt är irreversibel. Åtminstone jag ser tendenser till att erynierna är på väg tillbaka. Ineffektiv polisiering, straffsatser som inte står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet och eroderingen av tydliga rättsprinciper till förmån för amorfa och ogenomskinliga begrepp av typen ”värdegrunder”, utgör alla tecken på att statsmakterna är i färd med att svika sin del av samhällskontraktet. När våldsmonopolet inte längre upprätthålls återgår våldsutövningen till medborgarna och konsekvensen av detta är inte frihet, utan anarki eller totalitarism. Till detta har framför allt Västeuropa fått vidkännas ett inflöde av människor från kulturområden där rättsuppfattningen ligger närmare Grekland före Solon, än våra dagars Sverige. Det handlar om ett synsätt där lojaliteten ligger hos klanen snarare än hos staten; och där individen definieras av sin tillhörighet i ett kollektiv, snarare än genom sitt eget fria agerande under ansvar. Allt det här är problem som pockar på en lösning. I Grekland skedde detta, som Aischylos visar i sina dramer, inte bara genom lagen enbart, utan framför allt genom upprätthållandet av lagen. Alla måste vara lika inför lagen och detta måste gälla utan undantag eller förbehåll.

Erik van der Heeg

Aischylos, ”Orestien” (458 f.Kr.)

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se