Slow culture: Bysantinska lärdomar

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

När man talar om det romerska rikets fall finns det en tendens att sätta slutpunkten vid år 476, då Västroms siste kejsare, Romulus Augustus, avsätts och ersätts av germanhövdingen Odovakar som då blev Italiens förste kung. Men i själva verket lever ju romarriket vidare i nästan 1000 år, genom det Östrom som styrdes från Konstantinopel.

Hur var detta möjligt? Om och om igen angreps det bysantinska riket av fiender av alla de slag – stäppfolk, perser, germaner, slaver, araber och turkar – men ändå lyckades det hålla ut, fram till dess Konstantinopel intogs och plundrades av korsriddare under det fjärde korståget, 1204. Trots intensiva försök lyckades väldet aldrig återvinna sin forna styrka efter detta, utan föll slutligen för de turkiska angreppen 1453.

Finns det något att ta fasta på från denna 1000-åriga historia? Ja, anser Edward Luttwak i sin ”Grand Strategy of the Byzantine Empire” (Belknap Harvard, 2009). Västvärlden har en hel del att lära av att studera Östroms sofistikerade användande av diplomati, underrättelseoperationer, strategisk ekonomisk politik och skräddarsydda militära insatser, om det handlar om att finna intellektuella modeller för den komplicerade värld av asymmetriska hot, hybridkrigföring och ekonomisk påfrestning.

Till skillnad från det romerska riket under dess ”glansdagar”, hade inte bysantinarna resurser att gå in med sina legioner och som Tacitus sade ”förvandla fiendelandet till en ödemark och kalla det fred”. Världen hade blivit annorlunda. Kombinationen av ett ogynnsamt geografiskt läge, utan strategiskt djup, färre män under vapen och mäktiga fiender tvingade Östrom att revidera säkerhetspolitiken i grunden. Bysans måste förlita sig mindre på militär makt och mer på andra former av påtryckningar, såsom alliansbyggande, avskräckning eller förmågan att initiera inbördes konflikter mellan sina olika fiender. Och när det väl kom till vapenskifte var man sällan intresserade av att tillintetgöra fienden fullständigt, utan man nöjde sig ofta med att pacificera honom ”tillräckligt”. Skälet var tvåfaldigt: dels riskerar ett totalt krig att kritiskt försvaga egna stridskrafter som kan behövas i framtiden, och dels kan dagens fiende mycket väl bli morgondagens allierad. 

Att Bysans kunde överleva så länge som det gjorde berodde alltså inte på en serie storslagna segrar på slagfältet, utan genom att man lyckades kombinera de tillgängliga och begränsade militära resurserna med icke militära påtryckningsmetoder i termer av diplomati och underrättelseoperationer. En bidragande orsak till detta var vidareutvecklingen av två viktiga kapaciteter från det romerska riket under dess glansdagar. Den första var ett mycket effektivt system för skatteuppbörd som ingen av Östroms fiender någonsin kunde mäta sig med. Byråkrati kan vara kostsamt, men när den fungerar ökar en nations slagkraft och effektivitet. En av rikets innovationer var exempelvis den årliga statsbudget, med vilken statsledningen fick överblick över vilka resurser som stod till buds år från år. På så sätt kunde man säkerställa att intäkter i guld regelbundet flöt in för att upprätthålla inte bara det kejserliga hovet och byråkratin, utan framför allt hären och flottan som konsekvent utgjordes av yrkessoldater och sjömän. Under det att Östroms fiender tvingades förlita sig på uppbåd, frivilliga, lycksökare, legosoldater och tvångsutskrivna, som måste försörjas genom plundring och som hade en tendens att desertera så snart det blev dags för sådd eller skörd, kunde Bysans förlita sig på avlönade och stående stridskrafter i tjänst året om.

Det här leder oss till det andra arvet från det gamla Rom: nämligen systematisk militär utbildning, både vad gällde soldater och större formationer. Detta gav Östrom ett markant övertag över sina fiender, vilkas soldater sällan eller aldrig hade någon formell träning. Krigsmaktens kvalitet varierade givetvis över århundradena, men bara det faktum att riket ändå lyckades överleva i strid mot makter som kunde mobilisera betydligt högre numerärer, visar på kvalitetens seger över kvantitet.

En fungerande ekonomi, en högkvalitativ krigsmakt och en totalsyn på strategi är vad som fick det Bysantinska väldet att fungera och Luttwak bryter ned de olika elementen i vad han kallar ”Östroms operativa doktrin”.

  • Pro primo: Undvik krig så långt som möjligt, men planera för att det kan bryta ut när som helst. Utbilda trupper maximalt och ge dem bästa tänkbara utrustning och understöd, så att de är stridsberedda när som helst. Men sök inte aktivt strid – det yttersta syftet med militären är att krig i görligaste mån inte behöver utkämpas alls.
  • Pro secundo: Underrättelser är nyckeln. Militär spaning är inte tillräcklig för att ha kontroll på dina fiender. Spioner behövs, helst på plats i fiendens territorium eller infiltrerade i hans ledningsfunktioner för att få tidiga signaler om planer och intentioner. Inget är oviktigt för en underrättelsetjänst: fiendens materiel, i lika hög grad som hans kultur och mentalitet. Resurser som läggs på spionage och kontraspionage är aldrig bortkastade.
  • Pro tertio: Om krig bryter ut, så måste du ge allt; men använd helst skräddarsydda specialförband eller mindre enheter som slår mot nyckelfunktioner. Större insatser av din fulla styrka måste undvikas annat än i extremt gynnsamma situationer.
  • Pro quarto: Undvik utnötningsslag; satsa på manöver. Om egna styrkor är på defensiven, undvik att söka ett ”avgörande”. Håll egna styrkor i närheten men utanför fiendens räckvidd. Slå där han är svag och mot hans försörjningslinjer. Var ständigt aktiv, även om aktiviteten är småskalig för att trötta ut och demoralisera din motståndare.
  • Pro quinto: Vinn krig genom alliansbyggande och förskjutning av maktbalanser. Diplomati är ännu viktigare i krigstid än i fredstid. Lägg kraft på att vinna över din fiendes allierade till din sida. Tänk på att ingen allierad är för obetydlig för att inte kunna spela någon roll om det handlar om att förskjuta maktbalanser.
  • Pro sexto: subversion är billigt. Till skillnad från kostnader och riskerna med ett fullskaligt krig är subversion alltid att föredra. I den bysantinska militära handboken ”Velitationes” från 900-talet, får officerarna följande råd när de möter muslimska fiender: ”sök vänskap med emirerna vid deras gränsbefästningar och sänd dem skänker. /…/ de mest fanatiska i sin tro är också de som är lättast att muta och mest uppfinningsrika när det handlar om att hitta på religiösa grunder till att ta emot dina gåvor. Eftersom islams seger är förutbestämd kan jag lika gärna ta emot gåvorna, kan de säga”.
  • Pro septimo: När diplomati och subversion inte räcker till och krig är oundvikligt, anpassa då dina insatser. För att inte riskera dina egna stridskrafter måste du hela tiden vara tålmodig för att nöta ut fiendesidans stridsmoral och materiella resurser. Detta kan ta tid, men det finns inget skäl till att ha brådska, eftersom så snart en fiende har försvunnit kommer en annan i hans ställe.

I våra dagar av multipolaritet kan västerlandet inte längre ha ambitionen att ensamt kunna diktera villkoren på vår planet; men om vi skall överleva som civilisation måste vi ha planer och en storstrategisk doktrin. Bysans lyckades värna sina intressen längre än de flesta andra civilisationer. Fallet var heller inte så mycket resultatet av yttre krafters spel, som av ett förräderi som kom inifrån kristenheten själv. Om inte de föregivet allierade korsriddarna från Italien och Frankrike hade tagit makten i Konstantinopel i en explosion av kortsiktig opportunism, hade kanske kyrkklockorna ännu ringt över Gyllene Hornet. Låt oss inte glömma det.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.