Slow culture: Rudyard Kipling och självmordsbombarna

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Åtminstone sedan terrordåden i New York den 11 september 2001 har världen varit tragiskt medveten om islamistiska självmordsbombare. För många kom det som en överraskning att våra fiender kunde vara så pass nihilistiska att de var beredda att offra sina liv enbart i syfte att ta livet av så många människor som möjligt, utan urskiljning och utan att fråga efter om de tillhörde grupper som annars anses fredade från direkt militärt våld, såsom kvinnor eller barn. I alla krig, i alla kulturer, i alla tider har det förvisso ansetts som ärofullt att offra sitt eget liv för ett högre syfte, men i hjälteberättelserna har det då handlat om att kanske hålla stånd mot en överlägsen fiende eller stupa i strid mot andra beväpnade män i vad som brukar kallas ärlig kamp.

Jag har ytterst svårt att erinra mig någon berättelse i den västerländska litteraturen där hjälten skulle smyga in på ett köpcentrum bara för att ha ihjäl så många kvinnor och barn som möjligt, innan han själv faller offer för ordningsmaktens ingripande – och därefter hyllas som något slags moraliskt föredöme. Dock är det just detta som sker utanför vår kulturkrets. Attentatsmän som mördar värnlösa civilpersoner, som nyligen i Berlin, Nice, Bryssel eller Paris, lyfts fram som föredömen och hyllas i sånger, i filmklipp på Youtube och bilder på Instagram. De ses som hjältar och förebildliga inte bara bland islamisternas mest radikala segment, utan även bland muslimer som är att betrakta som mer moderata.

Det kan tyckas som en närmast hopplös uppgift att stå inför en motståndare som är beredd att agera utifrån denna närmast ofattbara nihilism. Hur skall vi någonsin kunna bekämpa detta? Och varifrån kommer detta tänkande? Rötterna är förvisso många; grymheter mot civilpersoner är vanliga, oavsett kulturer och historiska skeden; speciella teologiska tolkningar av vad som innebär ett ”martyrskap” kan givetvis spela roll; religiös och politisk fanatism är viktig, liksom kanske frånvaro av andra militära medel. En liten rottråd till det hela kan man också upptäcka om man läser Rudyard Kiplings noveller där handlingen utspelas i Afghanistan under det andra anglo-afghanska kriget 1878-79: här möter vi självmordsangreppen som en integrerad del i den muslimska krigföringen.

Rudyard Kipling (1865-1936), som för svenskar kanske mest är känd för ”Djungelboken”, föddes och levde en stor del av sitt liv i Indien. Hans romaner, diktning och noveller skildrar också det brittiska kolonialväldet därstädes och kom att ge honom Nobelpriset, 1907, som den yngste prisvinnaren genom tiderna. Kiplings betydelse är idag omtvistad – hans positiva syn på det brittiska imperiet anses exempelvis inte fullt politiskt korrekt på många håll, men man kan i alla fall konstatera att de noveller som ofta brukar ges ut under samlingsnamn som ”Soldier’s stories” har upplevt något av en renässans sedan den brittiska krigsinsatsen i Afghanistan tog sin början 2001. Regementena på plats är de samma som på 1870-talet, platserna och miljöerna är de samma, liksom fienden.

Populärt brukar man säga att Afghanistan är imperiernas kyrkogård, vilket sannerligen är en sanning med modifikation. Afghanistan har erövrats och behärskats i lika hög grad som andra länder genom historien, och främmande härskare har heller inte inte saknats, vare sig det handlar om Alexander den store, Sassaniderkungar, Djingis Khan och hans ättlingar, stormogulerna, eller britter och ryssar till och från.

Under 1800-talet kom Afghanistan att fungera som en buffert mellan Storbritannien och det framväxande ryska väldet i det politiska, diplomatiska och lågintensiva krig mellan ombud som brukar gå under beteckningen ”The Great Game”. För britterna var ett självständigt Afghanistan av vikt för att hindra en rysk framstöt ned mot Indiska oceanen, vilket skulle kunna ge den ryska flottan en isfri örlogsbas med access till världshaven och möjlighet att hota den logistiska pulsådern mellan Storbritannien och Indien. Afghanistan var i sig aldrig intressant som föremål för kolonial expansion. Landet var för fattigt, primitivt och ekonomiskt ointressant; däremot var dess neutralitet av värde som en stabiliserande faktor, likt ett centralasiatiskt Schweiz, förmöget att försvara sina egna gränser och förbundet att inte ställa sig på någon av stormakternas sida.

Detta fungerade inte alltid. 1878 försökte Ryssland teckna en biståndspakt med Afghanistans emir Sher Ali. Britterna skickade en diplomatisk beskickning till Kabul som blev bryskt avvisad. Nu förklarade regeringen i Indien krig och erövrade Kandahar och Kabul under ett blixtfälttåg och tvingade Sher Ali på flykten. Efter Sher Alis död, 1879, besteg hans son Yakub Khan tronen och slöt ett fredsavtal med britterna. I avtalet ingick att britterna skulle betala Afghanistan stora årliga subsidier, i gengäld skulle britterna få besätta Khyber-passet, samt få inflytande över den afghanska utrikes- och handelspolitiken, i akt och mening att hålla ryssarna borta. När britterna dragit bort sina styrkor bröt dock oroligheter ut på nytt och det brittiska sändebudet i Kabul mördades. En ny expedition mot Kabul drogs igång och Kabul erövrades på ett par veckor. Yakub Khan kapitulerade och ersattes av sin kusin Abdurrahman, som ratificerade fredsöverenskommelsen 1880.

Den brittiska expeditionen gick på det hela bra. Precis som idag går det snabbt att erövra Afghanistan med stora truppstyrkor och besätta de mer betydelsefulla städerna via vägnätet. Däremot är det svårare att hålla landet ockuperat och besätta landsbygden över tid. Detta visste britterna under 1800-talet, som ville gå in snabbt med full kraft, få till ett avtal med en ledare som det gick att göra affärer med och dra sig ur så kvickt som möjligt. Men varje truppstyrka måste ha flankskydd, och det är där som inkräktarna stöter på svårigheter – och det är dessa förband som inte omedelbart befinner sig i händelsernas centrum, men som kanske just därför kommer närmare inpå den afghanska befolkningen, som utgör intresset för Kipling i hans berättelser.

I novellen ”The Drums of the Fore and Aft” (1889) hamnar en truppstyrka med oerfarna rekryter i strid mot afghanska pashtuner. Under anmarschen har allt gått fel. De är ovana vid bergsterräng och kyla, de har misskött sin utrustning, magsjuka och rödsot har brett ut sig. De har gjort sig impopulära bland de infödda trupper som står på britternas sida genom att behandla dem illa. När kampen väl tar sin början blir de rejält överraskade av afghanernas stridsduglighet, fysiska styrka och professionella utrustning. Truppen håller helt på att bryta samman när afghanerna sätter in sitt hemliga vapen: ghazierna – ett självmordskommando.

”Dessa femtio var ghazier, halvgalna av opium, helgalna av religiös fanatism. Och när de nu bröt fram tystnade engelsmännens eld helt, och det gavs order om att sluta leden och ta emot dem med fällda bajonetter. Om det funnits en enda på The Fore and Aft som förstått sig på saken, så kunde han ha talat om för dem att det enda medel som är möjligt att använda mot ett anfall av ghazier är att möta det med salvor på långt håll. Ty en man som har för avsikt att dö, som inte begär något bättre än att få dö, som ämnar vinna himlens salighet genom att dö, han får i nio fall av tio död på den som har till avsikt att behålla sitt liv, om han bara kommer honom in på livet.”

Om inte engelsmännen hade undsatts av gurkhas och skotska höglandssoldater hade undergången varit ett faktum. Den engelska truppen klarar sig, men till priset av stora förluster. De läxor man lärde sig var i sanning dyrköpta, men livsviktiga.

Afghanernas metod erinrar lite grann om den doktrin som formulerades av Usama bin-Ladin, och som utvecklats av IS i Syrien och Irak. Det är en lära som säger att ”den som älskar livet alltid kommer att vara svagare än den som älskar döden”. Vad Kipling säger i sin novell är dock något helt annat. En fiende som i varje skede är beredd att offra sina egna för att döda dig är förvisso en fruktansvärd motståndare, men han är inte omöjlig att besegra. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. 1800-talets britter löste det med erfarenhet, kallblodighet och rationalitet, egenskaper som även vi torde besitta om vi bara tänker efter.

 

Erik van der Heeg

Rudyard Kipling, ”The Drums of the Fore and Aft” (1889).

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.