Socialdemokraterna och historien om berättelsen

Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor, globala studier, Göteborgs ­universitet, ­forskare vid Utrikespolitiska institutet, menar i en debattartikel  i SvD att en sund samhällskritisk debatt ersatts av en politisk kultur där just själva framställningen, presentationen och bilden har blivit viktigare än verkligheten och det reella innehållet. Bilden av problemen i förorten är mer problematisk än det som faktiskt pågår. Bilden av politiken har blivit viktigare än politikens innehåll. Vad Sörensen i praktiken beskriver är hur postmodernismen till slut lett det svenska samhället i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet till vägs ände. 

Postmodernismen, den relativa berättelsen, dominerar idag utbildningen vid Bommersviksakademin på SSU:s kursgård Bommersvik. Berättelsen. Framtida ledare utbildas i främst berättelsen. Behärskar du “Berättelsens” dynamik kan du gå hur långt som helst.

Ett exempel på detta är förhållningssätt är hur journalister, med samma synsätt, angriper till exempel när de långa kötiderna till folktandvården i Hultsfred påtalades. Kötiderna ökade dramatiskt under 2014-2016 från ett par veckor till två år. Skälet var att Hultsfreds kommun tog emot flest nyanlända per capita i Sverige. Om resten av Sverige skulle tagit emot lika många per capita som Hultsfred hade vi tagit emot 800 000 asylsökande. Istället ”kom vi undan” med 160 000. Lagen om vård som ej kan anstå prioriterar asylsökande eller papperslösa före de med kanske lindrigare åkommor. När jag påtalade detta så blev svaret:

”Det är din berättelse. Du har rätt till den. Vi har yttrandefrihet Sverige. Jag har en annan berättelse”.

Dialogen är, dessvärre, helt autentisk. Personen menade, och trodde, verkligen på vad personen sade. Ett annat exempel ligger tyvärr nära de berättelser som kommer statsministern till livs. När Stefan Löfven besökte mässan i Malmö för att sätta sig in i flyktingsituationen på plats hade lokalerna städats undan på skräp under en halv dag samtidigt som flera busslaster med asylanter lämnat bara timmarna innan. Den “berättelse” som Löfven tog del av var en riggad tillställning. Situationen var inte så kaotisk som den han fick ta del av.

Den var värre. Men det fick han aldrig reda på. Resultatet blev en kraftigt försenad gränskontroll.

En annan var den berättelse som förtäljdes av rikspolis Dan Eliasson samtidigt. Att polisen hade kontroll över såväl gränser som territorium. Resultatet av den berättelsen ser vi även den idag i många av de “utsatta områdena”. Polisen själva konstaterade 2015 att migrantströmmarna påverkar dessa områden starkt men den “berättelsen” nådde aldrig statsministern när han stod på Medborgarplatsen och inte ville bygga murar. Filtrerad. Hela “upplevelsen” på Medborgarplatsen var en riggad tillställning där SSU och Grön Ungdoms “berättelser” satt dagordningen.

Arbetarrörelsens stora problem började 1987. När kollektivanslutningen av LO-medlemmar upphörde klipptes Socialdemokraternas band till arbetarnas berättelser av. Arbetarrörelsens styrka, att LO-medlemmarna tog med sina vardagsberättelser in i partiet, kapades över natt även om det tog några år innan effekterna märktes av . Samtidigt med detta uppstod ett vakuum. Om inte partiet fick vardagsberättelser sig till livs som de skulle göra politik av skapades en kultur av att partiet, i detta fall inledningsvis främst SSU, att formulera sina berättelser. Utan att lyssna först på arbetarrörelsen. Socialdemokraterna kapade banden med sin historia när de slutade lyssna och började prata desto mer. För flera decennier sedan.

Inte har det förbättrats av att Karl Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, är en del av denna kultur. “Kålle ” är mer politiker än Stefan Löfven med sin bakgrund som ordförande i SSU. SSU är de som drivit tesen om den vinnande berättelsen hårdast. Stefan Löfven skulle sannolikt blivit en bättre LO-ordförande än Thorwaldsson då han aldrig lämnade den fackliga banan. Samtidig som “Kålle” skulle blivit en bättre politiker än Löfven då han tidigt engagerade sig politiskt och i praktiken lämnade den fackliga banan för att senare i livet få ordförandeskapet som förläning. So wie so ser vi effekterna idag. LO:s utveckling, från en organisation som ser till arbetarnas villkor till att bli en postmodern floskelfabrik, är därmed naturlig. Lika naturlig som LO:s årliga bidrag till bland annat Politism som pratar mer om antirasistiskt genustänkande och postmoderna berättelser än arbetares villkor. LO:s medlemsavgifter går mer till detta än att driva opinion för bättre arbetarskydd och bättre villkor för sina medlemmar.

Idag är berättelsen det centrala inom socialdemokraterna. En bra berättelse kan bana vägen för en lysande karriär. En kultur har skapats där målet med samhällsbygget, berättelsen och verkligheten inte hänger ihop men samtidigt blandas ihop. Vad som är berättelse och vad som är en saklig framställan klarar inte längre partiledningen att hålla isär. Istället för en berättelse om framtiden har den postmoderna kulturen och de hårt drillade medarbetarna börjat skriva en berättelse om hur de tror världen ser ut.

Att kabinettsekreterare Annika Söder på Utrikesdepartementet är fixerad vi ”Berättelsen om Sverige” är ingen hemlighet. Inte heller att den politiska ledningen på UD isolerar sig allt mer från övriga på myndigheten. Allt fler källor på utrikesdepartementet vittnar om en irritabel kabinettssekreterare som reagerar aggressivt på varje negativt vinklad nyhet om Sverige utan att ha någon interaktion med en myndighet som kan förse henne med fakta. Oavsett om den är en korrekt sakframställan eller inte så skapas beslutsunderlag på grund av olika fabricerade relativistiska postmoderna berättelser. Det blir därmed ingen överraskning när den utrikespolitiska ledningen överraskas när verkligheten och omvärlden inte stämmer överens med sin egen berättelse om hur det ser ut. De politiskt sakkunniga har inte kunnat hålla isär vad som är berättelse, eller önskad verklighet, och verklighet. Utrikesdepartementet har gång på gång, efter kraftiga felbedömningar, blivit överraskade av omvärldens reaktioner på olika utspel.

När rådgivarna påstår att kartan ser ut på ett visst sätt, deras berättelse, och ministrarna – inklusive statsministern – agerar efter den beskrivningen och utfallet blir något för alla obegripligt så beror det på att de postmodernt skolade rådgivarna ritat upp fel karta. En berättelse formad av egna önskemål om hur världen borde se ut.  Berättelsen slår fel och levererar ofta tillbaka ett svar som antingen inte ledningen förväntat sig alternativt inte förstår – svaren stämmer inte överens med deras egen berättelse.

Kanske är det så att regeringen Löfven bli den regering som till slut gör upp med postmodernismen inom politiken. Att det för alla andra blir uppenbart att det går inte att regera ett land med en karta ritad med postmoderna tänkare vid tangentbordet. Att för att regera ett land krävs något annat än att fokusera på berättelser och önsketänkade.

Regeringen Löfven i allmänhet och kanske i synnerhet utrikesdepartementet under Margot Wallström men främst Annika Söder, kabinettssekreterare och den som egentligen styr UD, kan bli de som visar vägen men utan att förstå det. Resultaten  manar andra politiker till att återta sans och förnuft istället för relativa berättelser och önsketänkande.

Att förstå vilka berättelser som socialdemokratin ska lyssna på kommer bli avgörande för socialdemokratin. Om socialdemokratin skall lyssna på berättelser från människors verklighet, och återknyta banden till Branting, Hansson och Erlander och skapa en politik ur människors vardagsproblem.  Eller om Löfven anser att väljarna skall lyssna på Annika Söder, SSU:s och Socialdemokrater för Tro och Solidaritets berättelser om hur de tycker att världen ser ut och blandar samman mål och nuläge.

Regeringen Löfven kan mycket väl visa vägen till Socialdemokraternas undergång om inget dramatiskt uppvaknande sker på kongressen. Om inte statsministern och hans ministrar börjar välja medarbetare med större omsorg och väljer vems berättelser som skapar beslutsunderlaget. Även om statsministern mer eller mindre kommer befinna sig på en resa i Sverige fram till valet 2018 så finns hela hans stab runt honom som reglerar vad han ska se och vad som skall berättas. Den kultur som finns har inte städats ut.

Socialdemokratiska ideal kommer dock alltid finnas. Men kanske de bli utan hemvist i några decennier om han inte lyckas.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med oavslutade studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.