Tyskland: Schulz bakom masken

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Martin Schulz har just valts till  ordförandeposten hos de tyska socialdemokraterna. Därmed också som mannen som ska ska utmana Angela Merkel vid de tyska valet i höst. Men vill verkligen tyskarna ha Martin Schultz som kansler? Vill man inte bara rösta bort Merkel ? På ytan verkar Martin Schulz, tidigare ordförande i Europaparlamentet, nu ta Tyskland med storm i i sin kamp för att efterträda Angela Merkel som kansler i höst.

Det finns mycket att läsa om Schulz just nu. Sådant som handlar om hans ursprung i staden Hehlrath, nära Aachen. Man lyfter fram hans fotbollsskada som ledde till en period av alkoholism, nykterismen som följde, hur han startade en bokaffär, blev borgmästare, därefter EU-parlamentariker, ordförande av parlamentet och nu ledare för SPD.

Men i grunden säger detta inget om vad vi kan vänta oss av denna nykomling till tysk toppolitik. Vad är han för sorts politiker? Vilka har varit hans drivkrafter, vilka är hans fiender och vad för sorts politisk stil har han haft i europaparlamentet?

För att förstå det är det inte på uppväxten nära belgiska och holländska gränsen man ske se på utan hans tid i Bryssel. Martin Schulz har under sin tid som ordförande för europaparlamentet haft en mycket ideologisk och politisk ledarstil. Tillsammans med Jean-Claude Juncker, kommissionens president och ledarna för de konservativa och socialdemokratiska partigrupperna har han skapat en stark och dominerande ordförandepost. Ordförandeskapet, som under hans föregångare mer liknat den svenska talmansrollen, gjordes om och många kompetenser flyttades över från tjänstemannaorganisationen till hans politiska kontor. En av de första fienderna han skapade var Klaus Welle, tysk och konservativ från EPP och generalsekreterare för parlamentet. Welle har under lång tid drivit att parlamentet ska modelleras på den amerikanska kongressen med starka individuella mandat för parlamentarikerna, stor möjlighet för självständigt agerande och en stark tjänstemannastab som kan bistå politikerna i deras arbete. Detta slog Schulz ner stenhårt på. Han ville absolut inte stärka parlamentarikernas ställning till priset av att ha svagare partigrupper. För Schulz har det varit centralt att hans egen post som ordförande ska ha som mål att vara chefsförhandlare mellan partigrupperna med målet att skapa starka majoriteter som kan bedriva en pro-europeisk linje både gentemot kommissionen och ministerrådet. Det tydligaste exemplet på detta är hur han tillsammans med sin goda vän Jean-Claude Junker, kommissionens ordförande, ingått i G5. Den här sammanslutningen, bestånde av Schultz själv, Juncker, ledarna för EPP och S&D samt Junckers vice-ordförande i kommissionern Frans Timmermans, hade långa månatliga middagar för att diskutera EUs framtid. Inte minst sysselsatte de sig med modeller över hur de skulle sy ihop starka majoriteter.

Dessa stängda möten var hans säkraste sätt att tillsammans med Juncker bedriva en pro-europeisk linje. Med tanke på att Juncker och Schulz ringde varandra varje morgon mellan sex och sju visar på deras nära samarbete. Hans filosofi var att vid de informella träffarna skulle den politiska inriktningen utformas. Därefter var det Junckers uppdrag att leverera förslagen till parlamentet, varefter de två institutionerna tillsammans kunde agera gemensamt mot ministerrådet. 

Schulz har också stadigt arbetat för att placera tysktalande socialdemokratiska allierade på flera toppositioner vilket fått kritik på flera håll och kanter. Enligt flera intervjuade parlamentariker har Schulz sätt att arbeta skapat stor frustration inom framförallt den socialdemokratiska partigruppen. Många har sett honom som mer mån om sin vänskap med Juncker än över hur hans egna partikollegor ska få igenom sin politik.

Bilden som framträder är den av ett politiskt djur som vill vara säker på sin vinst innan ens plenum är kallat. En man som tror på kompromissen och på det viktiga i informella kontakter och maktnätverk. Frågan som kommer att ställas till tyska väljare är inte om hans slogans om social rättvisa och ett starkare EU är sanna. Utan snarare om de har mage att acceptera en man som tror mer på att agera bakom lyckta dörrar och gör varje position han intagit till en politisk plattform som dämpar kringliggande ljus.

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.