Ann Heberlein: Det värsta är likgiltigheten

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

”Det värsta är likgiltigheten”, sade han, polisen som jag hamnade bredvid på en större bjudning för någon vecka sedan. Han – en man i femtioårsåldern med närmare trettio års erfarenhet av polisarbete – pratade om våldtäkter.

”Det är något nytt som jag noterat de senaste åren – de misstänktas likgiltighet. När vi plockar in dem känns det som om de bara rycker på axlarna. De är likgiltiga”, sade han. ”De skäms inte. De försöker inte ens skylla ifrån sig eller komma med bortförklaringar. Det är som om de inte bryr sig om att de är misstänkta för våldtäkt. Som om det inte spelar någon roll.”

Min bordsherre polisen beskriver en skrämmande värderingsförskjutning: Att misstänkas för våldtäkt är inte mycket att jaga upp sig för. Att tvinga sig på någon sexuellt, mot hennes vilja, är inte längre tabu, något att skämmas för – något att ens försöka dölja.

Det är mot den bakgrunden vi kan förstå tilltaget att livesända en gruppvåldtäkt på nätet. Händelsen jag refererar till skedde i Uppsala, natten mellan den 21 och 22 januari. Tre män våldförde sig på en kvinna, tillsynes utslagen av alkohol. Alltihop sändes live i en grupp på Facebook. I veckan kom ännu en våldtäkt som spridits på sociala medier till polisens kännedom – också denna gång en gruppvåldtäkt med flera gärningsmän och en kvinna. Den filmade våldtäkten ska ha ägt rum på ett hotell i Uppsala någon gång i januari och har spridits på snapchat . Hilde Wiberg som arbetar på socialförvaltningen i Uppsala berättar att det blir allt vanligare att publicera olika typer av övergrepp på sociala medier. När Hilde Wiberg besöker skolor för att tala om just övergrepp berättar allt fler elever om just detta – övergrepp och våld på sociala medier.

Utvecklingen skrämmer mig. Skamlösheten i att medvetet dokumentera och sprida filmer och bilder på övergrepp, där man själv tydligt deltar som förövare röjer en moralisk avgrund. Människor, ofta unga, som utan att blinka publicerar material där de utför övergrepp är människor som lider av en total respekt för både vår gemensamma moral och för vårt rättsväsen. Samma respektlöshet för både moral och lag präglar de sexuella ofredanden som förekommer på badhus och festivaler, helt öppet, mitt bland folk med stor risk att bli påkomna. Män, som tillsammans med andra män, går samman i grupp för att ge sig på ensamma kvinnor sexuellt, ger uttryck för värderingar som jag upplever lika främmande som skrämmande.

Jag undrar hur det går till när de pratar ihop sig om att ofreda och tafsa på en kvinna eller flicka. Bestämmer de sig innan de kommer till badhuset? Är det i själva verket syftet med besöket – att föra upp fingrar i en okänd flickas vagina? Tafsa på någon i vattenrutschbanan? Klämma på en främmande kvinnas bröst? Hur gör de när de väljer ut sitt offer? Pratar de med varandra eller räcker det med blickar? Och varför bryr de sig inte om risken att bli upptäckta? De uppvisar samma likgiltighet som min bordsherre polisen talade om, samma skamlöshet som de män som publicerar bilder på sociala medier av övergrepp som de deltagit i. Samma attityd av ”jag kunde inte bry mig mindre”. 

Den bristande respekten ger avtryck i BRÅ:s slutliga statistik för anmälda brott 2016. Antalet anmälda våldtäkter har ökat med 13 % mellan 2015 och 2016 och antalet anmälningar om sexuellt ofredande har ökat med 21 %. Om vi ser på utvecklingen i ett längre perspektiv är ökningen nästan surrealistisk. Mellan 2007 och 2016 ökade de anmälda våldtäkterna med 41 %. Ökningen gällande anmälda sexuella ofredanden är enorm – en ökning på 71 % mellan 2007 och 2016. Ökningen gällande våldtäkt kan delvis förklaras med att sexualbrottslagstiftningen skärpts i två steg i närhet till perioden – 2005 och 2013 – men det förklarar knappast hela ökningen. Och ökningen av sexuella ofredande på hela 71 % – hur ska den förklaras?

I polisens ”Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder” (maj 2016) framgår att en del av det som betecknas som sexuella ofredande utgörs av sexuella trakasserier på nätet. Dock påtalas en ökning av tafsningar av män i grupp på offentliga platser. Polisen pekar mycket tydligt ut gruppen ”ensamkommande flyktingbarn” som gärningsmän vid majoriteten av de övergrepp som tycks vara ett relativt nytt inslag i Sverige – unga män som i grupp ger sig på unga flickor på offentliga platser, som parkområden, simhallar, busshållplatser, festivalområden. Den här sortens sexuella ofredanden har ökat markant, enligt både polisens tidigare nämnda rapport och BRÅ:s statistik. Också den senaste nationella trygghetsundersökningen, NTU, visar att utsattheten för sexualbrott har ökat. Enligt NTU har utsattheten för sexualbrott ökat från 1,0 % av befolkningen 2014 till 1,7 % 2015. Mest utsatta är unga kvinnor mellan 16 och 24. I den här gruppen uppger 9 % att de blivit utsatta för sexualbrott under 2015.

Den enda rimliga tolkningen är – givet BRÅ:s statistik, NTU:s resultat och polisens utredning – att sexualbrotten faktiskt har ökat. Jag är trött på alla desperata försök till bortförklaringar – ”ökad anmälningsbenägenhet”, ”ändringar i lagstiftningen”. Ett av de märkligaste försöken att rationalisera bort BRÅ:s statistik råkade jag ut för i en tråd på Facebook häromdagen: ”Jag tror inte på sådana sajter som Avpixlat, Fria Tider och BRÅ.” Mannen ifråga litar enligt egen utsago mer ”på BBC, Guardian och DN”. Enligt den här snubben går BRÅ rasisternas ärenden och är alltså, enligt honom, lika tillförlitliga som Avpixlat… Bakgrunden är sannolikt BRÅ:s rapporter om invandrare och brott, 1996 och 2005, som visar på en kraftig överrepresentation av män från Mellanöstern och Nordafrika vid sexualbrott.

Själv anser jag att läget är alltför akut för att försöka överbevisa våldtäktsförnekare. Det sexuella våldet har ökat, och vi måste agera nu. Jag tror att min bordsherre polisen är något viktigt på spåren – det vi ser är en radikalt förändrad attityd i relation till sexualbrott.

I vissa grupper betraktas det uppenbarligen som ett tillåtet, till och med beundransvärt beteende, att antasta och ofreda kvinnor. Så måste de organiserade övergreppen på badhus och andra offentliga platser förstås: som en handling man utför tillsammans, med varandras godkännande. Det skiljer sig från de gruppövergrepp vi sett i Sverige tidigare som skett i samband med stort alkoholintag, ofta på efterfester som spårat ur – alltså i situationer där människor överträtt sina vanliga gränser och utfört handlingar de annars skulle fördömt. Att filma och lägga ut ett övergrepp till allmän beskådan, att på dagtid, spiknykter, mitt bland badande familjer och badvakter attackera en flicka sexuellt visar en helt annan inställning. Man skäms inte, man är inte rädd för att bli upptäckt, och man bryr sig inte när man blir påkommen och anklagad.

En av de viktigaste förklaringarna till frånvaron av skam och likgiltigheten inför anklagelsen om att ha begått ett sexuellt brott handlar, tror jag, om de ofta alltför milda påföljderna. Det kostar alldeles för lite att våldta eller ofreda en kvinna sexuellt – och är du inte straffmyndig kommer du undan helt. De pinsamt låga påföljderna sänder helt fel signaler – som om vi inte bryr oss. Som om vi är likgiltiga för det lidande och den kränkning den våldtagna kvinnan utsätts för. Om inte samhället bryr sig – varför skulle våldtäktsmannen bry sig?

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se