De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Det finns böcker som är underhållande och roande för stunden. Det finns böcker som skänker kunskap, böcker som är fulla av information och fakta, böcker som bär ett budskap, böcker som vill övertala dig till det ena eller det andra. Och så finns det böcker som berättar något väsentligt om livet, om att vara människa, på ett sådant sätt att det inte bara skänker kunskap utan faktiskt insikt, som låter läsaren liksom kika in i huvudet på en annan människa, så övertygande att du för en stund lever i hennes verklighet, blir till någon annan. En sådan bok har Johannes Anyuru skrivit. Bättre än så här blir inte litteratur.

Jag ger mig i kast med Anyurus roman med ett visst motstånd – en bok som blivit höjd till skyarna av en enig kritikerkår väcker den reaktionen hos mig. Ämnet, jihadistisk terrorism och ett framtida Sverige som bygger förintelseläger för att utrota muslimer, väcker mer irritation än förväntan hos mig. Anyurus berättelse fångar mig, trots mina dubier, omedelbart. Det är länge sedan jag läste en roman som engagerar mig i samma utsträckning som De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det finns ett driv och ett spänningsmoment som gör att jag måste tvinga mig att läsa långsamt. Anyurus poetiska prosa kräver tid, och hans vackra, ofta mångbottnade formuleringar bör inte slarvas över.

Egentligen är berättelsen helt orimlig. En flicka, inlagd på rättspsyk efter att ha deltagit i ett terrordåd i en bokhandel, hävdar att hon kommer från framtiden. En författare, muslim liksom flickan, får kontakt med henne och hon skriver ned sin berättelse för honom att läsa. Hon är sänd från framtiden med ett uppdrag – uppdraget är att avvärja terrordådet i bokhandeln för att rädda Sveriges muslimer. Dådet blev nämligen starten för en process som ledde till att de svenska muslimernas hela existens hotas. Som en reaktion på terrordådet inför staten värderingskontrakt, och den som inte skriver under betraktas som Sverigefiende och interneras i läger där de dagligen undervisas i den svenska värdegrunden och utfodras med griskött. 

En dystopi, alltså, med surrealistiska inslag. Det är ett mått på författarens skicklighet att jag nästan omedelbart släpper invändningar angående det orimliga i tidsresor. Jag tror på berättelsen. Flickan från framtiden har rest tillbaka till en tid och en plats som påminner om min tid och plats på jorden, Sverige i slutet av 2010-talet. Jag känner igen miljöerna, tankarna, farhågorna, typerna. Ändå är det varken min tid eller plats som skildras, mer än på ett ytligt plan. Flickan från framtiden, liksom författaren som besöker henne, delar samma erfarenhet – erfarenheten av att leva i ett land som är deras hemland och ändå inte. De är svenskar och ändå inte, och det är en dubbelhet jag aldrig behövt leva med. Det kan vara en rikedom, säkert, men också skapa en känsla av hemlöshet och den tomhet som flickan från framtiden beskriver. Det är en situation, ett existentiellt tillstånd, som jag aldrig kommer att kunna förstå fullt ut, men som jag tror att jag förstår lite bättre efter att jag läst Anyurus bok än innan jag läste den.

Anyurus roman rymmer många bottnar och ställer, på ett lågmält sätt, de riktigt stora frågorna – om kärlekens väsen, om identitet, om offerskap och skuld och om ondska. Vad får en människa att överträda gränsen? Att utföra en vidrig handling? Anyuru ger inga svar, och det är bokens största styrka och en författares främsta dygd: Att inte falla i fällan att skriva läsaren på näsan. Anyurus bok kommer att leva länge i mig.

 

Ann Heberlein 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se