Försvarsmakten: En postmodern politisk och relativistisk nickedocka?

Regeringen inrättar en ny professur för att hedra den förra utrikesminister Anna Lindhs minne. ”The Anna Lindhs chair of Women, Peace and Security” kommer att vara knuten till Försvarshögskolan rapporterar Aftonbladet. Ett regeringsbeslut som blir själva kronan på verket på utvecklingen av Försvarsmakten till en postmodern relativistisk nickedocka.

– Det här initiativet ska vägledas av tre ord som Anna Lindh gärna återvände till ”människovärdet är grunden”, sa utrikesminister Margot Wallström.

Att en professur inom området kan komma att bidra till utrikespolitiska studier finns det sannolikt fog för men frågan är om FHS, Försvarshögskolan, är rätt myndighet. Den förre kaptenen Jens Kittel, likt många andra, ser med viss förvåning på hur FHS och Försvarsmakten utvecklas i en alltmer genderorienterad postmodern och relativistisk verksamhet istället för att premiera yrkeskunskaper. Överlag har den den svenska försvarsmakten förändrats i grunden sedan 25 år. Och även fast FHS och FM är separata myndigheter har FHS den egenheten att den producerar dagens och morgondagens officerare till FM. De är att se som en enhet i symbios med varandra.

Den politiska sensibilitet som kommit att prägla försvarsmakten, som förr var känd för sin utmärkta ledarskapsträning, är något som förvånar. Likaså förhållningssättet till bland annat media.

Jag har flera gamla kurs- och yngrekurskamrater samt tidigare förbandskollegor som idag är flaggmän, eller amiraler respektive generaler. De går inte att känna igen, allra minst i umgänget med media. Den politiska sensibiliteten har sett ut att tillta i direkt proportion till deras befordran. Amiralen Anders Grenstad är ett exempel på detta när han nervöst bad media om ursäkt för att han vilselett dem under en underrättelseoperation. Försvarsmakten lämnade medvetet felaktiga uppgifter om platsen där den misstänkta u-båten var synlig. Det var SVT som var först med att rapportera om de felaktiga uppgifterna.

– Vår avsikt är inte att vilseleda medier, men vi ville inte ge en eventuell motståndare information, säger Anders Grenstad till Expressen.

En amiral, som under sin tid som ung officer vid ett ytattackförband var känd för sin raka rygg och sin målmedvetenhet ska inte behöva stå och ursäkta sig inför pressen med krökt rygg och mössan i hand för att han behöver göra sitt jobb. En amiral har ”ankare i mössan” och kan mer än så. Han får nu sällskap av amiralen Ewa Skoog Haslum som menar att en professur inom gender visst skall ses som naturlig på FHS. Även Skoog Haslum har kompetens nog att förtjäna sina eklöv på rena yrkesmeriter istället för den politiska sensibilitet hon visar upp.

Jag uttryckte min stora skepsis mot den inriktning som FHS styrt in på tidigare, kanske främst i en debatt i SR P1 Konflikt med professor Robert Egnell, numera verksam vid FHS. Egnell har senare gjort klart att han med största nit kommer driva att genderperspektivet genomsyrar all utbildning av framtidens militära chefer och ledare.

Att detta synsätt har varit dominerande länge erfor jag för första gången på en underrättelsekonferens som genomfördes i norra Sverige för knappt tio år sedan med fokus på Mellanöstern. Det var första gången jag träffade bland annat Magnus Ranstorp och vi hade genomgångar från bland annat MI 6 och även befälhavarna från den ”Gröna zonen” i Bagdad hade flugits in. Hårda fakta, stringens och djupa samtal med fokus på terrorism och klanorienterad extremism dominerade konferensen de första dagarna. Tills den nyss hemkomne kontignentchefen för vårt förband i Afghanistan inledde sin dragning.

Innan genomgången han hade skulle vi lyssna på klassisk musik och se på naturbilder från Afghanistan för att komma i “rätt sinnesstämning”. Karln var besatt av gender i likhet med vad som framkom i SR Konflikt. För den tränade och erfarne är den formen av lyckade operationer inte en fråga om genderperspektiv. Det är en fråga om klassisk operativ underrättelsetjänst om ett förband skall komma hem vid liv eller inte. Att som underrättelseofficer först göra en socioekonomisk analys av ett samhälle innan man går in med förbandet är grundläggande om förbandet skall lyckas. Vem bestämmer, var leker barnen, var hämtas vattnet, hur ser maktstrukturerna ut. Vem är med vem. Finns det några markörer. I  fallen hur lokalbefolkningen, framför allt barn och kvinnor rörelsemönster, kan man sluta sig till att det är relativt ofarligt och därmed en lämplig väg att gå in. Det behövs ingen specifik genderanalys då den redan omfattas av de klassiska underrättelsemodellerna. Som tycks ha glömts bort.

Det är ingen hemlighet att jag trampar runt en del i MENA-området. Från Dahkla i väster till Bekaadalen i öster. Och längre österut är jag på väg. Jag träffar på allt från fältoperatörer och spaningssoldater till generaler och underrättelsefolk på dessa resor. Skillnaden kan inte vara större när jag sedan jämför med det jag ser av den svenska officerskåren som präglas alltmer av politisk sensibilitet och ängslighet i relationen till media. 

Som om tron var att om bara Försvarsmakten i ännu större utsträckning pratar politikernas språk och lyfter de områden där de tror det kan gynna sina karriärer så får Försvarsmakten mer pengar. Utfallet de senaste 25 åren pekar i motsatt riktning vilket dagens flaggmän, det vill säga amiraler och generaler, bör fundera något över och vår förmåga är snart nere på sådana nivåer att vi inte har något försvar. Trots löften om motsatsen och en glad statsminister i en stridsvagn på Gotland som säger att det ska göra ont att anfalla oss.

Det ska inte bara göra ont. Det ska inte gå är en rimlig ambition som bör framföras av dagens flaggmän när de äskar adekvata resurser. Där ingår inte engagemang i Pride eller genderperspektiv som översta raden i budgeten.

Ett exempel på en yrkesheder som inte finns kvar i Sverige, i en försvarsmakt som inte har några pengar alls, är det vi ser i Libanons flygvapen. Sedan vapenstilleståndet efter inbördeskriget och den senare syriska ockupationen får detta flygvapen i praktiken inte inneha stridsflygplan. I ett hörn på flygasen utanför Beirut står tre stycken Hawker Hunter och rostar sönder. Flygplanet är från 1950-talet och återfinns i den övriga världen endast på museum. De Mirage de tidigare hade såldes till Pakistan av dels ekonomiska skäl, dels att vare sig Israel eller USA ville riskera att dessa föll i Hizbollahs händer. Men trots detta utvecklar de – med stolthet – det de kan med det de har. Och slåss framgångsrikt. De har utrustat sina få helikoptrar med vanliga fällbomber när de bekämpar bland annat IS – avlöpare samtidigt som de tagit de automatkanoner som fungerar från de nu odugliga Hawker Hunter och monterat på helikoptrarna. De gör sitt bästa i en region där det tredje världskriget brutit ut. De försvarar sig med stor framgång givet sina förutsättningar. Och utan svensk gendercertifiering.

De israeliska kvinnliga officerare och soldater jag mött har en hårdhet och en yrkesstolthet som med råge överträffar en gendercertifierad svensk amiral eller general. De förra har det övertaget att de inte skolats i svensk gender och löser sina uppgifter med viss effektivitet och ett stort mått av självförtroende.

Män och kvinnor med stolthet. Som löser uppgiften med små ekonomiska medel. Utan att ett genderperspektiv på allt från bespisning eller hur man övar sprängda broar till hur man avlossar en robot behöver genomsyra hela verksamheten för att fungera.

I mina mörka stunder önskar jag att vi till slut går med i NATO. Det ser inte ut som vi kan komma tillrätta med försvarets alla problem, som nu marinerats i postmoderna teorier, själva. Alternativet är att ringa upp Kreml och be dom invadera oss för att lösa problemen med vår officersutbildning och vår “mind-set” åt oss. Nackdelen med det senare alternativet är att Vladimir Putin kanske inte vill lämna sedan.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.