Måttet på ett samhälle – hur bra det tar hand om sina minsta

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Vi hade inte varit i huset på Österlen på några månader när vi kom dit i måndags. Påskliljorna stod i blom, fruktträden blommade och jag kunde skörda rabarber till vårens första rabarberpaj. Det var utkylt i huset och möss hade varit på besök i skafferiet. Det får man räkna med när gamla hus på landet står tomma. Min man gick ut i stallet för att hämta in ved så att vi kunde tända kaminen och jaga kylan ur huset. Jag sopade ihop muslort och slängde ett paket knäckebröd som mössen knaprat på. Min man var tillbaka efter några minuter, utan ved.

”Du måste följa med ut i stallet”, sade han. 

I stallet hade någon bäddat med trasmattor, kasserade schabrak, handdukar och dynorna till våra trädgårdsmöbler. I en bokhylla placerad vid den primitiva sovplatsen stod diverse hygienartiklar prydligt uppradade – deodorant, rakhyvel, after shave, tandkräm, tandborste, corega tabs, kam och våtservetter. I en blå IKEA-påse som vi brukar bära ved i fann vi papperstallrikar, engångsbestick och matrester. En bibel låg längst ner i bokhyllan och mängder av cigarettfimpar var slängda på golvet. Huggkubben var fläckig av stearin, och värmeljus var placerade i bokhyllan.

Vi stod tysta och försökte ta in det som fanns framför oss: en okänd persons försök att skapa sig ett hem i vårt kalla och dragiga stall. Bland en massa bråte på golvet fann jag en anmälan om adressändring. Ett namn, ett personnummer och en adress att lämna, men ingen att flytta till  – raden för ny adress var inte ifylld. Jämte blanketten för adressändring låg ett recept, utfärdat på en vårdcentral i ett litet samhälle i Småland. Jag kände igen flera av preparaten: antipsykotika, sömntabletter, ångestdämpande. Övriga läkemedel visade sig vara blodförtunnande, mot halsbränna och antibiotika. Mannen som slagit läger i vårt stall tycks inte vara vid bästa hälsa. Av receptet att döma lider han av både psykiska och fysiska sjukdomar.

Han heter Lars och är född 1956. En man på sextio år som, av allt att döma, blivit vräkt från sin bostad och gett sig ut på vandring. Hans försök att skapa någon form av hem i vårt risiga stall var hjärtskärande. Ingen ska behöva leva så. Med hjälp av det personnummer som angavs på receptet och flyttanmälan och en vän med tillgång till diverse register fick vi fram en del information om denne hemlöse man. Det var ingen munter bild som framträdde. Lars är straffad flera gånger, för misshandel, grov misshandel, medhjälp till misshandel, diverse narkotikabrott, flera trafikförseelser av olika slag. Han har suttit inne några gånger och flyttat runt en del.

Den natten sov jag illa. Känslorna avlöste varandra – sorg, ilska och rädsla. Sorg vid tanken på alla människor som inte har någonstans att sova, att vara trygga och känna sig hemma. Ilska över att det överhuvudtaget får lov att vara på det här sättet. Hur är det möjligt att en äldre man, sjuk, missbrukare, övergivits av samhället? Rädsla, för att mannen som tagit sin tillflykt till vårt stall faktiskt inte verkar vara någon särskilt trevlig typ. En missbrukare med psykiska problem och ett digert brottsregister är inte en person jag vill ha sovandes i mitt stall. Jag tänkte på de hotfulla brev jag fått de senaste veckorna, brev med sexuella fantasier och hot i en makaber blandning. För en vecka sedan kom ett brev där den anonyme brevskrivaren inledde med att skriva ”tre timmar kvar att leva…”. Tänk om mannen i stallet hade slagit sig ner i vårt stall för att komma nära mig?

”Han är mer rädd för oss än vi är för honom”, sade min man som tyckte att det var osannolikt att den hemlöse mannen var ute efter mig. Morgonen därpå kom en av våra fåtaliga grannar gående utanför. Hon bor i Lund, och är, precis som vi, bara i byn på helger och ledigheter. Vår granne växte upp i byn och det visade sig att hon hade mer information om Lars som sovit i vår lada. Han hade varit fosterbarn i vår lilla by på sextiotalet. Det finns alltid en anledning, tänkte jag. Det var ingen slump att han sökte sig till just den här lilla byn på den skånska landsbygden. Kanske hade han goda minnen från sin tid som fosterbarn i vår lilla by? Jag hoppas det.

Måttet på hur bra ett samhälle är hur det tar hand om sina minsta. Ungefär så uttrycker sig John Rawls i A Theory of Justice och jag tycker att det är en god princip. Vårt samhälle har misslyckats med att ta hand om Lars. Lars är en människa som började sitt liv som fosterbarn, en människa som levt ett liv kantat av missbruk och kriminalitet. För honom återstår inget annat än att hoppas på att hitta en tillräckligt torr plats att tillbringa natten på. Så behandlar ett samhälle inte sina medborgare. Lars har varit i kontakt med kriminalvården, socialtjänsten, psykiatrin. Ingen har kunnat hjälpa honom. Nej, Lars har inte levt ett fläckfritt liv. Han har gjort flera dumma val. Han har skadat andra. Hans livsföring väcker inte sympati hos mig – men hans livsöde gör mig förtvivlad. 

Lars är inte ensam. Alltfler äldre människor – människor som levt helt andra liv än Lars, människor som arbetat och skött sig – har svårt att klara sitt liv och sin ekonomi. Enligt siffror från Eurostat ökar andelen fattigpensionärer i Sverige. Nästan var femte svensk över 65 år hamnar under gränsen för fattigdom. Totalt 355 000 svenskar befann sig 2015 under gränsen för fattigdom, vilket innebär att de har under 12 000 kronor att leva på i månaden.  Det är skamligt. Alltfler gamla hamnar också i hemlöshet, vilket flera medier rapporterade om 2014, till exempel DN . Sen kom flyktingkrisen och de hemlösa pensionärerna glömdes bort. Så har kan vi inte ha det. Alla – också människor som Lars – har rätt till en trygg ålderdom.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.