Melankolikern i medelåldern

Jonas Vesterberg

Marcus Birros nya roman, Lämna mig aldrig, är på sätt och vis en reseskildring. En fyrtioårskrisande mans förhållandevis motvilliga färd från melankolisk romantiker till någorlunda skeptisk realist. Det svarta tåget tuffar på genom ett grådaskigt Stockholm till tonerna av tonårsångestens klassiska klichéer: Kent, Imperiet, Bruno K Öijer. Det stannar då och då till vid billiga hak på Södermalm där drömmen om den eviga ungdomen fortfarande lever (”Ölen är blaskig men skummar ändå fint”) och fastnar på det eviga stickspåret: Vad är meningen med livet? Är det ens värt att leva?

Lukas är en lärare i fyrtioårsåldern, tillika tvåbarnspappa, som lojt och till synes passionslöst ligger med en av sina gymnasieelever, får sparken från sitt jobb och hamnar i skammens och skilsmässans skärseld. För författarens alter ego – man kan nog utan större tvivel utgå från att romanen till stor del är självbiografisk – är den så åtråvärda kärleken minerad mark: en krigszon där han alltid framstår som den evige förloraren.

Huvudpersonens passiva, ängsliga existens och hans sökande efter någon form av metafysisk förlösning för tankarna till Michel Houellebecqs romaner, där karaktärerna ofta är ensamma, medelålders män som tappat tron på kärleken, samhället, Gud, ja – förlorat hoppet om livet – samtidigt som de uppfylls av en krampaktig dödsångest.

Birros bok – låt vara att ångesten utlevs på Stockholms gator istället för i Paris – sällar sig till denna skola av uppgörelser med den postindustriella manliga identiteten. Men Lukas är mer mellanmjölk än rödtjut. Han har svalt det svenska mansidealet med hull och hår: han är konflikträdd, hunsad, undergiven.

”Vad jag än gjort i livet, var jag än hamnat, så har jag alltid haft blicken riktad, inte bakåt, utan neråt. Jag har haft blicken riktad neråt. Jag har längtat tillbaka till den där gropen jag kom ifrån.”

Lukas står maktlös gentemot Kvinnan, besatt av att finna nyckeln till meningen med livet i en annan person men samtidigt tillintetgjord av en smygande insikt att de gamla romantiska käpphästarna börjar bli så trötta att de snart klappar ihop.

Bokens första del är närmast en orgie i navelskåderi – förvisso poetiskt sådant, ibland till och med vackert i sitt bländande mörker. Men man börjar undra: när ska Lukas vakna upp ur sitt blodlösa, planlösa dagdriveri? Är han bara en blint egoistisk posör vars avgrundsdjupa ångest kommer ur en alldeles för priviligerad tillvaro och på tok för mycket meningslös fritid? Verklighetsflykten kan illustreras med det faktum att Lukas, när han hamnar i obekväma situationer, stiger ur sin kropp och betraktar sig själv utifrån, som en karaktär i en film.

Men när Lukas stöter på Malin, medlem av en stödgrupp för personer som förlorat någon närstående till självmord, tänds ett hopp om större självinsikt och kanske till och med en relation som grundar sig på ömsesidig respekt och närhet istället för svärmiska drömmerier.

Lämna mig aldrig är en Stockholmsskildring och bilderna av staden är ofta vackra och kärnfulla; men det är ändå Birros förmåga att gestalta den svenska melankolin i någon sorts skräckinjagande stilleben som verkligen imponerar:

”De strödda husen, ljusen där, ekborden, radhuslängorna, de obemannade bensinmackarna, vimplar och flaggor, pizzerior med märkliga namn, kala träd och gnetiga grenar, landsvägar som ingen rullar på längre, bondgårdar, och så de där smala vägarna med mötande bilar där lyktorna snirklar sig fram genom mörkret som faller redan klockan 14. Vemodet längs gågatorna i de små städerna en lördag klockan 17, när butikerna stänger, de öde, fula torgen, kommunhusen i sotigt tegel, granarna, sagolandet som försvann, som vi lämnade, som vi helt enkelt bara vände ryggen åt …”

Tyvärr lämnar romanen en del övrigt att önska både vad gäller struktur och intrig, och vissa karaktärer – i synnerhet kvinnorna – framstår som endimensionella. Om Birro hade lagt ner hälften så mycket energi på dessa områden som på sitt stundtals bombastiska metaforiserande så hade boken blivit mer spännande och engagerande. Trots detta griper berättelsen tag i mig. Kanske är det för att vi – herr Birro och jag – en gång varit reskamrater på detta svarta tåg.

 

Jonas Vesterberg

 

Adlibris, Bokus

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.