Nya Tider, bokmässan i Göteborg och vem som är vem i svensk kulturdebatt

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Söndag 23 Apr 2017 2017-04-23
E-post 0

127 personer som definierar sig som författare, protesterar i ett upprop publicerat på DN:s kultursida den 21 april: Protesten riktas mot Bokmässan i Göteborg, som för andra året i rad låter den tvivelaktiga tidskriften ”Nya Tider” hyra en monter under mässan. De 127 som protesterar låter meddela att de kommer att utebli från årets bokmässa om inte bokmässans ledning omprövar sitt beslut. Ingenting tyder emellertid på att beslutet kommer att omprövas. Således planerar de att närvara vid alternativa arrangemang på Litteraturens Hus och Världskulturarvsmuseet istället.

Det kan man ju inte ha några synpunkter på. Det är ingen plikt för författare att närvara vid bokmässan, och jag kan se det hedervärda i att en åsikt får konkreta konsekvenser. Förra årets upprop efter mässan tedde sig parodiskt – först åktes det till mässan, krängdes böcker och dracks gratisvin, sedan protesterades det. Årets försök att pressa bokmässans ledning att ändra sitt beslut innan mässan går av stapeln är rimligare.

Själv är jag av uppfattningen att uppmärksamheten kring Nya Tiders medverkan vid förra årets bokmässa bara gynnat dem. Nya Tider kan glädja sig åt både ökat presstöd och en större upplaga. Jag vill inte bidra till att Nya Tider får ännu mer publicitet och därmed blir kända för en än större potentiell läsekrets. Det martyrskap Nya Tider förlänas genom försöken att utesluta dem har en viss attraktionskraft. Varför bjuda dem på det? Jag tror inte heller på uteslutning som metod till demokrati. Bokmässans VD Maria Källsson tycks ha samma uppfattning som jag. ”Vi vill möta de antidemokratiska krafterna med demokratiska medel”. Mycket klokt. Låt oss nu hoppas att mässan står fast vid sitt beslut, och inte faller till föga för att en liten grupp ägnar sig åt utpressning.

Jag tror på samtal och diskussioner, inte på att tysta och utesluta meningsmotståndare – naturligtvis under förutsättning att de inte gjort sig skyldiga till lagbrott, som exempelvis hets mot folkgrupp. Då har de förverkat sin rätt att delta i demokratiska samtal.

Maria Källsson uppger i Svensk Bokhandel att bokmässan låtit experter på högerextremism granska Nya Tider. Granskningen fann inga direkta kopplingar mellan Nya Tider och våld eller andra lagbrott. Ingen av tidningens ledande personer har gjort sig skyldiga till brott, som exempelvis hets mot folkgrupp. De experter som granskat Nya Tider har inte heller funnit att tidningen publicerat något som strider mot svensk lag. Med andra ord finns det inga sakliga skäl att neka dem tillträde till mässan. Yttrandefriheten innebär att människor får säga både dumma, fördomsfulla och oaptitliga saker.

Som Athena Farrokhzad, till exempel. Farrokhzad är en av de 127 som hotar med bojkott av bokmässan. Hon är poet och, för den breda allmänheten, sannolikt mest känd för sitt våldsförhärligande sommarprat 2014.

Det renderade henne 17 anmälningar till granskningsnämnden. Givetvis friades hon – när vänsterextremister talar om att ”beväpna sig”, ”krossa maktens hjärta” och att ”vi måste störta regeringen” (se en mycket upplysande intervju med Farrokzhad på rummet.se 2014) tolkas det alltid som metaforiskt, aldrig som uppvigling eller uppmaning till våld. Så sent som i förra veckan publicerade ETC en relativiserande och djupt problematisk text av Farrokhzhad med anledning av terrordådet på Drottninggatan. ”…de ni utvisar flyr från en tusen gånger värre verklighet än den ni bevittande i fredags.” I Farrokhzads värld återkommer ständigt dikotomin ”ni” och ”vi”. Och det förhatliga ”niet” är såna som jag, det vill säga vita. Farrokzhad är mycket upptagen med ”vita människors privilegier, makt och tolkningsföreträde”. I både hennes poesi och i hennes politiska texter konstrueras vita som fienden, som ondskan, som dem som ska krossas.

Den idén delar hon med flera av de andra författarna som skrivit under uppropet. Felicia Mulinari, också hon poet och kolumnist i bland annat ETC och Feministiskt perspektiv har skrivit mängder av texter som kretsar kring ”vitas” makt, våra (orättvisa) privilegier och, givetvis, vår förkastlighet.

”Varje vit människa som tittar på mig kan vara någon som ska misshandla mig”

skriver hon i ETC och fortsätter med att berätta att ”de vita männen skrämmer mig. De vita kvinnorna med”. I Mulinaris paranoida verklighetsuppfattning är alla vita människor med makt att ta romernas barn ifrån dem eller verkställa diverse rasistiska myndighetsbeslut. ”Staten effektiviserar rasism”, konstaterar Mulinari.

Vic Vem, en person som presenteras som poet på uppropet mot bokmässan, hemfaller till direkta konspirationsteorier i sitt verk ”En svensk tiger” som för den intresserade går att beskåda på youtube. Det ena absurda påståendet efter det andra rappas fram på bruten svenska. Det sitter ”en minihitler i riksdagen” och ”polisen är Gestapo som jagar folk i tunnelbanan” är några av hans häpnadsväckande påståenden. Vic Vem presenterar en bild av Sverige värdig George Orwell. I Sverige får medborgarna, enligt denne Vic Vem, inte tänka och känna vad de vill. Befolkningen bedövas med tv-underhållning och alla är rasister. Ja, alla vita alltså.

Bland de mer seniora författarna återfinns också en hel del namn med tvivelaktigheter i bagaget. Professor Mattias Gardells lite väl vänskapliga förhållande till Muslimska Brödraskapet och hans ställningstagande i Israel/Palestina konflikten gör mig skeptisk. Göran Rosenbergs engagemang i Palestinagrupperna på 1970-talet ter sig i mina ögon tämligen suspekt. Gunnar Ekberg beskriver i boken ”De ska ju ändå dö” Palestinagruppernas samarbete med PLO och PFLP, en marxistisk terrororganisation som gjort sig skyldiga till mord och flygplanskapningar. Författaren Johannes Anyurus vurm för Svarta Pantrarna kan man också känna sig lätt frågande inför.

Jag uppfattar flera av de nämnda författarna som öppet rasistiska. Deras texter osar av hat och fördomar mot oss som i deras ögon är vita.

Flera av dem har också utan att blinka föreskrivet våld som en metod för förändring.

Det tycker jag är ytterst tveksamt i ett demokratiskt land som Sverige. Trots mina invändningar har jag inget behov av att tysta dem eller utesluta dem. De har rätt att beskriva sin bild av världen, sina erfarenheter och sina tankar, precis som jag – och, för den delen, Nya Tider. Jag är övertygad om att vi slår in på mycket farliga vägar om vi ger vika för den här sortens krav på att tysta människor med misshagliga åsikter.

Det förvånar mig inte att individer med en antidemokratisk agenda, som exempelvis Farrokhzhad, förespråkar uteslutning och munkavel – men det förvånar mig att författare som Peter Englund, Sara Stridsberg, Anna-Karin Palm, Carin Franzén, Eva Ström och Aris Fioretos lånar ut sina namn och sin legitimitet till antidemokratiska krafter. 

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se