Potifars hustru: Längs antisemitismens stigar

Att granska den svenska utrikes- och biståndspolitiken låter sig inte göras ostraffat. Det är som att anklaga Potifars hustru för försök till otrohet. Men granskningen krävs då det visar sig att Sverige inte alls i praktiken står bakom en tvåstatslösning. Tvärtom agerar Sverige med alla tillgängliga resurser för en palestinsk enstatslösning genom biståndspolitiken. En biståndspolitik där ansvaret ligger på den politiska nivån då detta är ett av verktygen i den utrikespolitiska verktygslådan.

Den svenska retoriska politiken för Israel – Palestina bygger på en tvåstatslösning baserat på 1967 års gränser. En tvåstatslösning, och inget annat. Så lyder även budskapet från den palestinske presidenten Mahmoud Abbas vid FNs människorättsråd när de senast sammanträdde. Målet för de kompromisslösa orden var Donald Trump, som svajar om lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina.

Som ett led i detta bedömde Margot Wallström 2014 att ett erkännande av Palestina skulle underlätta processen. Idag är de svenska relationerna med Israel bottenfrusna. Det svenska särskilda sändebudet kommer inte att bjudas in, eller godkännas som part, av Israel i några förhandlingar. Sverige kan i praktiken utse ett halvt UD som särskilt utsedda, ingen kommer ändå bjudas in till de samtal som skulle kunna leda framåt. På goda grunder.

Svenskt bistånds kravlösa utformning ger en i praktiken heltäckande förklaring vad Margot Wallströms ord är värda.

Den inledande frågan är dessutom om det ens finns ett underlag att förhandla om eller en part att förhandla med. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har inget förhandlingsmandat om vilket territorium som palestinierna gör anspråk på då vare sig Hamas eller Al Fatah har ratificerat och godkänt Camp David – avtalet.

Mahmoud Abbas vet att han aldrig kommer kunna ge efter ens en procent av ens Israels ursprungsterritorium. Ens från sin egen organisation kan han få ett mandat. För Abbas finns inget annat alternativ än en palestinsk enstatslösning i i ett längre perspektiv. Det vet han. Det vet Margot Wallström. Det vet samtlig personal om på Sida som är engagerade i biståndsarbetet. Inte ens bland palestinierna finns en enighet efter Camp David om vad som är det territorium de gör anspråk på. Vad som är dagens Palestina.

Före sexdagarskriget 1967 kontrollerade Jordanien det vi idag kallar Västbanken. Jordanien erövrade detta område då arabvärlden förkastade FN:s delningsplan 1947 som delade det då brittiska mandatet i två stater: en judisk och en arabisk. Istället för att acceptera delningsplanen och på så vis kunna upprätta en palestinsk stat, invaderade palestinierna tillsammans med sex arabiska arméer den nyetablerade staten Israel med avsikt att utrota de judar som befann sig där, blott tre år efter att den nazistiska Förintelsen av Europas judar nått sitt slut.

Efter att Jordanien erövrat Västbanken 1948, och fram till då området kom under israelisk kontroll 1967 på grund av påtvingat militärt självförsvar under sexdagarskriget, diskuterades inte frågan om palestinsk självständighet över huvud taget i internationella sammanhang. Inga fredskonferenser eller FN-resolutioner uppmanade någonsinJordanien att medverka till upprättandet av en palestinsk stat. Israel har framfört eller accepterat sex fredsförslag med palestinierna: 1937, 1947, 1967, 2000, 2008 och 2014. Det palestinska ledarskapet har förkastat dem alla.

Detta är det sakläge som vi bör ta med oss. Ett sakläge som visar sig genomsyra svenskt bistånd till Palestina. Förkasta alla förslag till fredlig lösning.

Att den palestinska befolkningen i Israel, Judéen och Samarien samt på Gaza-remsan lider svårt är nog alla överens om. Israel är, trots att de är den enda demokratin i västerländsk mening i Mellanöstern, inte en perfekt demokrati. Situationen är extra svår i Östra Jerusalem och Hebron med återkommande markannektioner och fördrivning av palestinska markägare. Hål som ersätts av bosättare. Det finns ett behov av en stark rättsstat men i en stat utan territorium (palestinierna har inte definierat detta, än mindre ratificerat någon fredsprocess) faller oftast stödet platt.

Ett av de biståndsprojekt som Sverige är delaktigt i är ett EU-gemensamt projekt för att bygga upp bland annat ett fungerande rättsväsende. Som del av detta rättsväsende hör bland annat ett fungerande advokatsamfund. Ett sådant grundades, Palestinian Bar Association (PBA), med säte i bland annat Gaza.

I grunden syftar EU och Sveriges stöd till bland annat PBA till att stärka arbetet för palestiniernas mänskliga rättigheter. En ädel, och i allra högsta grad angelägen, satsning. Palestinierna behöver bygga upp en fungerande rättsstat. Men.

  • I artikel 27 i PBA stadgar förbjuds medlemmarna explicit att samarbeta med staten Israel samt israeliska medborgare.
  • 2015 erhöll Muhammad Halabi, som knivmördade två israeliska medborgare, en postum examen i palestinsk lag av PBA. Halabi benämndes officiellt av PBA som en ”hjältemodig martyr”.
  • PBA förklarade sig ”stå lojala med Muhammad Halabi”.
  • 2016 års examens- och invalsceremoni i PBA kom att uppkallas efter Muhammad Halabi till hans ära för de mord han utfört.
  • PBA:s ordförande, Hussein Shabaneh, har officiellt vid flera tillfällen låtit förstå att PBA inte kommer att erkänna något Israeliskt territorium mellan Jordanfloden och Medelhavet.
  • PBA har sedan 2013 erhållit mer än 22 miljoner Euros för att dels vidareutveckla sin verksamhet men även för att bygga ett högkvarter samt domstolsbyggnader. Varför ett advokatsamfund skall ansvara för byggnation av domstolar är en annan, rätt udda, lösning men kan ha någon form av logisk förklaring. Som att det inte finns en formell stat.

Sverige har konsekvent visat sig alliera sig med palestinska organisationer som, i likhet med PBA, inte erkänner Israels existens i någon form. Av 24 granskade palestinska mottagarorganisationer av svenskt bistånd ser 18 inte Israels existens som önskvärd. Vissa vill gå längre än så – längs antisemitismens väg.

När Sverige säger sig vilja vara en del av en process som leder till en tvåstatslösning men konsekvent arbetar med de som inte vill se en enda jude mellan Jordanfloden och Medelhavet, finns det goda skäl för internationella parter i allmänhet att bemöta allt vad Sverige säger och tar initiativ till med stor skepsis.

Och frågan svenskar bör ställa sig är varför svenska UD:s politiska ledning valt att stödja parter som PBA, som gömmer sig bakom fagert tal om mänskliga rättigheter, som inte kommer att tillåta en enda jude mellan Medelhavet och Jordanfloden. UD, och Sida, bör avkrävas ett tydligt svar varför ett sådant stöd skall leda fram till en hållbar tvåstatslösning.

Ett rimligt lägsta krav på PBA och andra palestinska biståndsmottagare är att de stödjer en tvåstatslösning som baseras på 1967 års gränser. I likhet med Camp David-avtalet. Att såväl UD som Sida är explicita med detta villkor. I alla sammanhang. Att detta villkor inte heller är föremål för förhandling. Varför Margot Wallström inte sätter upp detta rätt naturliga krav på motprestation kan bara hon själv svara på. Men det kan finnas en förklaring. Att det finns andra krafter, både på UD, Sida och inom civilsamhällets biståndsorganisationer, som i likhet med PBA inte vill se en enda jude vid liv i det som idag är Israel, Judeen och Samarien.

I Sveriges biståndspolitik till den Palestinska Myndigheten finns det parter och projekt som pekar i en helt motsatt riktning mot vad Margot Wallströms fagra ord i olika talarstolar om en tvåstatslösning innebär. En befolkning, och diaspora, som marineras i Israel- och judehat och som med svenska och europeiska biståndsmedel som stöd förbjuds att interagera med Israel.

Är det så att bakom de fagra orden om humanism, en tvåstatslösning  och allas lika värde döljer sig en antisemistisk kultur som egentligen vill utrota varje jude? En kultur av antisemitism nödtorftigt skyld i en globalistisk kostym av ”do good´ ers” inom den svenska biståndsindustrin och som ser PBA, med sin explicita antisemitiska agenda, med fler mottagarorganisationer av svenskt bistånd som naturligt allierade.

Som delar världsbild. Frågan är om vi nöjer oss med att några få postmoderna globalister, såväl politiker som tjänstemän, skall få leka ostört tillsammans med krafter som vill se en ny Förintelese finansierat med våra skattemedel?

Den palestinska internationellt erkände experten på konflikten och journalisten Khaled Abu Toameh, sunnimuslimsk palestinier och uppvuxen på Västbanken, sammanfattar i två punkter den enda rimliga vägen framåt:

  • Västvärlden, eller främst USA och EU, måste finna sig i att börja ställa krav på PA för sitt biståndgivande. Att tvinga PA sakta införa demokratiska reformer och minska korruptionen. Kanske inte över natt, men sakta och försiktigt. Med ett kanske 30-årigt perspektiv. En alltför snabb “demokratisering” kan innebära dramatiska, och oönskade, resultat.
  • Det palestinska folket måste börja utbildas för fred, inte krig. Framför allt om internationellt bistånd finansierar utbildningen.

Detta är dock ingen önskvärd väg, med hur svenskt bistånd utformats, för den svenska biståndsindustrin. Av skäl vi inte får reda på trots upprepade frågor. Och utan svar så måste det ligga något annat bakom.

Potifars hustru får inte ifrågasättas. Inte heller den svenska biståndsindustrin. Oavsett om den leder till en ny Förintelse eller inte och att vi nu fortsätter hjälpa en av parterna att vandra längs antisemitismens väg genom vårt kravlösa bistånd och oförmåga att se vem vi står bredvid.

Ärligast är att öppet tillstå att Sverige bara står bakom en palestinsk enstatslösning genom vårt agerande med biståndsmedel som ett av verktygen i vår utrikes- och säkerhetspolitiska verktygslåda.

 

 

Tidigare artikel om biståndsindustrin i samma serie:

Potifars hustru: Forum Syd – SIDA:s förlängda arm där lagen inte når

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.