Slow culture: Artemis och halvmånen

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 2 Apr 2017 2017-04-02
E-post 0

Symboler och emblem är kraftfulla saker, vilket man kunde konstatera i samband med turerna kring Emil Carlsiös planer på att ställa upp en skulptur utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg – en skulptur som i en viss vinkel kunde ses som ett hakkors. Protesterna kring verket fick konstnären att dra tillbaka verket, trots att han hade såväl curatorns, som Sjöfartsmuseets stöd. Själva symbolen ansågs stötande i sig.

En symbol (eller ett emblem, en vapensköld eller logotyp) skall i bästa fall vara lätt igenkännlig, väcka sympati, kunna elda och entusiasmera anhängare, och i vissa fall även injaga skräck i motståndare. Den är ett kraftfullt visuellt uttryck som omedelbart kan förmedla ett helt knippe av föreställningar och känslor. Det är därför de finns.

En av de mest kända symbolerna på denna jord är halvmånen, som den kallas, trots att den egentligen avbildar en månskära. I våra dagar har den för de flesta kommit att stå för islam; vi kan exempelvis se den i den turkiska flaggan och som en symbol för Röda korset när denna organisation verkar i muslimska länder under namnet Röda halvmånen. Det kan därför vara intressant att se vad just detta emblem har för ursprung – och vilken ställning det har i dagens islam, för den är inte på något sätt entydig eller oomstridd.

Rent ikonografiskt har halvmånen djupa rötter. I babyloniska reliefer från 2000-talet f.Kr. avbildas den karaktäristiska månskäran som en symbol för månguden Sin. Men det är när vi kommer fram till hellenistisk tid och de första århundradena före Kristus, som det börjar bli intressant. Det är då som en grekisk koloni vid Bosporen, sundet mellan Europa och Asien, börjar växa i betydelse. Platsen kallas Byzantion (”Bysans” på svenska) och kom att byta namn flera gånger i historien. 330 e.Kr. byggs staden ut av Konstantin den store och blir en av rikshuvudstäderna i det Romerska riket. Konstantin kallar staden Nova Roma (”det nya Rom”), men efter hans död kommer den att kallas Konstantinopel. Sedan platsen erövrades av de muslimska turkarna, 1453, kom den att kallas Konstantinyye, av de nya osmanska herrarna, och fick till slut sitt nya officiella namn Istanbul, i samband med att den turkiska republiken utropades 1923. Men även om staden bytt namn och härskare genom århundradena har dess symbol alltid varit densamma: en halvmåne med en stjärna.

Skälet till detta var det gamla Byzantions skyddsgudinna, Artemis – eller Diana som romarna kallade henne. Hon var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna och hade som symbol en liggande månskära krönt av en stjärna. Emblemet kom att pryda de mynt som slogs i Bysans och blev till själva stadens vapenbild – till skillnad från det bysantinska riket, som symboliserades av en tvehövdad örn. Inom islam dyker halvmånen upp på vissa turkiska ryttarfanor under 1200-talet, men det är först efter Konstantinopels fall som användningen sprider sig och halvmånar börjar sättas upp i toppen på minareter, på samma sätt som korsen eller tupparna på våra kyrktorn. Det är dock först under sent 1700-tal som den turkiske sultanen Mustafa III inför Ay-yildiz (”halvmånen och stjärnan”) som en symbol för det osmanska riket.

Det är alltså uppenbart att just halvmånen har en anknytning till Turkiet och om man tittar på de flaggor som hör till de muslimska länderna i Mellanöstern, så lyser symbolen med sin frånvaro. De flesta arabstater varierar färgerna rött, vitt, svart och grönt i sina flaggor – och här är det färgerna, snarare än bilderna som har en symbolisk betydelse. 

Den första flagga som använde sig av denna kombination härrör från Arabrevolten, 1916, då Lawrence av Arabien, å den brittiska regeringens räkning, samlade de arabiska stammarna till uppror mot de tyskallierade turkarna under första världskriget. Brittiska arméheraldiker tyckte att araberna behövde en symbol för sin rörelse och tittade lite på arabisk historia för att komma på något lämpligt.

Halvmånen var ju en turkisk symbol för det osmanska riket, så detta emblem ville man inte använda. Vad man gjorde var istället att gå tillbaka till de fälttecken som tros ha använts av araber under medeltiden och som då bestod av enfärgade ryttarfanor.

Rött står för Khawarierna som bildade det första islamska partiet under den tredje kalifen Othman på 600-talet. De arabiska stammar som ledde erövringen av Nordafrika och Spanien förde ävenledes en helröd flagga. Rött förs även av Sherifen av Mecka, liksom av den Hashemitiska dynastin, som i sekler dominerade Hijaz (kustremsan där Mecka och Medina ligger) och som sedermera insattes av britterna på Jordaniens tron.

Grönt står för Fatimiderna (901-1171) i Nordafrika, vilkas dynasti grundades i Marocko av Abdullah al-Mahdi. Den gröna färgen symboliserar Muhammeds kusin Ali, från vilken den shiitiska sekten utgår och som en gång lyckades klara sig från att bli mördad genom att gömma sig i ett grönt täcke som en gång tillhört Muhammed.

Den gröna färgen står också för islam i allmänhet. Enligt arabisk folktro bar profeten Muhammed alltid grön turban, liksom efter honom kaliferna; och i koranen (sura 18:31) står att de som kommer att få vistas i paradiset kommer att gå runt i gröna dräkter dygnet runt. Av detta skäl lät Libyens diktator Muammar Gaddafi (som också var intresserad av sådana saker) komponera en helgrön flagga för sitt land – givetvis utan den ”turkiska” halvmånen, som istället används av grannländerna Algeriet och Tunisien.

Vitt står för Umaijad-dynastin (661-750) från Damaskus. Umaijaderna förde en helvit fana för att högtidlighålla det första slag som Muhammed vann vid Badr, då han själv lär ha använt detta banér.

Svart står för Abbasid-dynastin (750-1258), men också för självaste profeten Muhammed. När Mecka erövrades förde profeten två flaggor, en helvit och en helsvart. Den svarta fanan fördes som en symbol för hämnd och var också den färg som befälhavarna hade på sina huvudbonader. Detta är något som tagits upp av talibaner och IS-anhängare, som båda använder sig av vita, respektive svarta fanor och dessutom oftast bär svarta turbaner eller huvuddukar i strid. I Topkapipalatset i Istanbul finns också en relik av svart tyg som enligt traditionen skall ha varit Muhammeds fana.

Man ser här varför de mest radikala islamisterna vänder sig mot att använda halvmånen som ett tecken för islams universalistiska anspråk på att någon gång i framtiden etablera ett världsomspännande kalifat. Symbolen är allt för knuten till just Turkiet och har rötter i avgudadyrkan. Inte heller de arabiska fyrfärgsflaggorna kan komma i anspråk, skapade som de är efter västerländsk förebild och knutna till nationalstater. Talibanerna och IS strider istället under Muhammeds egna enfärgade krigsfanor. I talibanernas fall är fanan vit, med shahadan, trosbekännelsen, inbroderad, och i IS:s fall är den svart med shahadan och Muhammeds sigill i en vit rundel. Detta är symboler som kanske inte är omedelbart tillgängliga för icke-muslimer, men för de invigda säger de allt. 

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se