Slow culture: Att lära från gamla mästare

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 23 Apr 2017 2017-04-23
E-post 0

Edward Luttwaks ”The Grand Strategy of the Roman Empire” (The John Hopkins University Press, 1976) är klassisk på minst två sätt: dels är den en genomgång av det Romerska rikets utmaningar under femhundra år som på ett lysande sätt lyckas skapa en analytisk modell som förmår foga samman politiska, ekonomiska, demografiska, teknologiska och militära faktorer till en storstrategisk syntes, men den är också ett eminent exempel på den fälla som många historiker tenderar att råka ut för, nämligen att handla mer om författarens samtid än objektet för studien.

Luttwaks bok om Rom säger oss kanske mer om vilka betingelser som rådde i Förenta Staterna under den senare halvan av 1970-talet, än om det antika världsväldet. Det gamla Rom liknar i betänklig grad den världsmakt som vanärats av Nixons korruption, förödmjukats i Vietnam, plågats av ekonomisk stagflation, hotats av eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen och letts av den kanske svagaste och mest inkompetente presidenten någonsin under 1900-talet (Obama inräknad), nämligen Jimmie Carter.

Likväl finns i Luttwaks bok mycket att hämta. En insikt som dröjer kvar efter läsningen är taktiska problem alltid verkar förändras, under det att strategiska problem tycks vara eviga.

Precis som våra dagars västerland befann sig det romerska världsväldet ofta i tillstånd av krig, kris och spänningstillstånd. Hot kunde då, liksom idag, vara av både inrikes och utrikes art. Det kunde handla om ekonomiska kriser, det kunde handla om hot från fientliga makter; ibland stördes rikets harmoni av vidgade sociala klyftor, okontrollerad invandring eller regionala motsättningar. Den ofta väloljade romerska byråkratin kunde hotas av korruption, vanskötsel och ineffektivitet. Ofta fungerade institutioner, myndigheter och ledning klanderfritt, men emellanåt bröt allt samman. Problemen kom och gick, men likväl lyckades romarna lösa dem efter hand under århundraden. Och när väldet väl slogs i bitar, så var brottstyckena av deras civilisationsbygge av sådan enastående kvalitet att vi senfödda kunde använda delarna till att bygga den värld som vi idag kallar vår. På sätt och vis kan man därför säga att det romerska riket aldrig gick under; det lever nämligen kvar och genom oss alla som fötts i eller bekänt oss till vad som idag kallas västerlandet.

Så vad gjorde då romarna för att hålla sitt välde samman under så många sekler; och vad kan vi lära oss?

Som jag antydde inledningsvis är torde taktiska analogier vara meningslösa, liksom alltför närgångna paralleller vad gäller politiska och sociala förhållanden. Men två företeelser gällde för romarna precis som för oss: att upprätthålla en fungerande ekonomi och en effektiv säkerhet, utan att de två målsättningarna inkräktar på varandra. Den framgång som det romerska väldet rönte under så många sekler kan formuleras i det faktum att ekonomi och säkerhet inte blev varandras motsatser – effektiviteten vad gällde det ena bidrog till framgången i det anda och vice versa. Det var varken rikedom eller segerrika fältslag betraktade som isolerade företeelser som bidrog till det romerska rikets framgång – utan att allt kunde betraktas i sin helhet. 

Hade det romerska väldets styrka enbart bestått i taktisk överlägsenhet på slagfältet, överlägsenhet vad gäller fältherrar och stabsarbete, eller överlägsen vapenteknologi, hade det inte funnits så mycket att analysera. Men så var det inte. Romersk taktik på slagfältet var förvisso ändamålsenlig, men inte unik på något sätt. Den var inget trollspö: man segrade för det mesta, led nederlag ibland och hade förmågan att kunna absorbera förluster utan att detta drabbade samhällsordningen. Den romerske soldaten var ingen supermänniska på något sätt. Han var som individ inte starkare eller modigare än sina fiender. Men vad som skiljde ut honom var att han var soldat – och inte krigare. Han slogs inte för att bli hjälte eller martyr, utan för att han var en yrkesman klättrande i en karriärstege med reglerad befordringsgång. Målet för honom var inte en ärofull död på slagfältet, utan en pension efter avklarad tjänst, med pengar och en lantgård för sig och sin familj. Och medlet för att nå dit var att sköta sina uppgifter så professionellt som möjligt. Den romerske soldatens uppgift var inte att stupa för sitt land, utan att se till att så många fiender som möjligt dog för deras. Inte heller den romerska vapenteknologin var bättre än andra länders, däremot hade man den praktiska inställningen att snabbt och osentimentalt kopiera andra kulturers vapensystem om de visade sig vara mer effektiva. Armén bestod helt enkelt av kompetenta soldater och dugliga fältherrar – inget mer, men heller inget mindre. För att säkerställa framgång över tid förlitade man sig på en överlägsen metodik, snarare än talang.

Det som gjorde det romerska riket så överlägset handlade om subsumera de sammantagna säkerhetspolitiska resurserna (militär, logistik, underrättelsetjänst) under en tydlig politisk målsättning. Målsättningen var strategisk. Med få undantag undveks alla former av militär äventyrlighet i syfte att nå kortsiktiga taktiska eller psykologiska segrar på slagfältet. Åtminstone under kejsartiden dominerade insikten att de militära resurserna var ett mycket dyrbart och bräckligt instrument vars effektivitet vad gällde att strategiska fördelar var utomordentligt begränsad. Modellen var således att bibehålla den militära styrkan intakt – och inte slösa bort den onödigtvis i strid. Militären skall i bästa fall användas indirekt, som ett påtryckningsmedel och ett politiskt instrument.

För att betvinga sina fiender, skydda sig själva och sprida sin civilisation använde sig romarna av en kombination av överlägsna ekonomiska resurser, manipulativ diplomati och en förstklassig krigsmakt som alltid var redo att gripa in, men som samtidigt ständigt hölls tillbaka. Syftet var att så split mellan fiender, som annars skulle kunna alliera sig, kontrollera länder och territorier indirekt via intimidering, samt avskräcka främmande makter från angrepp. Idealet var alltså att dominera omgivningen och skapa stabilitet utan att någonsin behöva använda maktmedlen direkt eller ta till våldsmedel.

Under republiken, när Rom bara var en stat bland många lärde man sig taktik i kampen om den italiska halvön; som regional stormakt lärde man sig strategi och storskalig krigföring i striderna mot Karthago om det västra Medelhavet, och som världsmakt lärde man sig till sist varje imperialistisk världsmakts viktigaste läxa, nämligen att den sanna militära styrkan inte är militär, utan politisk: de östra delarna av Medelhavet kunde införlivas med Rom i med mycket mindre blodsutgjutelse – här handlade det om målmedveten diplomati i kombination med hot om våld.

Så länge senat och kejsare kunde hålla dessa faktorer samman: en fungerande ekonomi, en beslutsam diplomati och en effektiv krigsmakt, så rådde stabilitet, fred, välstånd och kulturell blomstring i hela den kända världen; men när dessa pelare började vackla störtade så småningom hela imperiet samman. Med stor möda har vi här i väst återigen lyckats resa en ny byggnad på antikens grundvalar och skapa ett samhälle som blivit överlägset alla andra i termer av frihet, välstånd, rättvisa och civilisation. Måtte vi bara komma ihåg vad som håller allt samman.

 

Erik van der Heeg 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se