SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961)

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Den svenska samtiden ter sig alltmer Fanonsk – debatten är späckad av uttryck som ”vithet” och ”rasifiering” och idéer om ”vitas privilegier”. Lite förvånande kanske, eftersom Fanons resonemang föddes i en helt annan värld, en helt annan tid och en helt annan verklighet än det svenska 2010-talet. Frantz Fanon föddes 1925 på ön Martinique, fransk koloni. Han utbildade sig till psykiater i Paris, studerade filosofi och fastnade för psykoanalys. Tjugosju år gammal debuterade han som författare, när Svart hud, vita masker gavs ut. I den anlägger Fanon ett psykoanalytiskt perspektiv på kolonialism. Hans tes är att både svarta och vita är fångade av sin hudfärg – ”den vita människan är instängd i sin vithet. Den svarta människan i sin svarthet”. 

Detta förhållande – människans instängdhet i sin hudfärg – har dock inte samma innebörd för vita som för svarta. Fanon betraktar ”ras” som ett socialkonstruktivistiskt begrepp, alltså något som skapas av kulturen och genom mänskliga maktförhållanden. Stereotyper om vita respektive svarta skapas och upprätthålls av föreställningar som bringas oss genom film, litteratur, reklam och så vidare. Vi översköljs av budskap om svart respektive vitt – där svart förknippas med allt som är farligt, fult och destruktivt, symboliserar ondska, död, synd och Djävulen. Vitt, däremot, får symbolisera renhet, oskuld, helighet – det som är eftersträvansvärt och högtstående. Detta faktum, menar Fanon, leder till att svarta internaliserar en bild av sig själva som sämre och lägre stående. De svarta har, enligt Fanon tagit till sig européens samtliga arketyper. De vita, däremot, åtnjuter (oförtjänta) privilegier på grund av föreställningar om deras vithet.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid priviligierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

På vilket sätt skulle jag vara mer priviligierad än Victoria Kawesa, partiledare för F!? Hon är doktorand i genusvetenskap på Södertörns högskola, och jag utgår ifrån att hon fått sin doktorandtjänst i konkurrens med andra, och att hon helt enkelt var bättre än övriga som sökte forskarutbildning. Så fick jag min doktorandtjänst, inte på grund av min vithet, utan på grund av min lämplighet. Låt oss anta att Kawesas hudfärg var av lika ringa betydelse som min i bedömningen av hennes kompetens och lämplighet för att kunna tillgodogöra sig en forskarutbildning. Och nog finns det mängder av vita svenskar som är mindre priviligierade än Kawesa, som ju har både politisk makt och städhjälp (vilken hon enligt uppgift underlåtit att betala, men ändå).

Svarta människor lider, enligt Frantz Fanon, av ett starkt och ständigt mindervärdeskomplex i relation till vita. Om det ligger någon sanning i Fanons analys av relationen mellan svarta och vita vore det på sin plats att svarta gör upp med den idén. Den fixering vid ras som Fanons efterföljare och uttolkare uppvisar tycks inte vara en framkomlig väg. Borde vi inte sträva efter att vara färgblinda istället för att hamna i nästintill paranoida föreställningar om hudfärg och dess betydelse? I Svart hud, vita masker menar Fanon att både svarta och vita är föreställningarnas fångar, och att alla människor skulle vinna på att vi befrias från rasstereotyper. Alla är i behov av befrielse, svarta som vita. Den förhållandevis försonliga ton som finns i Fanons första bok är dock som bortblåst i hans sista bok, Jordens fördömda. I boken, som publicerades när han var döende i cancer, låter han revolutionsromantik och våldsförhärligande blomma ut.  

Frantz Fanon är sannolikt en av dem som tydligast försvarat användandet av våld i politiskt syfte. Mot bakgrund av befrielsekriget i Angola hävdar han i boken Jordens fördömda de förtrycktas rätt till motvåld, uppror, frihet. I sitt i det närmaste euforiska förord till Fanons bok menar Jean-Paul Sartre att våldet är en nödvändighet. Det är bara våldet som kan ena och hela mänskligheten. ”Våldet kan, liksom Akilles lans, hela de sår det tillfogat oss” skriver Sartre upprymt. Det är ett resonemang som fortfarande ekar i den västerländska vänsterns föreställning om att visst våld inte bara är nödvändigt utan också rättfärdigat. Jag känner en viss tvekan inför denna romantisering av våld – men jag menar att det är naivt att blunda för att våld understundom är nödvändigt. Människans historia är en berättelse om blod. Krig och våld har kantat människans existens – ibland som ett medel till förtryck och förintelse, ibland som en strategi för att störta diktaturer och bekämpa ondskan.

Jag har aldrig varit pacifist, och jag tror inte att kärlek är det mest effektiva sättet att bemöta ondska på. Det finns situationer där våld är det enda språk som är begripligt. Sverige är dock inte en diktatur, utan en demokrati. Våld är inte demokratins språk. Det ber jag alla Fanonförlästa aktivister och politiker att ta i beaktande. Vi behöver ingen revolution, världen blir inte en bättre, utan en sämre, plats för var sten som kastas och brinnande bilar ger inte rasifierade fler rättigheter.

Sverige är ett land med lika möjligheter för alla. Berätta om det, om möjligheten att arbeta och studera sig ur sitt underläge. Våld och olydnad ska inte belönas, utan bestraffas.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.