Vi måste vakna, handla, leva

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

”Vi visste att det skulle hända här, men inte när eller var”. Jag har läst, och hört, det påståendet i lite olika tappningar hundratals gånger på några få timmar. Alla – från mina grannar till SÄPO och riksdagen säger att de visste. Alla visste att ett terrordåd skulle drabba också Sverige, förr eller senare. Ingen verkar förvånad.

Inte en enda människa säger ”hur kunde det hända här, i trygga Sverige?”. Ingen pratar om att Sverige har ”förlorat sin oskuld”. Det vi väntat på kom. Nu är den här, terrorn. Den kom dundrande i en stulen lastbil på Drottninggatan i Stockholm, en fredag eftermiddag i april. Den kom på samma sätt som åldrande och död. Oönskat, men inte oväntat. Kanske inte exakt vid den tidpunkt vi föreställt oss, och kanske inte i precis den skepnad vi sett framför oss, men den kom.

Men terrordåd är inte som åldrande eller död. Döden och åldrandet är oundvikligt. Vi kommer inte undan. Alla kommer vi att drabbas. Varenda människa på vår jord kommer att dö. Vi är ödesbestämda att dö, och vi lever med insikten i vår dödlighet. Varje levande organism kommer en dag att ge upp. Det är en naturlag. Kännedomen om den egna döden utgör klangbotten till varje människas liv. Vi lever med sanningen att våra liv är ändliga. En dag tar allt slut. Kanske fruktar vi döden, men vi accepterar den. Vi kan nämligen inte göra något annat.

Nej, terrordåd är inte som åldrande och död. Terrordåd är inte oundvikliga. Det är ingen naturlag att terrordåd inträffar också i Stockholm. Terrordåd tillhör inte de förväntade och oundvikliga inslagen i människors liv, varken här eller någon annanstans. När accepterade vi den tanken? Det deterministiska anslaget i rapporteringen från Drottninggatan, i flödet på sociala medier, i samtalen med människor jag möter skrämmer mig mer än terrordådet i sig.

”Vi får inte vika oss.” ”Vi kommer aldrig att låta terrorn begränsa oss och vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Det säger våra politiker. Det säger polisen. Ja, det skriver alla de där människorna med ett självpåtaget uppdrag att trösta och lugna massorna. Men, tänker jag – är det inte precis det vi har gjort? Redan innan terrorn dundrade in på Drottninggatan hade vi resignerat. Gett upp. Låtit idén att terrorn, den finns här också, slå rot i våra tankar och i våra liv. ”Vi visste att det skulle hända, bara inte när”, säger ni idag.

Det får inte hända igen. Vi får inte acceptera tanken att nu, nu är terrorn här och den kan slå till när som helst, var som helst. Vi får inte rycka på axlarna och låta den insikten sjunka in i oss, den föreställningen får inte bli bli sanning. Nej. Det får inte och ska inte hända igen. Vi måste göra allt i vår makt för att bryta terror och ondska. Vi måste vakna, handla, leva. Vi som älskar livet långt mer än de som söker döden måste vinna måste visa detta. 

Vi ska slåss, inte kapitulera.

 

Ann Heberlein

 

Genom dessa ord resten av den permanenta redaktionen vid Ledarsidorna.se i en gemensam programförklaring och därmed:

Johan Westerholm, Erik van der Heeg, Jonas Vesterberg och Björn Markusson.

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.