Ann Heberlein: Ord har betydelse

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Vilka ord man använder för att beskriva en situation, ett fenomen eller ett problem har betydelse. Det har varenda pro life aktivist förstått: Att tala om abort som att ”mörda ett ofött barn” leder till helt andra bilder än att benämna en abort som ”att skrapa bort ett embryo”. I det ena fallet frammanas bilder av en knubbig bebis, i det andra fallet föreställer vi oss en cellklump framför oss. 

När det ofödda fostret – oavsett vilket utvecklingsstadie det befinner sig i – benämns som ett barn betonas fostrets status som ett självständigt liv, en egen varelse skild från kvinnan som bär på det. Begrepp som embryo eller zygot tonar snarare ned det ofödda livets egen existens. De mer kliniska uttrycken signalerar snarare att det handlar om en del av kvinnans kropp, som en tumör eller cysta som ska tas bort. I det första fallet står det ofödda livets värde och intresse i centrum, i det andra fallet är det kvinnan, hennes värde och önskemål som är centralt.

Det är inte, menar jag, rimligt att betrakta en zygot, d v s den befruktade äggcellen, ett förembryologiskt stadium, som ett barn. Det är inte heller rimligt att betrakta detta nya liv, en sammansmältning av äggcell och sperma som en del av kvinnans kropp. Det är det ju inte – zygoten äger en egen DNAkod och är unik i förhållande till modern och fadern. Zygoten är helt beroende av kvinnans kropp för sin överlevnad, men är inte en del av modern. Något barn är det ju inte heller – däremot är zygoten ett potentiellt barn, en varelse som under rätt förutsättningar utvecklas till ett barn. Enligt WHO:s definition är fostret ett barn efter vecka tjugotvå. Alla som föds, också dödfödda, efter tjugoandra veckan registreras som barn. Innan vecka tjugotvå betraktas en för tidig förlossning som ett missfall och inget dödfött barn registreras.

Den här texten handlar inte om abortfrågan. Den handlar om ord och dess valörer, och om ett försåtligt användande av begrepp för att styra läsarens eller lyssnarens förståelse i en viss riktning. Både pro life förespråkarna och pro choice aktivisterna väljer sina ord med yttersta omsorg för att få mottagaren att svälja deras argumentation. Båda sidornas ordval är lika bedrägliga. Därför är det en god idé att ta reda på fakta i grundfrågan – när blir zygoten ett foster och när blir fostret ett barn? Det finns det inga entydiga svar på- ett biomedicinskt perspektiv ger ett svar, det juridiska perspektivet ett annat, teologiska och filosofiska perspektiv har ytterligare svar. De nämnda perspektiven är ju naturligtvis inte heller neutrala eller helt fria från ideologisk påverkan. Trots det ger de juridiska och medicinska perspektiven en bättre grund för att kunna bilda en egen uppfattning i frågan än de ideologiskt styrda slagorden som pro life respektive pro choice diskursen levererar.

Ord betyder något. De är aldrig neutrala. Ord kan dock förlora sin laddning, sitt värde, sin mening om de används för ofta och i fel situationer. ”Barn” är ett exempel på ett ord som är på väg att förlora sin ursprungliga konnotation till någon som är svag, oskyldig och i behov av omsorg. I flera år har ordet barn missbrukats i den svenska debatten. Otaliga texter har skrivits och reportage gjorts om den grupp som kallas ”ensamkommande barn”. Begreppet ensamkommande barn leder mina tankar till finska krigsbarn, inte till de unga män som syns på bilderna som illustrerar texterna om vår tids krigsbarn.

”Barn” har blivit ett mycket tänjbart begrepp de senaste åren. Journalister och aktivister använder naturligtvis ordet barn ytterst medvetet, precis som pro life förespråkarna: de vill att läsaren eller åhöraren ska se ett övergivet barn framför sig, en pojke eller flicka med en ryggsäck och en nalle som enda sällskap.

Det är naturligtvis ett bedrägligt beteende. De ensamkommande barnen är ytterst sällan prepubertala, i princip alltid av manligt kön och ofta närmare tjugo än tio. Det handlar alltså inte om barn, utan om män. ”Ensamkommande män” vädjar till en helt annan sorts känslor än ”ensamkommande barn”.

Ett annat begrepp som används så ofta och så fel att det riskerar att förlora sin ursprungliga betydelse är ”flykting”. Flykting används i allt högre utsträckning om alla som sökt sig hit från andra länder, oavsett var de kommer ifrån och varför. Ingen skillnad görs på arbetskraftsinvandring, ekonomiska migranter och flyktinginvandring. Det är djupt beklagligt.

Flykting betecknar en juridisk status som innebär rättigheter (och skyldigheter) stipulerade i FN:s flyktingkonvention. Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU:s regler är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp (migrationsverket.se).

Enligt Anders Ygeman kan ungefär hälften av de 163 000 asylsökanden som kom under rekordåret 2015 betraktas som flyktingar. Ygeman har i flera sammanhang sagt att han beräknar att cirka 80 000 av de som sökte asyl i Sverige 2015 kommer att utvisas. En del av dem ska, enligt Dublinkonventionen, söka asyl i annat land, och en del av dem saknar skäl för att beviljas asyl. De är alltså inte flyktingar i en juridisk mening och har därför inte rätt att få skydd i Sverige (se t ex DI.se 20160502). Långt ifrån alla som sökte sig hit 2015 bör alltså benämnas som flyktingar. Att klumpa ihop alla som kom, från skilda situationer och länder och av olika skäl i samma kategori är att blanda bort korten – precis som när en abortmotståndare påstår att ett embryo är ett barn.

Flyktingens rätt till skydd är en grundläggande rättighet som måste värnas. Därför måste begreppet flykting användas i rätt sammanhang, om de människor som enligt FN:s definition faktiskt är flyktingar. Ord betyder något, och vi bör sträva efter att använda ord så långt det är möjligt i dess ursprungliga betydelse. Annars riskerar vi inte bara att urholka språket, utan också vår tillit till att de ord vi använder ger en korrekt beskrivning av verkligheten. 

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.