Den rationella ondskan

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 27 Maj 2017 2017-05-27
E-post 0

”Ondska”, skriver Hannah Arendt i Responsibility and Judgement, ”är sådant som får oss att tänka det här borde aldrig ha hänt.” Arendts formulering fångar väl min reaktion på det senaste i raden av islamistiska terrordåd som drabbat Europa. Den här gången Manchester, med flickor och kvinnor på väg hem från en konsert med Ariana Grande som primära offer. Det borde aldrig ha hänt. Att medvetet rikta in sig på barn – för Ariana Grande är en artist med mycket unga fans – är ofattbart grymt. Hur kunde det hända? 

Sociologen Zygmunt Bauman tar fasta på det obegripliga i sitt resonemang om ondska: ”Frågan: Vad är det onda? är omöjlig att besvara eftersom det vi har en benägenhet att kalla ont är just den form av orätt som vi varken kan förstå eller ens artikulera klart: än mindre kan vi fullt tillfredsställande förklara dess närvaro”, skriver han i Flytande rädsla. Det vi instinktivt betraktar som ont är handlingar som är obegripliga, obeskrivliga, oförklarliga i sin grymhet. Föreställningen om ondska är, menar Bauman, människans tillflykt när det obegripliga sker, när vi möter det outhärdliga, när inga förklaringar räcker till och när det inte heller tycks finnas något vi kan göra för att försvara oss.

Lev Sjestov, den ryske filosofen, skriver med utgångspunkt i Dostojevskijs författarskap, att de äkta frågorna uppstår i vårt möte med det onda, snarare än när vi med hjälp av vårt förnuft försöker beskriva det goda. I mötet med det onda utmanas och ifrågasätts de föreställningar om människans natur, rättvisa och förnuft vi bär på. Ondskan är varken rationell eller rättvis – den slår blint och urskillningslöst omkring sig. Ondskan har karaktären av att vara ett mysterium, av meningslöshet. Det är, menar jag, en idé vi måste lämna bakom oss. Den ondska som, gång efter annan, slår till i form av självmordsbombare och kapade lastbilar är inte ett mysterium. Att klamra sig fast i föreställningen om terrordåd som obegriplig, irrationell ondska är oansvarigt. Det finns högst rationella förklaringar till den islamistiska terror som håller Europa i ett allt stadigare grepp.

Philip Zimbardo, socialpsykologen som ägnat hela sitt yrkesliv åt att försöka förstå ondskans mekanismer, menar i The Lucifer Effect att kulturer som har ett individualistiskt perspektiv på människan också har det när det handlar om ondska.

Det leder oss att ställa fel frågor, att koncentrera oss på att utkräva individuellt ansvar och söka patologiska orsaker till ondskan (”en psykiskt sjuk ensamvarg”) snarare än att förstå det sammanhang som ondskan föds och verkar i. Zimbardo föreslår att vi istället ställer frågor som handlar om vilka förutsättningar som krävs för att möjliggöra onda handlingar, vilka omständigheter och vilket sammanhang. Han skriver om makt – om ideologier som leder till onda handlingar. Ideologin, som upprätthålls av politiska eller religiösa ledare, utgör den korg som får äpplet att ruttna: ”Det är inte äpplet som är ruttet – utan korgen som får det att ruttna”.

Den islamistiska ideologin utgör den korg som radikaliserar människor, som får dem att utföra fasansfulla dåd. Det finns ingenting som är obegripligt i det. Salam Abedi, den unge man som sprängde sig själv och tjugotvå oskyldiga människor till döds i Manchester agerade inte i ett vakuum. Han agerade inom ramen för en ideologi som applåderar hans gärning. Det måste vi kunna se. Den islamistiska ideologin som säger att ickemuslimer inte har något värde som människor eller rätt till sina liv, som betraktar oss och vårt sätt att leva med förakt, som vill förinta oss måste motarbetas, till varje pris. Det är dags att släppa den snuttefilt som idén om ondskans obegriplighet innebär.

När vi gör det, erkänner att terrordåden, i Berlin, Paris, Stockholm och Manchester är rationella kan vi också börja agera. Oviljan att se att den ondska som kommer till uttryck i form av islamistiska terrordåd är en högst rationell ondska, med tydliga motiv och ett tydligt mål, förlamar oss.

Grunden för oviljan att se ondskan som rationell är en banal människosyn. Vi, som lever i en civiliserad värld präglad av humanism och kristna värderingar, omhuldar den tilltalande men verklighetsfrämmande idén att alla människor är goda och vill gott. Så är det naturligtvis inte. Varje människa äger förmåga till både ont och gott – och i klorna på en ond ideologi vinner det onda i människan.

Vi ska inte, och behöver inte, acceptera terrorism. Vi ska inte lära oss att leva i ständig rädsla för terror. Nej, vi ska bekämpa den ondska som leder till islamistisk terrorism. Vi är inte alls maktlösa i förhållande till den islamistiska terrorismen. Det finns mängder av åtgärder vi kan vidta för att skydda oss själva. Vi ska göra det mycket svårt – för att inte säga omöjligt – att leva som islamist i Sverige. Det ska inte byggas några salafistiska moskeér här. Predikanter som förkunnar hat och hyllar terrorism ska utvisas. Inga bidrag ska ges till föreningar och organisationer med tveksam inställning till terrordåd och kopplingar till terrororganisationer. Den som lämnar Sverige för att strida med IS, utbildas för kamp i islams namn eller ansluter sig till andra jihadistiska grupper ska inte ha någon som helst rätt att återvända till Sverige – och självklart bör deras svenska medborgarskap tas ifrån dem. Fienden mitt ibland oss måste bekämpas, på alla sätt vi kan.

Det finns olika typer av ondska – naturlig och moralisk. Den naturliga ondskan är svår att hindra: Den drabbar människan i form av naturkatastrofer och sjukdomar. Den moraliska ondskan, däremot, är orsakad av människans handlingar – som våldtäkt, mord och terrorism. Den moraliska ondskan har vi ett ansvar att skydda oss själva och våra barn ifrån, och i den kampen ska vi ta till alla medel vi har.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se