Det brutna samhällskontraktet

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Den nittioårige mannen var fram till i somras frisk. Han klarade sig fint hemma och tyckte om att dansa. När han drabbades av cancer gick det fort, och han plågades av svåra smärtor i hela kroppen. Han kunde inte längre bo hemma, och ansökte därför om plats på ett av kommunens äldreboenden. Kommunen sade nej – och mannen blev så förtvivlad att han tog sitt liv.

Den förtvivlade mannen i Eslöv är tyvärr inte den ende som förgäves sökt plats på ett äldreboende i Sverige de senaste åren. ”Kluvet land ”(sr/P1) uppmärksammade bristen på äldreboenden i ett reportage den 20/4 i år. De intervjuar Sven, 92 år gammal, som bor i Ursviken utanför Skellefteå. Sven berättar att han ansökt om en plats på kommunens äldreboenden fyra gånger – och fått avslag lika många gånger.

Det skär i hjärtat att läsa om den gamle mannen i Eslöv som tog sitt liv, och det gör ont att lyssna på Sven som mer än något annat önskar sig en plats på ett äldreboende. Han känner sig ensam, deprimerad och isolerad och vill bo bland andra människor i en miljö där han känner sig trygg de sista åren av livet. Det är skamligt att vi inte tar bättre hand om våra gamla. Tusentals äldre sitter idag ensamma och isolerade och vill in på äldreboenden, men det finns inga platser. Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid KI, säger till Expressen att det finns för få platser inom äldrevården och att detta är väl känt av våra politiker. 32000 platser försvann under tvåtusentalet, och cirka två tredjedelar av de 90 000 platser som finns inom äldrevården idag går till dem som är dementa .

Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå varför kommunerna har avvecklat delar av äldrevården: det är naturligtvis billigare att vårda gamla människor hemma än på ett äldreboende. Sveriges kommuner befinner sig i ekonomisk kris och måste vända på varenda krona. Enligt den senaste ekonomirapporten från SKL saknas det 40 miljarder för landets kommuner och landsting fram till 2020. SKL skriver att det finns stora investeringsbehov ute i kommunerna – och att det kommer att bli svårt att klara välfärdsuppdragen. 

Samtidigt rapporter flera kommuner att de lägger stora summor pengar på att köpa bostadsrätter till nyanlända. Min hemkommun, Lund, är en av dessa. Politikerna i Lunds kommun planerar, enligt Sydsvenskan, att köpa bostadsrätter för 75 miljoner. Det är faktiskt helt oacceptabelt att politikerna väljer att köpa bostadsrätter till unga, friska män utan svenskt medborgarskap framför att se till att våra egna medborgare får en trygg och värdig ålderdom. Våra politiker använder skattemedel på ett ansvarslöst och, vill jag påstå, både felaktigt och omoraliskt sätt. Det är inte möjligt att moraliskt rättfärdiga att premiera ickemedborgare framför medborgare.

Medborgarskapet är en juridisk och moralisk relation mellan stat och medborgare. Som alla relationer innebär medborgarskapet både rättigheter och skyldigheter. Som medborgare har vi ett antal skyldigheter – att följa och respektera svensk lag, att bidra efter bästa förmåga, att solidariskt försvara vårt land vid behov. Medborgare har också rättigheter, till säkerhet och trygghet vilket polis och militär ska garantera oss, till stöd, vård och omsorg vid behov, det vill säga tillträde till det sociala välfärdssystemet. Den som inte är medborgare bör inte ha samma rättigheter. Han eller hon har rättigheter i egenskap av att vara människa – men de mänskliga rättigheterna är mindre omfattande än de medborgerliga.

Jag har noterat en bekymmersam brist på kunskap angående de rättigheter som kan knytas till människans värde och medborgarskap i ett land. Det är mer regel än undantag att debattörer, politiker och aktivister blandar samman dessa identiteter och de rättigheter som härleds ur respektive status: som människa eller medborgare. De rättigheter som härleds ur människans värde är de mänskliga rättigheter som ska garantera människan ett drägligt liv. De är lika för alla och behöver inte förtjänas.

Människovärdesprincipen innebär att alla människor har samma värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. De mänskliga rättigheterna kan beskrivas som den miniminivå som samhället måste kunna garantera för att människovärdet ska kunna förverkligas i den enskilda människans liv. Det handlar om grundläggande rättigheter, som rätt till liv, rätt till frihet, rätt till personlig säkerhet och rätt till ett värdigt liv.  Det ansvaret bär samhället för alla som vistas i vårt samhälle, alltså även för asylsökande och de som brukar kallas för ”papperslösa”, det vill säga illegala invandrare. Sverige har dock inte det ansvaret för alla människor i hela världen. Sverige bär inte ansvar för envar som söker sig hit (mer än under den tid han eller hon vistas här). Vi kan inte, och ska inte, avvisa människor till länder och situationer där det finns skäl att anta att den avvisades mänskliga rättigheter inte kommer att uppfyllas – men om den risken inte föreligger så är det inget brott mot människovärdesprincipen att utvisa en människa. Vi måste välja, så att de som bäst behöver hjälp och skydd får det.

Vi måste också välja vad vi ska lägga våra knappa resurser på. Vad och vem ska prioriteras när pengarna inte räcker till allt? Ett samhälle bör, menar jag, värderas efter hur väl det tar hand om sina minsta. Notera orden ”sina minsta”. Ett samhälle har ett speciellt ansvar för sina medborgare. Medborgarskapet är en rättslig relation mellan individen och staten och medger speciella rättigheter som medborgare – medborgerliga rättigheter. I valet mellan att främja svenska medborgares intressen, väl och ve och ickemedborgares intressen, väl och ve bör valet vara självklart. Först tar vi hand om våra egna och försäkrar oss om att vård, skola, omsorg och så vidare klarar av att uppfylla de behov våra medborgare har. Sedan tar vi hand om resten av världen.

Våra politiker bryter dagligen mot det som brukar kallas samhällskontraktet. Våra politiker väljer att tillgodose behov hos individer som inte ingår i samhällskontraktet före att uppfylla medborgarnas behov. Det är ett ansvarslöst, omoraliskt och oacceptabelt agerande som kommer att straffa sig. Inga skattepengar ska gå till att köpa bostadsrätter åt nyanlända innan alla svenska medborgare som står i kö för att få plats på ett äldreboende faktiskt har det. Inga fler gamla män eller kvinnor ska behöva ta sina liv i förtvivlan över att samhället svikit dem. Medborgares behov måste tillgodoses innan ickemedborgares. Det är hög tid att ställa olika gruppers behov mot varandra – och hög tid att Sveriges beslutsfattare axlar det speciella ansvar de har för svenska medborgare.

 

Ann Heberlein

 

Vill du vara med och skapa mer av allt det som Ledarsidorna.se producerar? Bli en del av ledarsidorna.se? Bli då delägare i den emission som nu genomförs i partnerskap med Funded By Me. Insteget är lågt för att kunna hålla en bredd i ägarstrukturen. Ledarsidorna.se drivs av sina läsare och steget från att vara läsare till delägare är kort.

Samhällskontraktet, det som håller ihop oss, kommer vara ett av våra huvudfokus fram till valdagen 2018.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.