Efter Manchester – ”Carry On” eller ”Strike Back”?

Photo by Pixel2013
  • Måndag 29 Maj 2017 2017-05-29
E-post 0

Den brittiska debatten i efterdyningarna till terrorattentaten i Manchester kan på ett märkligt sätt kokas ned till två retweets som gjordes av Storbritanniens – åtminstone medialt – mest framträdande historiker, nämligen Simon Schama och Niall Ferguson. Här kan man se huvudlinjerna i den post factum-diskussion som börjar ta form i Västvärlden efter det senaste dådet i den synbarligen ändlösa serie av islamistiska angrepp mot våra samhällen. 

Simon Schama, för närvarande vid Columbia University i USA, en politisk korrekt historiker på vänsterkanten, regelbundet anlitad av BBC och ofta hänvisad till av vänstermedia som Guardian eller Independent, anser att huvudlinjen bör vara ”carry on”, under det att Niall Ferguson, tidigare Harvard, numera vid Stanford, liberal (enligt den klassiska Manchesterdefinitionen), gift med Ayan Hirsi Ali och även han flitigt förekommande i tv och publikationer som Wall Street Journal och Telegraph hävdar att strategin bör vara ”strike back”.

Schama hänvisade till Howard Jacobsons text ” Manchester, United in Grief and Kindness” i New York Times – som representerar en hållning som kanske även kan kännas igen från Sverige och vissa tongångar efter det islamistiska terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm. Givetvis var bomben på Ariana Grande-konserten en fruktansvärd attack, menar skribenten, men sådant har hänt förr; exempelvis 1996, då IRA sprängde en bomb i staden som orsakade massiv förstörelse, om än inga dödsoffer (eftersom IRA ringde Manchesterpolisen och förvarnade för att ge myndigheterna en chans att utrymma det aktuella området). Vad attentatsmannen var ute efter var att skada en stad präglad av tolerans, mångfald och ett intressant musikliv. Hans slutsats lyder som följer:

“So, yes, this has been an attack on the city’s very vitality. But the risk we face today is universal. If we want to find some consolation, it won’t be in speeches of municipal defiance, but in the stories, now coming thick and fast, of the assistance rendered not only by the emergency services, but by Mancunians of courage and goodwill who obeyed their deepest instincts in the face of danger and did all they could to comfort the injured and distraught. All is sorrow, but we still have kindness and pity.”

Det här har kommit att bli ett mantra med ett antal element som ständigt upprepas: ”Händelsen var fruktansvärd, men sådant här händer även på andra håll i världen”, ”känn sorg, men inte vrede – för då spelar ni bara mörka krafter i händerna”, ”kalla gärna förövaren extremist, men peka inte ut exakt vilken typ av extremism det handlar om – med andra ord: undvik till varje pris ord som muslim, islam eller jihadism”, ”fler personer dör i trafiken än av terrordåd”, ”vi måste vänja oss vid händelser av det här slaget”

Grundproblemet är att vi inte lyssnar till vad våra fiender faktiskt säger, trots att attackerna mot våra samhällen har pågått under så lång tid och heller inte visar några som helst tecken på att avta. Politiker och press tycks till och med vara oförmögna att så mycket som att nämna fienden vid namn. Enligt Ferguson handlar det om islam, förvisso den värsta tänkbara tolkningen av denna religion, men likväl islam. Om vi inte ens kan nämna fienden vid namn är vi mer eller mindre värnlösa. Svaret på fiendens angrepp är inte kärlek och ballonger, utan kunskap, beslutsamhet och rättfärdig vrede. Hotet handlar inte om det hat vi själva kan råka känna inför terrorattentat av det slag som nyligen timade i Manchester, utan faktiskt om det hat som rent konkret riktas just mot oss från våra fiender:

”Where does it come from, this hatred the Islamists hold — as well as everyone else they loathe — for half the human species? Even moderate Muslims hate it when you ask this, but the question is begged before us all. What do people think the burka is? Or the niqab? Or even the headscarf? Why do Muslim societies — however much freedom they give men — always and everywhere restrict the freedom of women? Why are the sharia courts, which legally operate in the UK, set up to prejudice the rights of women? Why do Islamists especially hate women from their faith who raise their voices against the literalists and extremists?

Do people think this stuff comes from thin air? It was always there. Because it’s at the religion’s origins and unlike the women-suspecting stuff in the other monotheisms (mild though they are by comparison), too few people are willing to admit it or reform this hatred, disdain and of course fear of women that is inherent in Islam. It is a constant of Islamic history, along with the Jews, the gays and the ‘wrong type of Muslim’: always and everywhere, the question of women. It’s our own fault because we have been told it so many times. As the Australian cleric Sheik Taj Aldin al-Hilali famously said to 500 worshippers in Sydney in 2006: ‘If you take out uncovered meat and place it outside without cover, and the cats come to eat it, whose fault is it — the cat’s or the uncovered meat’s? The uncovered meat is the problem. If she was in her room, in her home, in her hijab, no problem would have occurred.”

Naturligtvis måste vi fortsätta att leva våra liv även efter terrorattacker av det här slaget, men vi får inte heller låta kärleksmanifestationer skambelägga naturliga och rationella känslor av vrede. Detta kommer bara att passivisera oss och göra oss oförmögna att någonsin vinna den här striden.

We have to carry on, but only in order to strike back.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se