Identitetspolitik som söndrar

  • Torsdag 4 Maj 2017 2017-05-04
E-post 0

Hur skall vi bli svenskar, hur ska vi hålla ihop? Frågan blev aktuell i och med att Kerstin Lundgren, C, fick gehör för sitt yrkande att regeringen skall utreda om finlandssvenskar skall få status som nationell identitet. Finlandssvenskar är en nationell minoritet i Finland, men ska vi ge den – och alla andra som vill – minoritetsstatus? Är det rätt väg att hålla ihop samhället? 

På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter menar regeringen att

Minoritetsgrupper har i många länder inte samma möjligheter som övriga befolkningen. De tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och flest antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång.

Att få statusen som nationell minoritet innebär en rad med särrättigheter. Artikel 27 i Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk (International Covenant on Civil and Political Rights, SÖ 1971:42).

Bestämmelsen innebär ett förbud mot diskriminering, men också en skyldighet för staten att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart. Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor (5 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk).

Var går gränsen mellan att vara en nationell minoritet och svensk är en fråga som blir aktuell med utredningen. I fallet med språket föreligger ingen direkt skillnad mellan svenska och finlandssvenska, förutom att finlandssvenskan är mer vårdad och kan ibland upplevas något ålderdomlig i ordvalet. 

Jag själv är till hälften finlandssvensk och mer eller mindre marinerad i Mannerheimiana då min farfar ingick i marsalkens stab under Vinterkriget och Forstättningskriget. Farfar stod även under ”Marskens” befäl under frihetskriget. De kom att följas åt i närmare trettio år innan vägarna skiljdes åt. De bodde bara ett par stenkast från varandra ute vid Brunnsparken. Men är jag då en del av Lundgrens utsatta nationella minoritet?

Finlandssvenskar är inte en förtryckt minoritet i Sverige som behöver en nationell status i lag för att skyddas. Vi är svenskar. Och jag har inte blivit tillfrågad av Kerstin Lundgren om hon skall företräda mig eller föra min talan. Jag vill inte bli en nationell minoritetsidentitet. Jag vill inte bli betraktad som ett offer.

Jag är inte i behov av fler svenska blomsterhattstanter som Kerstin Lundgren, centerpartiet.

Det ligger inte i finlandssvenskens natur att känna sig som kränkt eller för den delen behöva tramsa om särrättigheter en upphöjning till den offerstatus en nationell minoritet skulle möjliggöra. Så sent som på 1980-talet var finlandssvenskarna dessutom långt ifrån förtryckta, ens i Finland. Beräkningar gav att 80 procent av det finska näringslivet kontrollerades av finlandssvenska familjer på något sätt. Wahlroos, Fazer, Donner, Bergh, Taxell, Tengström. Aminoff. Boije af Gennäs. Ehrnrooth. Bara några av familjerna med stort inflytande i finskt närings- och kulturliv trots att finlandssvenskar bara utgör drygt fem procent av befolkningen i Finland.

En finlandssvensk tar den plats han eller hon behöver när det behövs. Vi är svenska i Sverige, men har vårt finlandsvenska arv med oss. I Finland finns ett språkligt minoritetsskydd då landet är officiellt tvåspråkigt. Även om svenskan riskerar att bli tillbakatryckt i Finland så är det ytterst en finsk angelägenhet. Inte en angelägenhet för Sveriges Riksdag.

På samma sätt som Nisha Beshara satte Illmar Reepalu på plats 2008 när han frågade henne var hon kom ifrån. Beshara är svenska från Södertälje. Men med rötter som född i Istanbul med assyriskt-syrianskt ursprung. Hon var övertydlig, det gick inte att missförstå hennes irritation när hon fjärde gången svarade Reepalu att hon var från Södertälje. Reepalus klumpighet blev till slut pinsam, framför allt när han sade “alla ser ju på dig att du inte är från Sverige”. Nisha Beshara. Svenska. Punkt. Ordväxlingen urartade till ett öppet gräl där Beshara gick vinnande ur. Reepalu förstod aldrig att Beshara, likt många andra migranter, tagit seden dit hon kom för att kunna bli ett med sitt nya hemland men bar samtidigt sina rötter med stolthet. Hon är svenska från Södertälje. Inget annat. Om inte annat med temperament parat med en viss iskyla vilket Reepalu fick erfara och som skapade en viss förnöjsamhet hos oss andra som satt i publiken.

Samma reaktion fick jag i Helsingfors när jag var där sist. En taxichaufför med somaliskt ursprung fick frågan om hur han relaterade till andra somalier i diasporan. Hans svar, närmast besvärad och på i praktiken felfri finska (enligt tolken, vilket bara det är en prestation), var att det hade han ingen aning om då han var finne numera. Med finska vänner. Med barnen i finsk skola. Inget annat. Genom hårt arbete hade han blivit finne och därmed inte några problem med att bli betraktad som finne och kunna ta del av alla de rättigheter han har. Av det finska samhället, av sina finska vänner.

Den form av minoritetspolitik som centerpartiet idag är främste förespråkare för vid sidan av miljöpartiet och de identitetspolitiska falangerna i vänsterpartiet och socialdemokraterna kommer ofrånkomligen att leda till att Sverige slits isär. Desto fler nationella minoriteter, alla med lagstadgad rätt till särskild konsultation och särrepresentation, blir det som håller ihop oss allt otydligare.

Frågan om finlandssvenskars nationella status är större än vad som syns för blotta ögat. Sverige har under lång tid låtit identitetspolitik och särrättigheter slita sönder samhället och göra det otydligare med vad som förväntas av oss. Vad som är Sverige och håller oss samman. Den svenska mentaliteten, att göra allt och alla till offer, är förödande för oss.

När samhället nu behöver gå i motsatt riktning än att ytterligare isolera öar av nationella identiteter måste vi finna det som håller oss samman. Dit hörde inte gårdagens riksdagsbeslut.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se