Jag minns mina bibliotek, jag minns hur jag älskade dem

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Jag minns hur mamma gick med mig och min lillebror till stadsdelsbiblioteket i Sofielund för att låna böcker. Jag minns hur spännande det var att leta i bokbackarna av trä, hur stolt jag var när jag fick bära hem tre böcker i en plastpåse, högtidsstunden när mamma läste högt ur de lånade böckerna för oss där vi låg i våra sängar i barnkammaren på Branteviksgatan. Jag minns hur jag cyklade på min röda Crescent till folkbiblioteket i Svedala, varje måndag och varje fredag, för att lämna tillbaka lästa böcker och låna nya.

Glädjen i att låna hem nästa bok i serien om Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla eller en bok av min favoritförfattare Maria Gripe. Jag minns magin i att nådigt få tillträde till vuxenavdelningen en trappa upp när jag som tioåring läst mig igenom nästan hela barn och ungdomsavdelningen. Jag lånade Moberg, Tolstoj, Lagerlöf, Wilde, Fogelström, Plath, Lessing, jag lånade och läste och förstod inte allt men lärde mig – om världen, om människans villkor, om vår historia, vår samtid och föreställde mig vår framtid.

Jag minns stadsbiblioteket i Malmö där jag tillbringade många timmar med att läsa Kafka och Hesse och Boye och Nietzsche istället för att sitta i skolbänken på Heleneholmskolan. Jag minns hur jag som tjugotvååring gick till samma bibliotek med min förstfödde i vagn och lånade böcker om amning och barnuppfostran. Alla timmar jag satt på stadsbiblioteket i Lund och tentaläste medan barnens far var hemma med dem tills det var hans tur att sitta i lugn och ro i bibliotekets tystnad och min tur att byta blöjor. Och Universitetsbiblioteket! Det hade inte blivit någon doktorsavhandling utan de fantastiska möjligheter till att söka och beställa böcker och artiklar från hela världen som våra universitetsbibliotek erbjuder. Jag minns biblioteket i Simrishamn och alla försenade böcker jag skamset lämnat tillbaka. Där satt mina pojkar nästan varje dag efter skolan medan de väntade på skolbussen hem till vår lilla by, och varje dag lånades det en eller annan bok om dinosaurier, fäktning, stenåldern, riddare eller något annat som väckte deras intresse.

Min relation till det svenska biblioteksväsendet är en kärlekshistoria. Jag älskar våra bibliotek. Sedan jag gav ut min första bok 2004 har jag besökt hundratals bibliotek över hela Sverige för att tala om mina böcker, och jag blir alltid lika varm om hjärtat av att möta engagerad och kunnig personal och nyfikna och diskussionslystna läsare. Sveriges alla bibliotek, från de små stadsdelsbiblioteken till våra ståtliga universitetsbibliotek är en rikedom på många sätt. Här finns både kunskap, underhållning, tröst och äventyr att hämta. Tillgången till bibliotek och allt de kan erbjuda har varit av avgörande betydelse för mig. I mitt barndomshem fanns inte lika välfyllda bokhyllor som de jag har nu – men vad gjorde det när ett bibliotek med böcker om allt jag kunde önska fanns inom räckhåll?

Sverige är ett land som i generationer har präglats av en stor social rörlighet. Det finns flera förklaringar till det – möjligheten att låna pengar för att studera liksom att högre utbildning är gratis är viktiga ingredienser i många klassresor. Jag tror att våra bibliotek är en annan förklaring till den sociala rörlighet som är något att vara mycket stolta över. Här kan alla, ung som gammal, fattig som rik, bilda sig och utvecklas. Biblioteken är tempel för kunskap och kontemplation och ska som sådana värnas. I bibliotekslagen läser jag att ”biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning”. Just så. Och vidare – ”folkbiblioteken är till för alla”.

I min värld är bibliotek nästintill heliga, oaser av tystnad och stillhet, doften av papper och damm, människor försjunkna i böcker eller tidskrifter, den äldre mannen som kommer varje dag för att läsa dagstidningen, barnet som med rynkad panna och tumme i mun ger sig hän åt en färgsprakande bilderbok, den svartklädda tonårstjejen som läser Anne Sextons självmordspoesi. Här finns något för alla – och biblioteken är till för alla. Eller, ska jag skriva, var till för alla? I några år har vi kunnat läsa om oro, bråk och stök på bibliotek runt om i landet. Trots att diskussionen pågått i mer än två år vid det här laget har problemen inte minskat, tvärtom. Oron på våra bibliotek har snarare accelererat. Flera bibliotek har tvingats anställa väktare, och på många bibliotek har man infört mer restriktiva öppettider.

I veckan rapporterade Biblioteksbladet att Fittja bibliotek kommer att hålla stängt i minst två veckor. Situationen har gått överstyr, med hot mot både personal och besökare och öppen droghandel både utanför och inne på biblioteket. Nu ska personalen, enligt bibliotekschefen, ”kompetensutvecklas” genom att utbildas i hur man ”hanterar hot och våld”. Att säga att det här är en tråkig utveckling är ett understatement.

Vilka sjuåriga flickor kan cykla ensamma till biblioteket för att låna böcker idag? Finns det lugn och ro att tentaplugga på dessa stökiga bibliotek? Var ska pensionärerna som inte har råd att prenumerera på en dagstidning sitta och läsa nyheterna?

Makten över biblioteken måste återtas, och första steget är att biblioteken själv bestämmer sig för vad som är deras kärnverksamhet. Bibliotek är inte i första hand en plats för umgänge och verkligen ingen fritidsgård. Bibliotekarier ska inte vara konflikthanterare eller agera vakter. De ska vägleda besökaren till att finna rätt böcker och kanske då och då, med hjälp av ett höjt ögonbryn, mana till tystnad. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken och deras verksamhet prioritera följande grupper och deras behov – personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna, personer med annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar.

Det innebär naturligtvis inte att ungdomar – för det är ungdomar, framförallt unga män – får bete sig hursomhelst på biblioteken. Förutsättningen för att biblioteken ska vara tillgängliga för alla kräver, paradoxalt nog, att några portas – det vill säga de som stör andra besökare och förhindrar bibliotekens kärnverksamhet. 

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.