Mångkultur utan självförtroende eller förtjänstprincipen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

I veckan fick Alexandra Pascalidou stort utrymme i media eftersom hon inte fått ett uppdrag som programledare på SVT. Ja, detta är sannerligen en nyhet – Pascalidou har lett otaliga tv-program i Sveriges Television, från Mosaik till en dokumentärserie om tiggare. Hon hörs ständigt i Sveriges radio, bland annat som programledare för Ring P1.

Att Pascalidou inte ska leda ett program är alltså fullt möjligt att tolka som en nyhet av riksintresse – SVT har uppenbarligen andra programledare än Pascalidou och Gina Dirawi. Jag kan förstå hennes chock, van som hon är att handplockas till diverse produktioner. Nu blåser dock andra vindar på SVT, menar Pascalidou, och hon talar ut i pressen: Trots att hon meddelat sitt intresse för att vara en av dem som skulle leda SVT:s nya morgonsatsning ”Morgonstudion” så blev det inget napp. Än värre – Alexandra fick, enligt uppgift till Expressen, ”aldrig några reaktioner”. Hon blev helt enkel ignorerad och de åtråvärda jobben gick till andra.

Detta föranleder Pascalidou att dra slutsatsen att ”SVT brister i mångfald”. Raskt samlar hon ihop ett helt gäng rasifierade SVT-profiler som tillsammans skriver en indignerad och uppbragt text på Expressens Debattsida. ”SVT befinner sig i mångfaldens kris” är den dramatiska rubriken på texten som kräver rättning i leden, det vill säga att Alexandra får som hon vill. Hon är ju – i alla fall enligt sig själv – kanske den mest kompetenta person vi har i svensk media. Glatt ger hon sig i kast med alltifrån att leda debatter på Kulturhuset, skriva dramatik (med sig själv i huvudrollen, givetvis!), agera expert på grekisk inrikespolitik till att skriva krönikor. Med den arbetsbördan är det förståeligt att Pascalidou behöver hjälp att orka och hinna allt. Pascalidou har i åratal använt sig av spökskrivare, till exempel den begåvade Aron Flam som talat om detta i sin pod. När man tänker på det så är det väl egentligen inget fel i det – man kan ju se det som att Alexandra har hjälpt ett antal unga och begåvade skribenter att överleva samtidigt som hon fått mer tid över till annat, vilket ju har varit till stor glädje för alla oss som fått ta del av hennes insatser i Public Service.

Låt oss lämna Alexandra Pascalidou och hennes bittra öde en stund och intressera oss för sakfrågan: Hur står det egentligen till med mångfalden i Sverige? Vem syns i tv, hörs i radio, avbildas i tidningar och reklam? Enligt ”Multiculturalism Index” (MPI) framtaget av Queens University i Kanada ligger Sverige mycket högt på mångkulturindex. Sverige har, enligt MPI, mycket god representation av invandrare i offentligheten, till exempel i reklam, radio, tv och tidningar. Ja, faktum är att Sverige, enligt MPI, är bäst på mångkultur i Europa! Hurra för oss! Förutom den ypperliga representationen av rasifierade i offentligheten ger Sverige generösa ekonomiska bidrag till diverse invandrarföreningar, erbjuder hemspråksundervisning, tillåter avvikande, ofta religiöst motiverad klädsel i de allra flesta sammanhang och accepterar utan knot dubbla medborgarskap. 

Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag här gled från begreppet ”mångfald” till ”mångkultur” – och det var faktiskt helt avsiktligt. I den svenska offentligheten har nämligen mångfald, tillsynes helt oproblematiskt, blivit synonymt med mångkultur. När Pascalidou och hennes vänner kräver mångfald i tv-rutan handlar det alltså inte om att de kräver programledare i rullstol eller schizofrena nyhetsankare, nej det är etnisk mångfald det handlar om. Hudfärg, etnicitet och religiös övertygelse trumfar vilket handikapp som helst. Pascalidou och hennes fränder räknar antalet gubbar och gummor med exotiska efternamn, och rättvisa i deras tappning handlar bara om att tillräckligt många rasifierade syns och hörs.

Det är naturligtvis ett urbota dumt sätt att främja mångfald på. Jag tror på förtjänstprincipen, vilket i sammanhanget innebär att den som är bäst lämpad för uppgiften, som är mest kompetent faktiskt får jobbet. Jag tror inte att människor med en viss hudfärg eller etnicitet är bättre än någon annan: med flit och hårt arbete kan varje människa påverka sitt liv och ta sig fram i tillvaron (om man är tillräckligt begåvad, vill säga, men det har ju inte heller med hudfärg att göra). Fixeringen vid essentiella egenskaper, som kön, hudfärg och sexuell läggning hindrar människor från att utvecklas och leder till orättvisa. Ingen ska ha företräde till varken programledarjobb, utbildningsplatser eller styrelseposter på grund av sitt kön eller sin hudfärg. Det är meriterna och lämpligheten som ska bedömas, inget annat.

Jag tror att Pascalidou behöver arbeta med sitt självförtroende. Hon tycks utgå ifrån att hennes enda möjlighet att få ett attraktivt arbete är att hävda att hon är diskriminerad på grund av sitt etniska ursprung. Så är det naturligtvis inte. Alexandra Pascalidou har en lång och gedigen erfarenhet av radio och tv och kan med all säkerhet hävda sig i konkurrensen utan att dra fram mångfaldskortet.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se