Samhällskontraktet vi ärvde

Foto: Artist of doing nothing.

Den rapport, som refererades till i gårdagens artikel, där forskare i Sverige undersökt vilken betydelse ålder vid migration har för att få ett första tillträde på arbetsmarknaden visar en mörk framtid om det vi vet om de senaste årens migration extrapoleras.

Studien från Göteborgs universitet visar att en stor del av de personer som invandrat till Sverige efter fyllda 40 aldrig kommit in på den svenska arbetsmarknaden. Forskarna har följt de senaste 20 årens migration. Resultatet visade att andelen personer som migrerar till Sverige efter fyllda 40 har ökat under de senaste decennierna, och att stora andelar av dessa aldrig kommit in på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Det innebär att dessa personer, i jämförelse med inrikesfödda i motsvarande ålder, har en låg konsumtion under resten av sina liv och att deras pension blir lägre.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Göteborgsforskarna har följt framför allt den migrantvåg som kom i samband med och efter krisen på Balkan. De migranter som kom under denna period hade en helt annan demografisk sammansättning än dagens samtidigt som de kulturella, religösa och etniska skillnaderna i förhållande till Europa var mindre än dagens migranter representerar.

Utöver detta hade de en i allt väsentligt högre och bättre utbildning med sig. Trots detta har dessa haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och studien är i praktiken ett resultat av vilken politik våra föräldrars folkvalda förde och vilken systemstress de nu lämnat över som arv till oss att hantera. 

De senaste fem årens migrantströmmar är inte med i studien i någon större omfattning. De senaste fem årens migranter har en i grunden helt annorlunda sammansättning än den som studien omfattar men det går att dra vissa slutsatser redan nu ur ett komparativt perspektiv om vi extrapolerar, eller tillämpar de data vi har, på forskningsresultaten.

I sammanvägda mätningar på Nationmaster, som tar in data från såväl OECD som FN framkommer att år 2000 hade en svensk i arbetsför ålder 11,4 års skolunderbyggnad. Samma år hade en motsvarande slovensk migrant från Balkan 7,1 års skolunderbyggnad. Vi får förutsätta att Slovenien, som del av Balkan, är representativt för resterande länder ur det forna Jugoslavien. En turkisk invandrare hade samma år 5,3 års skolunderbyggnad. Det är främst dessa grupper som studien vid Göteborgs universitet omfattar då de migrerade till Sverige för drygt tjugo år sedan. Den tid som studien omfattar.

De migranter som anlänt sedan 2011, årtalet för Miljöpartiets överenskommelse med Alliansen, har en helt annan sammansättning.

De högst utbildade migranterna anses syrierna vara. De har 5,8 års skolunderbyggnad i vuxen ålder. Irakier är en annan stor grupp, de har 4 års skolunderbyggnad som följs av afghaner med 1,7 år. Den somaliska gruppens utbildningsbakgrund för vuxna är ej redovisad varför vi får anta att de ligger i paritet med Sudan på 2,1 års skolbakgrund för en migrant i vuxen ålder.

Om migranter till Sverige, med den skolunderbyggnad som NationMaster visar har som bas, har haft svårt att etableras på arbetsmarknaden sedan tjugo år med drygt sju års utbildningsbakgrund i snitt men med en gemensam europeisk, eller i varje fall östeuropeisk, identitet kan vi redan nu börja räkna på, med Göteborgsstudien som grund, hur den migrantgrupp som kommit sedan 2011 kommer klara sin arbetsmarknadsetablering. Med än kortare och mindre adekvat skolbakgrund samt en icke-europeisk identitet. Migrationsexperten professor Paul Collier, före detta chef på Världsbanken inom migrationsekonomi och idag professor vid Oxford University beskriver i sin bok Exodus och i sin forskning hur pass avgörande som detta är. Migranter som var “kulturellt nära” sitt nya hemland visade upp högre inkomster och bättre integrationsförutsättningar än sådana som befanns sig “längre bort”.

De beslut, och den integrationspolitik, som formades av vår föräldragenerations folkvalda efter Balkan-krisen för att etablera migranterna på den svenska arbetsmarknaden visar sig vara ett arv av stress på dagens pensions- och välfärdssystem. Ett stressat samhällskontrakt var det vi fick i arv. Den grupp utrikesfödda som forskarna vid Göteborgs universitet studerat och analyserat har inte kommit in på arbetsmarknaden och in i det svenska samhället som vi tidigare trott. De har en svag ekonomi och tvingas förlita sig på det offentliga stöd som finns. Samtidigt konsumerar de försumbart och driver därmed ingen jobbskapande produktion.

Nu  tjugo år senare har vi, utöver vårt arv från vår föräldragenerations politiska beslut, en ny grupp migranter att hantera. Förutsättningarna för dagens migranter som helhet, de som kommit sedan 2011, är ännu sämre än för de som vi fick i arv av våra föräldrar. Och nu har vi en modell som tydligt visar vad vi kan förvänta oss.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.