Slow Culture: Lord Curzon i Waziristan

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Måndag 1 Maj 2017 2017-05-01
E-post 0

Problemen i Afghanistan tycks eskalera sakta men säkert. Talibanerna som tidigare varit starka i de sydöstra delarna av landet, där befolkningen framför allt domineras av pashtuner, har flyttat fram sina positioner och opererar nu i områden som tidigare ansågs fredade – ofta med stödjepunkter i pashtunskt dominerarede byar som ligger utspridda likt fläckarna på en panterfäll där befolkningen annars utgörs av uzbeker, tadzjiker eller hazarer.

På pluskontot kan man föra in att Al Qaida mer eller mindre neutraliserats som effektiv motståndare. Likvideringen av Osama bin Ladin, respektive Obamaregimens ytterst effektiva drönarkampanj har förvandlat organisationen till en skugga av sitt forna jag. Men i gengäld har den Islamiska staten etablerat sig i området. Denna gruppering är fortfarande svag, men har på senare tid utfört en rad spektakulära terrordåd som ökat dess prestige.

Sedan 2014 har de västerländska trupperna dragits tillbaka nästan helt. Operation Eduring Freedom, den amerikanska närvaron i Afghanistan är avslutad och den Nato-ledda komponenten ISAF (i vilken Sverige ingick) har skickats hem. Ansvaret ligger numera på den reguljära afghanska försvarsmakten, AFA, tillsammans med den nybildade understödsorganisationen RS (Resolute Support Mission), som även den sorterar under Nato-befäl. RS omfattar c:a 13.000 man och sysslar i huvudsak med utbildning, rådgivning och understöd.

Ett mycket stort problem för de afghanska regeringstrupperna och deras allierade har att göra med att fienden hela tiden har möjlighet att dra sig tillbaka över den pakistanska gränsen efter att de utfört sina nålsticksoperationer. Med undantag för ett antal flygangrepp, signerade amerikanska flygvapnet, har markoperationer mot rebellernas basområden i distriktet Waziristan lyst med sin frånvaro, trots att folkrätten medger denna typ av verksamhet. Den allt annat än stabila afghanska regeringen vill naturligtvis inte stöta sig med Pakistan i onödan.

En ytterligare komplicerande faktor är att den pakistanska regeringen själv endast har en rudimentär kontroll över sina egna pashtunskt dominerade gränstrakter mot Afghanistan – och så var fallet även under tidigare regimer, långt innan Pakistan van sin självständighet, 1947. Det kan därför vara av intresse att titta tillbaka lite i den historiska backspegeln och se hur britterna hanterade problemet under sitt höga sändebud George Nathaniel Curzon för lite drygt hundra år sedan.

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis (“självmordskrigare”).

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som kanske borde stå ristat i sten vid ingången till RS-högkvateret i Kabul:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett “strategiskt djup” åt Brittiska Indien.

Det kan också vara intressant att titta på hur britterna hanterade rebellproblematiken i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talibanerna det största hotet; på 20-talet handlade det om en liknande organisation under ledning aven herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig i den omgivande terrängen och mer eller mindre försvann.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper fortfarande förekommer). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successivt ”mätta” Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbygden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till general Petraeus framgångsrika ”Surge-modell” för pacificeringsoperationerna av i Irak, 2008, och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. En annan metod var att spela ut religiösa ledare (”mullorna”) mot de världsliga åldermännen (”malikerna”).

Med undantag för den muslimske fanatikern ”fakiren av Ipis” härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation. 

När västerländsk trupp utför passificeringsoperationer i ”Tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Afghanistan. Något för Operation Resolute Support att tänka på. Kanske.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se