Söndagskrönikan: Garderobsgrenadjärerna håller fronten

  • Söndag 21 Maj 2017 2017-05-21
E-post 0

Dagens Nyheters nyhet från lördagen, att under 30 procent av den somaliska diasporan i Sverige är i arbete samt att nio av tio dödsskjutningar genomförs av personer med utomeuropeiskt ursprung, främst ett ursprung från Mellanöstern och Nordafrika, sätter fingret på ett antal ömma punkter i den svenska nyhetsrapporteringen och debatten. Den har tidigare identifierat förekomsten av Blomsterhattstanter men framför allt blir de många Garderobsgrenadjärerna nu tydliga.

Dagens Nyheters ”agendasättande journalistik” och dess ledarredaktion har, vid sidan av Public Service och Aftonbladets ledarredaktion varit de främsta orsakerna varför problemformuleringsinitiativet kring migrationens effekter inte ägs av det liberala mittfältet i svensk politik. Det mittfält som sannolikt de flesta väljare vill befinna sig i. Att uppmärksamma systemstress, målkonflikter och kulturfriktioner har mer eller mindre av dessa medieaktörer klassificerats som att löpa mörkerkrafter som Sverigedemokraternas ärenden. Om inte explicit så implicit. För att inte heller utelämna spelet bakom kulisserna.

Jag själv har förlorat kunduppdrag för att jag ansetts för kontroversiell. Det enda jag gjort är att jag haft som ambition att leverera så mycket faktaunderlag jag förmått på Ledarsidorna.se. Fakta, och ett försök till konsekvensneutral analys har straffats hårt.

Jag själv har upptäckt hur vissa ur vänkretsen slutat att höra av sig. Vissa har påstått sig vara vänner mer än 40 år. Jag själv har fått de mest bisarra frågor från min familj. Om att jag är rasbiologiskt övertygad. För det har de minsann hört från andra. Jag själv har fått uteslutningskrav på mig av kassören för min lokala S-förening. Jag har fått uppleva att några av de som skrivit för Ledarsidorna fått se kunduppdrag glida dem ur händerna då de har associerats med mig. Jag blir kallad ”rasist” i genomsnitt två gånger per vecka i sociala medier. Det nöter ner.  Jag har fått uppleva när jag citerat rapporter från Sveriges Kommuner och Landsting om migrationseffekterna på den kommunala ekonomin att jag har en rasistisk agenda.

Jag har tvingats sätta upp en allt högre och tjockare mur mot omvärlden vilket egentligen går mot min natur. Istället för nyfiken och öppen tvingas jag bli sluten och distanserad. Ensamhet är att föredra före vänkretsar jag inte kan lita på.

Göteborgsposten gjorde ett publikt försök att stämpla mig som dödsknarkarfascist med ZOG-sympatier men avpublicerade artikeln snabbt nog för att undvika en fällning i Pressens Opinionsnämnd. För SR Medierna (genom produktionsbolaget ”Den tredje statsmakten”) gick det inte lika bra, de fälldes i Radio och TV-nämnden för att de stämplade mig som person som främlingsfientlig.

Jag är inte ensam. Några av oss som på något sätt råkat stå i frontlinjen och försöker ta tillbaka migrationspolitiken till politikens huvudfåra, har fått erfara samma saker.

Hur redaktörer, journalister och andra uppvaktar arbetsgivare samt hur starka röster blir utmotade på sina arbetsplatser. Jag själv var tvungen att för min egen mor försäkra att jag inte hade dessa sympatier efter att hon blivit uppvaktad i Riksdagen, på sin arbetsplats, av en person som påstod att jag var Sverigedemokrat med rasbiologisk övertygelse. Jag tillbringade julen 2015 i telefon, från mitt älskade Marocko – ett muslimskt land –  för att förklara för min familj som var kvar i Sverige var jag stod i förhållande till muslimska länder och Islam som religion. En helt bisarr upplevelse. Framför allt efter att ha varit med i de teologiska efterdyningarna i Marockos Imamråd efter attentaten mot Charlie Hebdo där jag ser hur just den tolkningen av Islam landat rätt. Hur den lyckas reformera sig själv. Att blasfemi aldrig kan vara straffbart i en demokrati. Allt enligt Marockos Imamråd.

Likväl spred olika aktörer bilden av mig som fullblodsrasist. Inte utan framgång. Inte utan effekter. Och exemplen är fler.

Johan Lundberg har fått se sin kompetensförklaring som professor ryka all sin väg för en bok, Ljusets Fiender, som inte ingick i underlaget för hans ansökan. En debattbok utanför hans profession som litteraturvetare men han straffades av akademien för att ha publicerat den. Ur ett akademiskt perspektiv fanns annars inget att anmärka från internationellt erfarna och kompetenta opponenter. Och exemplen inom akademien är många. Det är ingen slump. Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är även ordförande för just den nämnd på Vetenskapsrådet som fördelar statliga forskningsanslag inom Samhällskunskap och Humaniora. Även om inga direkta kopplingar finns mellan kompetensförklaringen av Lundberg och anslagen finns de implicita. Vänskapsband men även karriärambitioner när Nathan Söderblom-professuren, Uppsala Universitets mest åtråvärda, inom ett par år skall utlysas igen.

Det gör ont. Jag kan konstatera idag, inte utan smärta, att vänkretsen med åren inte blivit större, den blir mindre. Sveken är så uppenbara. Insikten om detta är det som kallas livsvisdom. Misstanke har fått ersätta nyfikenhet. Enklast så.

Nu ser vi även, i vaket efter 2016 års politiska uppvaknande om att migrationen innebär en systemstress en ny politisk kraft växa fram. Vid sidan av Blomsterhattstanterna, de naiva små snälla tanter med blommiga hattar som tror att allt blir bra om vi bara är tillräckligt snälla så formeras nu ”Garderobsgrenadjärerna”. De som, enligt egen definition, alltid hållit fronten. Som påstår att de hela tiden varit närvarande och tydliga.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

En ”Garderobsgrenadjär” är en person som idag säger sig alltid varit kritisk mot bland annat Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet 2011 om att hålla gränserna öppna för all form av migration. En ”Garderobsgrenadjär” säger sig alltid ha varit tydlig och öppen med sin kritik. Det märkliga är att ”Garderobsgrenadjären” aldrig varit närvarande i debatten sedan 2011. Inte sällan skyller de på lokal politisk uppmärksamhet, att de ”inte hunnit med”, eller att de måste vara försiktiga då de annars riskerat jobb, familj och vänrelationer. Otaliga är de artiklar jag försökt författa med ”Garderobsgrenadjärer” där de dragit sig ur bara timmarna innan de skulle skickats in.

Vi ser nu hur ”Garderobsgrenadjärerna” nu kliver ut ur sina garderober. Den front som de säger sig bildat sedan 2011 ter sig rätt svag eftersom de som fått ta stryk under dessa år är lätt räknade. Utöver Johan Lundberg finns många fler men långt ifrån så många som den styrka som ”Garderobsgrenadjärerna” nu räknar in. Hade dessa varit närvarande hela tiden, som de nu påstår, hade debatten sett helt annorlunda ut.

Vi kommer se fler ”Garderobsgrenadjärer” den närmaste tiden. Personer som påstår sig alltid stått upp för en annan, och framför allt faktabaserad, åsikt. Personer som när de kommit hem från sina arbeten och låst in sig i garderoben och med knuten hand hytt mot makten och media och skrikit ut sin åsikt. Inför kläderna som hängt i sina malpåsar som hänförd publik för att därefter gått ut och fortsatt vara följsamma och tysta. Allt för att de varit för ängsliga för att förlora jobb, karriär, vänner och familj.

Nu formerar sig ”Garderobsgrenadjärerna” sig. På alla nivåer ska de nu, sex år senare, säga sig stå längst fram och hålla fronten och att de minsann alltid stått där.

Vilka de är vet de i och för sig bäst själva med lite eftertanke. Men de kan identifieras genom att räkna igenom de som de facto varit närvarande, ur ett kritiskt perspektiv, från 2011. Närvarande i debatten om migrationens effekter på samhällskontraktet. De som betalat priset för allt det som ”Garderobsgrenadjärerna” påstår att de alltid tyckt. De har även ett delansvar för att debatten gick så snett 2011-2015. Hade fler verkligen formerat en front hade debatten långt tidigare kunnat baseras på faktiska sakförhållanden.

”Garderobsgrenadjärerna” formerar sig nu. Vi kan räkna in troppar, plutoner, kompanier och snart bataljoner. Vi kan se hur vissa vill bli dess ledare. De vill alla ha en tapperhetsmedalj för att de stått upp ensamma i sina garderober under åren, för ängsliga för att förlora det andra förlorat. Jobb, vänner, familj. De kommer allihop göra anspråk på att vara just de som hållit fronten. I sina garderober där ingen sett dem. Där endast kläder och skor varit hänförda åhörare.

Naturligtvis är det tacksamt att fler kliver fram och breddar debatten. Men på ett personligt plan kan jag dels känna ett sting av bitterhet, dels ett stråk av misstanke. Om varför de kliver fram först nu och påstår att de alltid förfäktat samma åsikt nu när det inte är så farligt längre och när andra betalat det pris de själva aldrig var beredda att betala. Debatten hade mått bra av att de hade stått vid fronten under den tid de idag påstår ha varit närvarande. Vi hade haft helt andra möjligheter om de varit närvarande.

”Garderobsgrenadjär” är en egenskap och titel att komma ihåg. Och påminna om. Framför allt när de nu vill ha sin tapperhetsmedalj och gör anspråk på sin plats i solen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se