Tretton skäl om varför – om det svåraste och mörkaste

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Netflix-succén ”13 skäl varför” väcker debatt. Tv-serien bygger på Jay Ashers roman med samma namn och vänder sig till en ung publik. Boken om sextonåriga Hannah Baker som tar livet av sig lästes av hundratusentals människor världen över, och nu når berättelsen ännu fler genom Netflix.

I USA oroar sig psykologer och lärare för att serien om Hannahs självmord kan öka risken för självmord bland unga, samt leda till sexuella trakasserier, mobbing och depression. Allt förekommer nämligen som ingredienser i berättelsen om Hannahs beslut att avsluta sitt liv. I en artikel i tidskriften Rolling Stone varnar experter för att tv-serien kan trigga självmord. Inställningen tycks vara att det vore bättre att inte tala om självmord alls. Som om problemet skulle försvinna om vi slutade tala om det.

Suicidforskare på Karolinska Institutet ger uttryck för motsatt uppfattning. De avfärdar myten att självmord smittar om vi talar om det. Tvärtom kan det fungera förebyggande att faktiskt skildra ångest, självmordstankar och depression. Det kan leda till att den som läser en berättelse om ett självmord eller ser en tv-serie på samma tema förstår att han eller hon behöver hjälp. Det går inte att tiga bort problem – och, för övrigt, tusentals sidor och trådar om självmord är bara en googlesökning bort. De självmordspositiva sidorna som omväxlande går under namnen ”pro-choice”, ”anti-life” och ”pro-suicide” är chockerande många. En av de mest lästa svenska sidorna i genren är ”Den svenska självmordsguiden” . Där listas och utvärderas alla tänkbara sätt att ta livet av sig på – från traditionella, som hängning, överdoser av läkemedel och att skära upp handlederna till obskyra som att spränga sig till döds, bli dödad av kor eller suicide by cop.

”Valet att själv avsluta sitt liv är på ett sätt styrkande. Människan tar liksom kommandot över sitt eget öde”,

skriver en anonym avsändare på ”Den svenska självmordsguiden” och ansluter sig därmed till en filosofisk tradition företrädd av bland andra existentialisterna.  Varje människa ställer sig någon gång i livet den allra mest grundläggande frågan, den som är ett uttryck för det som Jean-Paul Sartre kallar människans radikala frihet, friheten att välja bort livet. Man kan säga nej. Man kan välja att lämna. Att döden är en möjlighet som står till varje människas förfogande är en insikt som vaknar ungefär samtidigt som insikten i dödens brutala oåterkallelighet, någon gång i tonåren. Kanske är människan som allra mest sårbar när hon befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Då, när världen ter sig som allra mest svartvit, när verkligheten framstår i all sin brustenhet och den egna ofullkomligheten är som allra mest smärtsam.

När jag läste Tretton skäl att leva (Langenskiöld, 2010) tänkte jag att det är en av de bästa skildringarna av den ambivalenta tid vi kallar tonår som jag läst.  Tv-serien lyckas behålla den tonen. Hannah Baker är precis så svag och så stark, så ensam och så omsvärmad, så tillbakadragen och så utagerande, så tvärsäker och så livrädd som många av oss är medan vi kämpar för att bli vuxna. Jag tror att många, alldeles för många, känner igen sig i henne. Det är inget större fel på Hannah Bakers liv. Hon har ungefär samma problem som andra sextonåringar – falska vänner och svekfulla killar. Det är liksom inte tillvaron som är problematisk, utan hennes tolkning av allt, precis allt, som bevis på hennes nederlag. Hon snärjer in sig i resonemang och analyser av vad andra sagt och gjort som leder fel, hon ömsom skuldbelägger, ömsom frikänner sig själv, ända tills inga andra val än döden ter sig möjliga. ”Jag vet inte, vissa människor kanske är förutbestämda att fundera mer på det än andra” säger Hannah och jag tänker på alla Morrisseylyssnande, Plathläsande, Nick Drake/Kurt Cobain/Ian Curtis dyrkande tonåringar där ute.

Varje år tar mellan fyrtio och femtio unga sina liv. Av dem är fem under 15 år. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Medan självmorden generellt går ner, ligger siffrorna kvar på samma, allt för höga nivå, bland unga. Långt fler än de femtio som årligen fullbordar ett självmord fantiserar om att dö. På nätet växer ”pro choice” rörelsen: Pro choice rörelsen menar att människan bör vara fri att välja, och välja bort, sitt liv. På diverse pro choice forum peppar man varandra att våga, att ta det slutgiltiga steget. Olika metoder att avsluta livet på diskuteras och bedöms, tips om hur ett självmordsbrev ska skrivas (”var noga med stavningen”), hur man väljer plats och datum för självmordet (kanske en födelsedag, namnsdag eller någon känd människas dödsdag) diskuteras livligt, liksom vad man bör ha på sig (”hur vill du se ut när du hittas?”) och hur man finner mod för att verkligen göra det, ta sitt liv (”börja med en extremsport för att öva upp ditt mod”).

Tonfallet är detsamma som i pro ana kulturen, alltså den rörelse som förespråkar självsvält som en livsstil. Pro ana-förespråkaren ”Änglafall” skriver att ”pro ana inte bara är att vilja vara smal. Pro ana är att erkänna anorexi som en livsstil. För det är ditt liv över vilket du bestämmer” och låter som en tvilling till den anonyme skribenten på ”Den svenska självmordsguiden”. Ditt liv. Det där ägandet betonas, liksom vikten att ta kontroll, över kroppen och maten, över driften och viljan att leva. Vinner gör den som klarar sig utan mat, den som genomför ett självmord. De avmagrade och de döda beundras och hyllas som hjältar och hjältinnor. Pro ana och pro choice är båda uttryck för en dödskult, en subkultur med en alldeles speciell verklighetsuppfattning, vars medlemmar ständigt tycks pendla mellan djupaste förtvivlan och hybris. Det fångas fint i ”Tretton skäl att dö” och jag tror att just det är en förklaring till både bokens och tv-seriens enorma popularitet. Också den norska dundersuccén ”Skam” har berört ämnet självmord och psykisk ohälsa bland unga. I säsong tre, när Isak får spela huvudrollen är det ett bärande tema. Isak blir förälskad i den vackre och spännande Even, som visar sig ha diagnosen bipolär. Det är en lika ömsint som ärlig och trovärdig skildring av ett sjukdomstillstånd som faktiskt kan vara livshotande. Det är utmärkt att också litteratur, film och tv-serier som vänder sig till unga närmar sig ämnen som under alltför lång tid varit tabubelagda.

Steget mellan Morrissey och pro choice rörelsen är stort, men de är trots allt delar av samma fenomen, dödskulten som lockar framförallt unga människor. Jag tror att vi behöver Morrissey och andra dystra dödsromantiker, vi behöver berättelser och tv-serier också om det allra svåraste och mörkaste, att unga människor väljer döden. Vi måste reflektera över dödens dragningskraft för att kunna möta varandras frågor, vi måste tala om att livet ibland upplevs som en enda stor konspiration, en lång utdragen plåga. Om vi inte klarar av att göra det utelämnar vi våra barn och unga åt de dåliga råd som pro choice-förespråkarna erbjuder på nätet. Livets mörka sidor försvinner inte för att vi låter bli att uppmärksamma dem, tvärtom, i skuggan, utom räckhåll för vuxenvärldens ögon växer de. Alla demoner ska fram i ljuset. Först där kan vi bekämpa dem.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se